Tobleronekladdkaka

Kände mig för en sekund en aning obekväm när jag nyss tog ut en Tobleronekladdkaka ur ugnen samtidigt som jag tittar på Biggest Looser finalen på tv.
Men efter att ha påmint mig själv om att vad man bör äta och inte bör äta när man lider av svår övervikt inte riktigt är detsamma som vad man bör äta och inte bör äta när man är en underviktig marathonlöperska, är numer det enda som känns obekvämt att jag måste vänta ända till imorgon innan jag får äta upp Guds gåva till alla gottegrisar. Imorgon kväll ska vi nämligen ha goda vänner på middag.

En av gästerna är drottning av kladdkaksbak så egentligen har jag allt att förlora på att bjuda på hennes paradrätt, men samtidigt känner jag mig ganska säker på att denna dessert inte kan gå fel...

Här kommer receptet på troligen DEN godaste kakan. Är ni deltagare i Biggest Looser kan ni ju alltid peta bort kalorierna, den här kakan är för god att avstå:

200g smör
200g toblerone
3st ägg
2dl socker
2,5dl mjöl
1tsk vaniljsocker

Smält smöret. Blanda i Tobleronen och låt den smälta.
Vispa ägg och socker. Rör i vetemjöl, choklad och vaniljsocker.
Häll allt i en smord form med löstagbar kant och grädda långt ner i ugnen i ca 20 min, 200 grader.

Grymt gott med vaniljglass som tillbehör!

Enjoy!

Huvudet under armen...

Idag var jag hemma och käkade lunch vilket inte hör till vanligheterna för trots att jag bara bor ca hundra meter från kontoret tar jag oftast med mig lunchlådan då jag tycker att det är trevligare att äta ihop med kollegorna än ensam hemma i köket.
Idag hade jag dock varit på kundbesök hela förmiddagen och då det kändes osmidigt att kånka runt på lunchlådan runt halva stan bestämde jag mig för att äta hemma istället.

När detta händer, vilket ju som sagt inte är så ofta, får jag alltid för mig att jag ska passa på att göra en massa andra saker utöver just ätandet när jag ändå är hemma vilket resulterar i att lunchtimmen blir den stressigaste stunden på dagen.

För när man väl är hemma kan man ju ändå plocka ur diskmaskinen, dra ett varv med dammsugaren, förbereda lite inför kvällens middag, köra en maskin tvätt, eller som jag fick för mig idag – stretcha.
Jag var nämligen lite stel i låren efter morgonpasset och kände att jag ville ”fräscha upp” dem inför kvällens pass så en extra stretch när jag ändå hade en stund över på lunchen kändes som en ypperlig idé!
Då det liksom inte funkar att stretcha i svintajta stuprörsjeans gjorde jag ett snabbt ombyte till mysbrallorna och drog igång stretchen.
Jag tänjde, böjde och stretchade übernoggrannt men som vanligt drog dock tiden iväg alldeles för fort och plötsligt var lunchrasten slut och jag fick avbryta stretchandet för att inte bli försenad till kontoret och dagens nästa möte.

Stående i hallen fick jag plötsligt en konstig känsla av att det var något jag hade glömt så jag tog ett extra varv runt kyl och frys och kollade så att de var stängda, kollade att kaffebryggaren var avstängd och att eftermiddagens mellanmål var nerpackat i väskan.  

Eftersom allt verkade vara som det skulle tog jag på mig skorna och rusade iväg mot jobbet med pärmar och dator i högsta hugg.

På väg in på kontoret upptäckte jag vad det var för liten detalj jag hade glömt.

Jag hade i all stress missat att byta tillbaka till jeansen och var således fortfarande iklädd mysbyxorna. Även om jag har förstått att mysbyxor är högsta mode på gymnasieskolor runt om i landet (varenda 16 åring verkar ju ha mysisar på sig till skolan, på min tid blev man mobbad för sånt!) passar de sig inte på 29 åring som ska spendera sin dag på kontoret.

I det läget kändes det väldigt skönt att ha nära hem…

Nog för att jag älskar mina mysbyxor, men de passar bättre hemma i tv soffan än på kontoret...

En dålig dag...

