söndag 27 september 2015

DNF och sist i syskonkampen - men lika glad ändå!

Äntligen har jag då fått vara på plats och uppleva Lidingöloppsarrangemanget vilket visade sig vara en trevlig och välorganiserad tillställning. Mest av allt fachinerades jag dock av den sköna stämningen bland alla löpare. Det kändes  liksom lite mer avslappnat än på de landsvägslopp som jag brukar kuta, som att de flesta här tog loppet lite mer som en kul grej - kanske för att loppet är svårt att jämföra med något annat och det därmed liksom inte finns några pers eller liknande att jaga. 
Men jag kan ha fel, kanske var det min egna avslappnade inställning som gjorde att jag såg allt med lite andra ögon.

Som jag nämnt i tidigare inlägg var ju nämligen mitt enda mål att få ett bra träningspass och att få vara med på folkfesten. Så jag passade verkligen på att njuta av stämningen innan start, av solskenet och av att snicksnacka med andra löpare. Njöt och flummade runt så mycket att jag nog var lite väl loj och ofokuserad då jag knappt hann med att värma upp vilket ju kan vara en bra grej att göra om man ska springa kvalitet, även på träning...
Första milen kändes trots avsaknaden av uppvärmning riktigt bra, även om jag fick inse att jag typ är helt sämst på att springa backar. Just den delen av banan sägs ju nämligen vara väldigt "snäll", men som den usla backlöpare jag är upplevde jag nog allt att där var en hel del kluriga och halvtuffa stigningar. Kände mig dock väldigt pigg och stark så det var ändå kul med utmaningen. Efter första milen började jag dock känna att de muskler i rumpan och ryggen som jag under senaste månaden jobbat hårt med att få ordning på blev väldigt ansträngda av backarna och den oregelbundna löpningen som jag ju inte är van vid. För att inte riskera att förstöra det jobb Tobias på Access rehab och jag har lagt ner och förstöra de fina resultat i min rörlighet som vi har uppnått beslutade jag mig för att jag skulle nöja mig med att köra på till 20,5km och sedan avbryta där jag visste att Coach och min familj skulle vänta på mig. Ingen vits att riskera eller förstöra något på ett lopp som ändå bara skulle vara ett träningspass. Efter att ha hejjat fram bröderna som tampades mot varandra  med bara någon minuts mellanrum skyndade jag iväg till Access rehabs tält och fick en behandlingav "min" sjukgymnast Tobias som konstaterade att jag gjort helt rätt som inte pressat mig mer då de utsatta musklerna visade sig vara väldigt spända och svullna.
Så trots det avbrutna loppet var jag stolt över att jag varit klok, nöjd över att ha fått ett bra träningspass och glad för en skojig upplevelse som inte försämrades när jag mötte upp bröderna efter målgång som båda var väldigt nöjda med sina prestationer. Jag kan till och med bjuda på att jag var sämst i syskonskaran den här gången. 
Men bara den här gången...

Ska jag lämna ett utlåtande över själva arrangemanget vill jag plussa för den vackra banan, den välskötta logistiken med bussar till/från start och hanteringen av överdragskläder. 
Som minus vill jag lyfta att det var många sträckor i skogen utan publik, är såklart helt naturligt att det är mindre folk där ute i skogen än på ett stadslopp, men lik väl blir det lite trist tycker jag. Lite mer musik och pepp utmed banan hade inte gjort något. 
Sen var det väldigt stökigt i starten och jobbigt när banan på bara ett hundratal meter smalnade av från ett stort brett fält till en smal grusväg där alla ska få plats. Blir en flaskhals och därmed ett hysteriskt rusande för att finna position, mycket knuffar och otroligt svårt att hålla koll på var man sätter fötterna samtidigt som man ska hålla koll på alla runtom. Och då stod jag ändå i den minsta startgruppen längst fram, vågar inte ens tänka på hur det kan ha sett ut längre bak i fältet.
Men totalt sett var det ett bra och kul arrangemang. Någon gång ska jag komma tillbaka både mer förberedd och mer tävlingspeppad för att jaga en bra tid och en bra placering.

Det bästa med att ha besparat kroppen den sista milen igår var ju att det därmed fanns utrymme till träning även idag så jag inledde med ett lättare distanspass utmed vackra Norrviken innan det var dags att göra sig redo för en fotbollseftermiddag med min fina J, bröderna och pappa. Ett lite försenat födelsedagsfirande för pappa som började med att vi laddade upp med en middag på O-Learys med ännu mera sport på tv-skärmen som sällskap och sedan var det dags för derby på Tele 2 arena. Var inställd på en lång kväll då förseningar snarare är regel än undantag på Stockholmsderbyn på grund av stök och bråk. Och visst, förseningar blev det då det brändes av en del bengaler innan matchstart, men begränsas det till de 30min som det handlade om den här gången tycker jag ändå att det är okej. Så länge det inte bråkas och ingen skadas är det ju trots allt ganska stämningsfullt med lite tifon och ståhej när det är match. Under kontrollerade och begränsade former som sagt.
1-0 till Hammarby slutade matchen, jag hejade inte på något av lagen så för mig spelade det kvitta - var mest bara nöjd över en trevlig dag med familjen och att pappa blev glad för sin födelsedagspresent.