Sitter i bilen på väg hem till mörkaste Småland och det är dags att summera dag två av helgens stockholmsäventyr.
Två punkter av helgens "att göra lista" återstod när dagen började:

Vad gäller punkt nummer ett och huvudmålet med resan, "persa på milen", skulle man väl rent ut sagt kunna säga att det gick åt skogen. Fullständigt.
Idag ville kroppen verkligen inte vara med och allt kändes totalt fel redan från första steget.
Som jag antydde i blogginlägget igår kväll kände jag mig lite risig och därefter fick tyvärr mesta delen av natten spenderas på toaletten med risig mage. Då jag haft en liten lätt inflammation i ett knä har jag under veckan ätit antiinflammatoriska tabletter vilket troligen fick min mage att "balla ur". När jag åkte till starten i morse kändes det trots allt ganska bra och jag trodde verkligen inte att detta skulle påverka min prestation. Min inställning är att ställer man sig på startlinjen måste man bestämma sig att allt är bra och därmed slå bort alla negativa tankar, annars kan man lika gärna ge upp på förhand.
Tyvärr var dock kroppen klart påverkad av de senaste dagarnas dåliga näringsintag och hela min kropp var matt och trött.
Tankarna på att bryta kom redan efter ca 2 km när jag insåg att allt inte var som det skulle, men jag har aldrig brutit ett lopp och vägrar riskera att vänja mig vid den bekväma lösningen att kliva av, varför jag bet ihop och försökte göra det bästa av situationen.
Det var jobbigt, jobbigt, jobbigt och tråkigt, tråkigt, tråkigt men som en liten tröst lossnade det i alla fall de sista två kilometerna och det började kännas något bättre.
Men då är det ju så dags.
Med grymt stor besvikelse, i första hand för att kroppen kändes så kass, men även för att jag hade förväntat mig SÅ mycket mer efter det fantastiska loppet i Haag, fick jag efter målgång konstatera en femte plats på en tid om 36,44.
Arg, förbannad, illamående och väldigt ledsen mötte jag familjen och missade i min egoism att gratta storebror till sitt nya pers om 37,57.

Det fick jag dock tillfälle att göra senare för efter att ha duschat, tyckt synd om mig själv en stund och avreagerat mig med svordommar och gnäll hos min make och min tränare väntade punkten "middag med tjocka släkten" vilket får konstateras vara dagens mest lyckade aktivitet.
Efter god mat, mycket prat, gos med brorson och efter att ha tröstätit en mjukglass med chokladsås känns allt bättre så nu ska jag se framåt och glömma dagens dåliga lopp med hjälp av 4 veckors gristräning inför vårens viktiga SM tävlingar på hel- och halvmarathon.

In i träningsdimman...

Den kungliga hufvudstaden

Efter ett tidigt morgonpass tillsammans med löparkompis B styrde jag och maken kosan mot Den Kungliga Hufvudstaden. Eller det var mest han som styrde. Och kosa? Vad är det förresten? Vi åkte Volvo.
Hur som helst.

Målet med resan;
1. Springa Premiärmilen superfort. Helst lika snabbt (gärna snabbare!) än första milen i Haag, men minst pers.

2. Shoppa en ny vårgarderob; skor, kläder och gärna en ny handväska står på listan. Allt behöver uppdateras då alla vår/sommarkläder som var så snygga när jag hängde in dem i garderoben inför vintern plötsligt ser ut som lump.

3. Fixa nya löparskor.
Mizunosarna har inte svarat upp till mina förväntningar, håller dem fullständigt ansvariga för min irriterande inflammation i knät. Åter till Nike var således planen.

4. Träffa tjocka släkten. (Eller smala-släkten passar bättre när det gäller alla spink i klanen Johansson)

Dagens resultat:
Besöket på Löplabbet gick som smort, klev ut med 3 par underbara Nike skor. Samma tävlingssko som alltid, Lunaracer, men i ny uppdaterad ÄNNU mer illrosa färg - aj lajk! Ny distanssko, Lunarelite, som är ersättaren till min gamla älskling zoom elite 4 med fantastiskt lätt löpkänsla och som långpassko fick det bli nya Lunarglide 3. Lunargliden är lite klumpig och tung (258g) men har fantastiskt stöd så jag ska vara snäll mot kroppen och härda ut med den extra vikten under de längsta passen.
So far, so good.

Därefter stod vansinnesshopping efter ny vårgarderob på agendan och pressen var enorm då vi inte har några butiker hemma och verkligen måste passa på att shoppa allt när vi väl har en butik i sikte. Tyvärr var vi inte de enda shoppingsugna denna lördag, att ge sig ut i butikerna dagen efter lön var inte smart och redan när jag såg kön till provrummet i första butiken var jag trött på skiten.
Tackade därför tacksamt ja när löparkompis H messade och föreslog en kaffepaus vilket var betydligt trevligare än hysterin i butikerna.
Problem vårgarderob kvarstår således, inte ens mina allra finaste Lunaracers platsar nog i kontorets dresscode. Inte ens den uppdaterade rosa varianten tyvärr. Synd.

Nu är jag trött, frusen, yr i huvudet och matt - således dags att släcka, sova och hoppas att det beror enbart på trötthet och inte på någon bacill. Imorgon ska punkterna "pers på milen" och "släktmiddag" avklaras, hoppas resultatet av dessa aktiviteter överträffar resultatet av aktiviteten shopping.

God natt.

Sär skrivningar

Ordvitsar är verkligen min humor. Jag älskar att vända, vrida och leka med ord och älskar folk som ordvitsar. (farsan är kung!)
Men det allra bästa är ändå när man liksom blir bjuden på ett garv utan att den som bjuder på det ens har ansträngt sig och inte vet om att de är roliga. Det är klockrent!

Särskrivningar är ett fantastiskt exempel på detta. Ett enkelt litet mellanslag som kan ändra innebörden av ordet till något helt annat än vad man tänkt. Allra roligast blir det när det hamnar i en tidning eller på en butiksskylt där felet måste passerat både en och två korrekturläsare.

Just idag skrattade jag halvt ihjäl mig när jag läste tidningen och fastnade på platsannonserna. En mataffär sökte "två erfarna kassa medarbetare".
Underbart! Kunde knappt motstå frestelsen att ringa på annonsen och lämna min chef som referens för att intyga att jag verkligen, verkligen är en superkass medarbetare....

Kul!!

Gymmet

Ett par gånger i veckan byter jag skepnad från löparjossan till gymjossan och lämnar skogen och löpvägarna till förmån för det svettiga instängda gymmet.
Redan på väg dit känner jag mig lite starkare bara av vetskapen att vikter ska lyftas och jag känner mig som en snygg gymtjej med trendiga kläder och alldeles lagom bulliga muskler.
Jag gör allting rätt - tar med mig en sådan där liten handduk som man ska ha för att torka svetten med, har mp3 spelaren i öronen och packar givetvis med mig en proteinshake för det har man ju hört att man ska käka om man vill få musklerna att växa. Jag är ett proffs ut i fingerspetsarna.

Inne på gymmet tar jag energiskt tag i mina vikter och lyfter dem noga samtidigt som jag känner mig lite häftig, biffig och stark när jag ibland måste stöna till lite grann för att det är så vråltungt och granskar då och då de ansträngda musklerna som svullnar upp efter mina supertunga lyft.
Tittar lite ömkande/överlägset på de otränade människorna som utgör mitt sällskap i lokalen.
Ni vet de där som ser lite vilsna ut och läser lite väl länge på sina personliga gymkort över vilka maskiner de bör köra. De där som har en t-shirt som det typ står VM92 på som indikerar exakt hur ofta de investerar i nya träningskläder. De där som lägger mer tid på att gå runt och prata med folk än att faktiskt träna men däremot gärna pratar om att de har varit en timme på gymmet, även om de bara tränat 15min effektiv tid. De där som har använt lite för mycket parfym så det sticker i våra näsor av blomdoft eller de där som använt sin tisha ngn gång för mycket så att istället svettlukten sticker i våra näsor.
Nybörjare. Orutinerade. Oseriösa. "Kära vänner, jobbar ni bara riktigt hårt är ni snart på den nivån jag är så säg till om ni vill ha hjälp" liksom.

Men vem är den där spinkiga tjejen därborta? Hon i de slitna löpartajtsen som stönar som vore det femtio kilo hon lyfte när hanteln bara väger fem? Hon som granskar sina "muskler" efter varje set fast hon bara har ben och senor? Hon som kör alla övningar i fel ordning med fel inställning på maskinerna och som definitivt behöver en genomgång av PT:n innan hon lyfter sönder sig?
Åh shit, väggen är prydd av en spegel, den jag hånar är mig själv.
På bara en sekund krossas min illusion och verkligheten slår till likt en krocketklubba i skenbenet.
Jag inser att jag inte är biffig, jag är en spink. Jag är inte proffsig utan en amatör. Jag är inte stajlad för ett gym utan klädd för en lerig skogsväg.
Misären når sin peak när jag dessutom inser att den där inpyrda svettlukten  jag känt hela passet inte alls kommer från gubbarna i de gamla VM92 tishorna utan från min egen otvättade craft-tisha som tydligen följt med i min träningsväska och nu pryder min taniga kropp.

Det är då det är dags att gå hem...

Haag halvmarathon 2012, en fantastisk upplevelse!

Nu när jag är hemma i Svedala igen och kan surfa med min egen dator, på mitt eget bredband som kostar ungefär lika mycket per år som ett dygns surfande på Hilton i Holland tänkte jag kosta på mig att bjuda på ett mer utförligt blogginlägg om min fantastiska helg i Haag.

Allt det trevliga runtomkring loppet vad gäller restauranger, den mysiga staden och det fina hotellet har ni ju redan läst om tidigare så där nöjer jag mig med att säga; åk dit!

Jag hade inga förväntningar på staden, utan när vi åkte var jag inställd på att det var enbart för löpningens skull men väl på plats insåg vi snabbt att här fanns potential för en löparresa kombinerad med en trevlig week-end – staden var supermysig och vi njöt hela lördagen av att strosa runt och titta på stadens sevärdheter, njuta av solen från en parkbänk utmed kanalen och ladda med pastamiddag på en supertrevlig italiensk restaurang.

Uppladdning med min favoriträtt, pasta med skaldjur. Ljuvligt!

Men det är väl inte det ni är intresserade av alla ni löparnördar där ute, jag antar att ni vill höra om loppet?
Och ja, ni har rätt, jag vill inget hellre än att berätta. Kan inte få nog av att återuppleva denna dag om, och om, igen. Dagen när allt kändes lekande lätt, löpning var sådär underbart roligt som bara löpning kan vara och det kändes som om inget kunde gå fel. Och det gjorde det ju inte heller…

Arrangemanget var kanon! Bra organisation för överdragskläder, uppvärmning, nummerlappar, ombyte och trevliga hjälpsamma människor i sekretariatet gjorde att man kunde komma väl förberedd och utan stress till starten. För första gången på ett lopp upplevde jag dessutom att det fanns tillräckligt med bajjamajjor vilka alltid brukar vara en trång sektor och ett stressmoment minuterna innan start när alla ska nervöskissa men här hamnade jag inte ens i en kö. Bra gjort arrangörer!

Det enda jag inte gillade med arrangemanget var starttiden då jag hatar när starten går på eftermiddagen. Jag tycker att det känns som en evighetslång väntan från det att man har stigit upp till man får starta och under dessa timmar brukar jag hinna jaga upp mig själv till en nervositet bortom alla gränser. Dessutom tycker jag att det blir svårt med kostupplägget då man inte vill äta för mycket men inte heller för lite. Jag föredrar en start runt 11.00 eller 12.00 där man kan sova ut, äta en rejäl frulle och sedan bara ge sig ut och ösa på.
Men det är inte alltid man får som man vill, och då många lopp konstigt nog startar på eftermiddagen har jag börjat lära mig vilket kostupplägg som funkar. Vid en start som denna (14.30) passar en sen, rejäl frukost vid ca 9,30 följt av ett lättare mellanmål vid 12-tiden bra för min del.
Nervositeten kan jag dock inte göra något åt utan hela förmiddagen gick även denna gång åt till ångest och oro och en undran varför i h-vete man utsätter sig för detta gång, på gång, på gång? Men när jag väl börjar värma upp brukar dock nervositeten släppa så när jag står på startlinjen är alltid nervositeten förvandlad till adrenalin och det är full fokus på löpning.

När skottet efter lång väntan äntligen gick fanns alla förutsättningar för ett snabbt lopp – solen sken, temperaturen visade 13 grader och en flack bana om 21km låg framför mig.

Jag hade fått ett tidsschema av min tränare som skulle ge en sluttid om 1,17,30 och vi var överrens att om jag har en riktigt bra dag skulle det inte vara omöjligt.
Ett stort problem för mig, förutom min obefintliga snabbhet, har länge varit den mentala biten. På träning kan jag ta ut mig så att jag ligger och kräks efter passen men på tävling blir jag lite feg, går för mycket på säkerhet då jag kanske är mer rädd för att misslyckas än vad jag vill lyckas. Min make som även fungerade som min mentala coach denna resa (haha) peppade mig rejält inför loppet och tryckte in i mitt huvud att jag ”inte skulle vara rädd, det finns inget att förlora, du är starkare än du tror, svackor kommer och går under loppet, 21km är inte långt – det springer du innan frukost varje vecka, våga, våga, våga gå på lite tuffare än vad du har planerat, våga lita på att du orkar, våga bli trött” osv.
Med allt detta i huvudet bestämde jag mig för att bara ha tränarens mellantider som riktmärke och att i första hand gå på känsla. Om allt kändes bra skulle jag våga trycka på och inte slå av på takten av rädsla för att öppna för hårt.
Startade första 5km på 17,41, kroppen kändes lätt och bra och även om jag insåg att det var en tuff öppning (har pers på 5000m på 17,40) kan man aldrig dra några slutsatser av den första femman då den alltid bjuder på extra vansinnesrusning.
Men när jag passerade milen på 35,37 och därmed persade med 30sek, skymtade rädslan förbi för en sekund och de vanliga oroliga tankarna på att slå av på takten poppade upp.
Men den här gången vägrade jag lyssna på dem, nu skulle jag våga, så jag slog bort de ”elaka” tankarna och tänkte istället på hur fantastiskt kul det är att jag för första gången klarat sub36 på milen! Nu var det bara att fortsätta ösa på för skulle det inte hålla har jag ju i alla fall ett (inofficiellt) pers på milen med mig hem.

Sprudlande över detta nya ”pers” fortsatte jag därför trampa på mot målet full av glädje och adrenalin. Vid vätskestationen vid ca 11km tappade jag tyvärr den fina klunga jag länge sprungit med och alldeles ensam kände jag plötsligt av motvinden och tappade därmed rejält med fart varför femman mellan 10-15km var ca 30sek långsammare än planerat. Bestämde mig för att inte stressa upp mig för detta, jag visste att jag inte tappade för att jag var trött utan att det var vinden som stal min fart, varför jag försökte mala på utan att slösa alltför mycket kraft i vinden och istället försöka hitta en ny klunga snarast möjligt.

Vid ca 15,5 km kom ett nytt gäng killar inom räckhåll, jag jagade upp dem och hängde i så gott jag kunde och plötsligt var kilometertiderna betydligt bättre igen. Hade inte riktigt koll på vad jag var på väg mot för sluttid utan inväntade 20km skylten för att kunna göra en bedömning mot den planerade 20km-passertiden för 1.17.30.
Fick lite panik när jag såg att tiden närmade sig och jag fortfarande inte ens sett 19km skylten. Inte kan jag väl ha tappat så mycket?? Allt kändes ju lekande lätt??
Men plötsligt stod den där, 20km-skylten, och klockan visade att jag låg 35sek före utsatt plan, jag hade helt enkelt missat 19km skylten
Med lite snabb huvudräkning insåg jag att om jag inte såsade för mycket sista biten hade jag alltså chans att gå under 1,17 vilket kändes helt overkligt. Min kropp var fortfarande pigg och mitt huvud var sinnessjukt suget på en tid under 1,17 så jag öste på för allt vad tygen höll och avslutade sista 1,1km med en snittfart om 3,28 och passerade mållinjen på 1,16,52!

Glädjen över det nya, för mig ofattbart snabba perset, visste inga gränser så jag slet åt mig min medalj och sprang/skuttade/dansade fram som en tok till mötesplatsen som jag och Jonne bestämt innan loppet och var på plats långt innan han ens hade hunnit dit och stod och småhoppade av förväntan för att få dela min glädje. Adrenalinet och glädjen gjorde att jag inte kände av någon trötthet och plötsligt förstod jag varför en OS medaljör orkar springa ett ärevarv efter att ha tagit ut sig – tröttheten liksom försvinner i glädjeruset.

Var det här mitt maximala lopp?

Jag hade en bra dag, absolut. Förhållandena var perfekta och banan var flack och utan en massa knixiga svängar. Just i söndags fanns det inte mer fart i min kropp, den enda tid jag kunde tjänat var mellan 10-15km där jag tappade i motvinden. Hade jag haft lite vindskydd i en klunga borde jag inte ha tappat de 30 sek som försvann i onödan och kunde gjort 1.16.30.

Kommer jag någonsin att kunna sänka det här perset?

Jag är medveten att det kommer att bli svårslaget, just för att det är sällan man både har en bra dag och perfekta förhållanden. Men jag tror att jag kommer att bli en bättre löpare, och blir jag bättre kanske inte allt behöver vara perfekt för att springa snabbare än 1.16.52?
Men när, och om, det händer får framtiden utvisa.

 Nu ägnar jag veckan åt att njuta av min prestation och verkligen suga på karamellen.

Jag har blivit tilldelad en superlugn rehabvecka för att påskynda återhämtningen och därmed kunna återgå till normal träning så snabbt som möjligt vilket innebär att veckan endast innehåller 4 löppass med total avsaknad av kvalitet utan istället lugn jogg på mjukt underlag och lite små fartlekar, 2 pass i bassängen och ett par styrkepass om kroppen vill och orkar.
Utöver detta mycket mat, mycket sömn och mycket tid i den lilla löparbubblan av lycka som man lever i efter en tillfredsställande tävling.

Det är dagar som i Haag man tränar för, det är det som gör att man är ute på lågpass i 20 minusgrader, att man springer intervaller i snöblask och morgonjoggar klockan 05.00 i ösregn.

35,37 och 1,16,52 – vilken belöning!

Då bra bilder från loppet saknas bjuder jag istället på lite klassiska holländska tulpaner,
vilket faktiskt är betydligt vackrare än en svettig löpare...

Vad hande???

Haag halvmarathon resulterade i tva personliga rekord:

10km: 35,36 (antligen SUB36!!)
Halvmarathon: 1.16.52

Lat oss saga sa har, livet ar bra latt att leva just nu...

På plats i Haag

Det här blir en snabb uppdatering från Haag där tydligen internet är något väldigt exklusivt. Hotellet tar nämligen 25EUR/dygn för Wi-Fi. 25Eur? Det kan väl ändå inte bar vara jag som smålänning som tycker att detta är dyrt? Bor man dessutom på 5-stjärniga Hilton hotell som kanske inte direkt är gratis från början känns det som om de har prioriterat lite konstigt när lyxgrejer som typ barnvakt ingår men man inte kan få fritt internet? Smålänningarna Ambjörnsson har därför kört snålvarianten och surfar istället på hotellets stationära dator där man kan köpa internet per minut varför min bloggtid är begränsad om man även ska hinna kolla alla sportresultat, fejjan och mailen innan hela måndaslönen är förbrukad.

Hur som helst, resan har gått lysande än så länge och till skillnad från sist jag var på resande fot har både tåg och flyg gått exakt i tid. Nästan lite komiskt när vi köpte en tågbiljett på flygplatsen och sakta släntrade mot perrongen för att komma fram precis samtidigt som lämpligt tåg och kunde resa vidare utan minsta lilla väntetid.Hotellet är kanonfint (bara STORT minus för avsaknaden av internet) och har bland annat ett fint dygnetruntöppet gym som fick stå plats för dagens träningspass (10km fartlek) och även maken fick därmed möjlighet att träna en sväng.

Efter en "frulle extra allt" som inleddes med att en ur personalen visade oss runt och beskrev vad som fanns att äta samt erbjöd mig pasta om jag ville ladda inför loppet (avböjde dock, föredrar yoggi och macka framför bolognese till frukost) avhämtades nummerlappen och därefter har vi utforskat staden som var betydligt vackrare än jag någonsin kunde förväntat mig.Små mysiga fina gränder, massa trevliga restauranger, bra shopping och många små torg med uteserveringar.
Dessutom skiner solen och det är tio grader varmt varför jag plötsligt drabbats av vårkänslor som gör att det spritter i benen och jag sprudlar av energi.

Som ni hör är allt bara fint och även om det kanske låter som om jag glider runt på semester är självklart fokus på morgondagens tävling. Men allt detta positiva i ryggen gör att allt känns fantastiskt bra, förberedelserna är optimala och jag är duktigt tävlingssugen.
Man vet aldrig vad man kan vänta sig av en säsongspremiär då det kan bli både himmel och pannkaka, och man bör inte förvänta sig stordåd, men då det inte är min melodi att fega siktar jag på pers så får vi se vad som händer.
Kul ska det bli i alla fall, men samtidigt; snabbt är kul, långsamt är inte kul... 

Återkommer imorgon med rapport, om reskassan räcker till några minuters internet... ;)

Men nu är det min tur att tävla!

Efter att ha agerat supporter och nervöst följt Vasalopp både i verklighet och på tv två helger i rad är det nu min tur att packa tävlingslinne och snabbskor och börja tagga upp för tävling.
Det är dags att se om vinterträningen har gjort någon nytta och testa formen på Haag halvmarathon.

Fysiskt känner jag mig bra förberedd. Träningen i vinter har flutit på helt enligt plan och jag har en känsla av att något har hänt med min snabbhet då intervall- och snabbdistanstiderna är betydligt bättre än förra året. Efter att ha lagt om träningen inför förra säsongen med mer fokus på att förbättra min stora svaghet, den obefintliga snabbheten, genom fler fartinriktade pass men också genom att tävla på kortare distanser hade jag trott att jag skulle sett resultat av detta redan i slutet av förra säsongen. Men även om säsongen var fantastisk gick det inte riktigt så fort som jag förväntat mig på de korta distanserna så kanske kan det vara så att min kropp behövde lite tid att ta åt sig den nya sortens träning och att det är först nu jag kan skörda frukten av träningsförändringen. Indikationerna tyder i alla fall på att så är fallet men att prestera bra på träning är en sak, att plocka fram det på tävling är något annat och att dessutom göra det på säsongens första tävling är definitivt inte det lättaste, men hur det än går blir det i alla fall en indikation på hur man ligger till i träningen som kan vara bra att ha med sig till de sista träningsveckorna innan de viktiga tävlingarna på hemmaplan drar igång.

Mentalt känner jag mig ännu inte riktigt förberedd. Att jobba på revisionsbyrå innebär att huvudet är ganska fullproppat med siffror, bokslut, deklarationer och årsredovisningar vid den här tiden på året och att alla dagar springer iväg i ett rasande tempo, fulla av stress. Jag har helt enkelt inte hunnit med att tänka på att det är tävling på gång utan det var egentligen först idag efter att jag tagit helg och var ute och körde lite fartlek efter en hel dag instängd i ett unket konferensrum på ett stökigt möte som jag på riktigt började fokusera och kunde byta skepnad från revisorsjossan till löparjossan fullt ut.
Men när jag känner efter känner jag att jag är sugen. Riktigt sugen. Riktigt sugen på att springa fort dessutom. Nu är det bara att ladda upp mentalt och förbereda sig på att det kommer att göra ont, det kommer att vara jobbigt, jag kommer att plågas men det är det värt för den underbara  känslan när man passerar mållinjen på en bra tid.

Haag, håll i er, här kommer jag!

Mys på olika vis...

07,30, Vasaloppsöndagen 2011
Plats: Lobbyn, Hilton Hotell Barcelona.
Frukost: Yoggi, müsli, juice, mackor.
Klädsel: Träningsoverall
Sinnesstämning: Mycket spänd, nervös och uppspelt.

07.30, Vasaloppsöndagen 2012.
Plats: Soffan i TV-rummet, Gislaved
Frukost: Några liter kaffe, blåbärssoppa, exotisk frukt, nybakade frallor
Klädsel: Morgonrock
Sinnesstämning: Mycket avslappnad.

9.00 Vasaloppsöndagen 2011
Plats: Placa D'Espana, Barcelona
Klädsel: Tävlingslinne, shorts, snabbskor
Sinnesstämning: Mycket spänd och nervös. Orolig magkänsla.
Sällskap: 12 000 spända, taggade löpare.
Mål med dagen: Personligt rekord på 42 195m löpning.

9.00 Vasaloppsöndagen 2012
Plats: Soffan i TV-rummet, Gislaved
Klädsel: Morgonrock
Sinnesstämning: Oerhört avslappnad. Orolig magkänsla efter många koppar kaffe.
Sällskap: Min make, TVn och en filt.
Mål med dagen: Personligt rekord i soffliggande och kaffedrickande.

10,21 Vasaloppsöndagen 2011
Plats: Halvvägs på marathonbanan i Barcelona.
Sinnesstämning: Fokuserad
Sällskap: Två följecyklister, TV-Team på motorcykel, galen publik, svettig klunga med spanska löparkillar

10,21 Vasaloppsöndagen 2012
Plats: Soffan i TV-rummet, Gislaved
Sinnesstämning: Lite sömning
Sällskap: Min make, TVn, en filt och nu även datorn med mellantider från Vasaloppet.

11.45.31 Vasaloppsöndagen 2011
Plats: Placa D'Espana, Barcelona
Klädsel: Mycket svettigt tävlingslinne, shorts och snabbskor.
Sinnesstämning: Euforisk lyckokänsla, glädjerus, illamående, sprudlande energi, overklighetskänsla, trötthet, förvirring.
Sällskap: Dopingkontrollant, prisutdelare, massmedia (presskonferens), Poweraid.
Mål med eftermiddagen: Varva ner, massage, vila, fira, äta, duscha och inse vad som just har hänt. Njuta!

11.45.31 Vasaloppsöndagen 2012
Plats: Soffan i TV-rummet, Gislaved
Klädsel: Morgonrock
Sinnesstämning: Oerhört avslappnad, på gransen till lam efter en hel förmiddag i soffan.
Sällskap: Min make, TVn, filten, datorn.
Mål med eftermiddagen: Ta tag i sitt liv eller fortsätta slappa? Det är frågan...


Ja, vad säger man? Kontraster....

Vasaloppsöndagen 2011.
Seger i Barcelona Marahton, nytt pers 2,45,31.
Mitt finaste och största löparögonblick någonsin.
En dag att minnas för alltid, och minnen som ger mig rysningar i hela kroppen.

Vasaloppsöndag 2012.
Något mer avslappnad, något mindre euforisk lycka, något större mängd kaffe och
kanske inte en dag man minns resten av livet.
Men mysigt på sitt sätt...

Ombytta roller!

Jag tror nog att det är dags för mig att sluta med löpningen.

Efter att ha spenderat 7 timmar och 39 minuter vid sidan om Vasaloppspåret i väntan på min skidåkande make har jag insett vad jag utsätter mina nära och kära för varje gång jag springer ett lopp. Stackars dem.

Det var verkligen vidrigt nervöst att gå där och vänta på SMS rapporterna med mellantider från varje kontroll. Vidrigt nervöst att stå i Evertsberg och vänta på att få langa vätska, mat och få en rapport om huruvida det var himmel eller helvete med vallan i den fallande snön. Allra vidrigast nervöst var det dock att stå vid målet och vänta, (eller vid det här laget stod jag inte still längre, för att stilla min nervositet var jag tvungen att småjogga ett varv runt Mora centrum) vem sjutton kom på iden att utöver aktuell mellantid även lämna en prognos om när åkaren kommer att passera nästa kontroll samt anlända till Mora? För varje minut den förutspådda passertiden/sluttiden överskreds ökade min puls med 50 slag/minut vilket innebar att då maken stannat för att valla om skidorna ett par mil innan mål hade jag en puls långt över max då tiden dragit iväg med flertalet minuter innan en rapport om att han var 600m från mål anlände till min ajfåne.

Förlåt min kära stackars familj som jag utsatt för denna plåga så många gånger, jag kommer aldrig någonsin kräva att ni följer med mig på tävlingar!

Men det var ju sjukt roligt också såklart. Allra roligast var det ju givetvis att det gick bra för min man men det näst roligaste med denna hjärtkramande aktivitet var att få förståelse för hur det känns för min make att umgås med mig när jag är nervös, otrevlig, stirrig inför ett lopp och att få förståelse för varför även han är nervös, stirrig och uppspelt när jag springer. Roligt också att även min make upplevde att han fick ökad förståelse för hur jag känner mig inför och framförallt efter ett maraton när man är urlakad, trött och ur balans. Vi lärde helt enkelt känna varandra ytterliggare lite grann under denna skidtur, inte dåligt att kunna göra det efter 12 år tillsammans!

Hur gick då egentligen loppet?

I mina ögon gick det fantastiskt bra. För mig är det helt obegripligt att man överhuvudtaget pallar med att åka 9mil på skidor, (personligen bröt jag ihop av trötthet sist jag provade ett varv på skidspåret här hemma, 4,5km) men att härda ut när det dessutom börjar vräka ner snö efter mindre än halva loppet vilket förstörde både spår och vallan, att det bara funnits möjlighet till snöträning under cirka 1 månad denna vinter och att Jonne aldrig ställt upp i någon form av lopp tidigare tycker jag att det är en helt vansinnigt, ofantligt, sinnessjukt bra prestation att åka vasaloppet på 7 timmar och 39 minuter.

Ja, jag vet att man inte ska skryta, men det här är min blogg och jag skriver vad jag vill;

det är en för jäkla duktig man jag har!

Vi hyrde en stuga strax utanför Mora som var som att bo på ett museeum.
Hela stället var fullt med nostalgiprylar - som här i köksskåpet, inte en skymt av Ikea här inte!



I Evertsberg började snöandet tillta rejält. Att valla om, eller inte valla om - det är frågan...



Löparkompis B fyllde på med banan i Evertsberg. Med endast 14mil skidåkning i kroppen
stod även han för en kanonprestation som kom i mål precis under 9 timmar!

Storebror i mål efter att ha åkt som en tok sista biten med stenhårt sikte på SUB7.
Han lyckades med god marginal, 6,59,06. Grymt!

Jag stillade min nervositet med en liten joggingtur. Svärmor stillade sin med att gosa med
nallebjörnar. Man är inte äldre än man känner sig...

Trött men mycket nöjd skidåkare, 7.39!