Nu väntar en lång bilresa hem och det lär bli en sen kväll innan vi är hemma. Bäst att nyttja så mycket restid man kan till att sova om man ska orka med en heldag på jobbet imorgon.

fredag 25 september 2015

Stockholm, familjehäng och sport

Igår for jag åter till Stockholm igen, börjar bli bra på det där med att åka den där sträckan med tåg vid det här laget och timmarna rullar iväg ganska snabbt tycker jag. Någon podd i öronen, en bra bok och någon timmes sömn sen är man framme. Receptet för maximal avkoppling är att boka tyst avdelning och har man riktig tur och lyckas komma över en förstaklassbiljett är det nästan riktigt mysigt där på tåget. Särskilt kvällståget när det börjar bli mörkt ute.

Idag inledde jag med en frukostfika med gokaffe (såklart!) på Starbucks tillsammans med lillbrorsan innan jag fick behandling på Access Rehab och åkte ut till Lidingö för att hämta ut min nummerlapp och checka in på Bosön där jag och min fina J ska bo inatt. Största lyxen med att vara i Stockholm är att jag får massa tillfällen att träffa mina fina syskon som båda har valt att bosätta sig väldigt långt hemifrån. Ibland är jag ju dock tyvärr bara i stan på blixtvisit så vi knappt hinner ses men den här gången är det faktiskt just att umgås med familjen som är resans fokus.  

Imorgon ska både jag, båda bröderna och svägerskan springa Lidingöloppet. Bröderna och svägisen för att göra klassikern, jag ska springa loppet som ett bra och hårt kvalitetslångpass. 
Superkul att göra det tillsammans för även om vi inte springer ihop under själva loppet så har man ju allt runtomkring att dela med någon annan vilket gör det hela lite festligare!
Personligen ser jag verkligen fram emot att äntligen kunna springa loppet som jag har velat springa i många år, samtidigt som jag är beredd på att det kan bli en jobbig historia då jag inte har lättat något på träningen i veckan utan kört på med dubbla pass varje dag sedan mitt 40km långpass i lördags. 
Men jag tycker att det kan ge väldigt mycket att tävla som träning ibland, både  mentalt eftersom att det är väldigt kul,  men också fysiskt för att även om jag startar sliten imorgon så kommer jag att kunna ta ut mig mycket mer än på ett ensamt träningspass hemma. När man tävlar som träning är det dock viktigt komma ihåg varför man är där när man väl är ute på banan, att komma ihåg vad som är syftet med loppet.Viktigt att påminna sig om att ha kul och inte bli frustrerad över att man inte springer så fort eller placerar sig så bra som tävlingsdjävulen i en kanske egentligen skulle vilja. Framförallt passa på att njuta lite extra av allt runtomkring (publiken, stämningen, banan) som man på "riktiga" lopp annars kanske missar lite då man är för fokuserad för att verkligen kunna ta till sig det. 

Efter loppet blir det after run hemma hos storebror med familj och på söndag ska helgen krönas med att fira vår fotbollstokiga pappas födelsedag i efterskott genom att gå på derbyt mellan Hammarby och AIK. Den största utmaningen där blir väl att undvika att få en bengal i huvudet och jag är tacksam att vi åker bil hem till Småland på kvällen då det hade varit svårt att tajma ett tåg när man inte vet hur mycket förseningar det blir i matchen...

Fullspäckad helg igen alltså, men efter den lugna helgen hemma förra veckan är batterierna åter fullt laddade. Är väldigt glad att jag äntligen lärt känna mig själv så mycket att jag förstår att jag behöver de där lugnare stunderna för att kunna och orka njuta till fullo av alla de roliga aktiviteterna som livet erbjuder.
Balans.

lördag 19 september 2015

Bra dag!

Nä men dra på trissor, än så länge rullar helgen på enligt utstakad plan - utan att jag ens behöver försköna bilden för er!
Igår blev det myslunch med mamma som mötte mig på tåget och sedan en lång promenad följt av en filmkväll i soffan med min fina J. Inte helt oväntat somnade jag ifrån filmen, blev väckt vid 24-tiden när Jonne tyckte att det var dags för mig att fortsätta sovandet på en lämpligare plats.
9,30 vaknade jag igen, då i sovrummet, och hade således cashat in 11,5 timme på sömnkontot. Första målet för helgen var således uppnått, jag hade fått sova ut.

Pigg och utvilad njöt jag sen av långfrulle med massor med gott kaffe, Nyhetsmorgon och lokaltidningen utan minsta lilla stress. Drog iväg ett mess till en kompis och efterlyste sällis en stund på dagens långpass och fick oväntat nog positivt svar trots min korta framförhållning och en halvtimme senare möttes vi upp vid byns elljusspår där 40km låg framför mig, 10km för min kompis. Vädret visade sig från sin bästa sida, solen sken, temperaturen var perfekt och även min kropp hade en bra dag och var sinnessjukt lätt och pigg. Inte en enda svacka på hela passet där farten omedvetet stegrade och stegrade och det visade sig efteråt att sista 5km blivit de snabbaste på hela passet! Tre timmar och sju minuter senare med fyrtio lätta kilometer på kontot drog jag mig nöjd och glad hemåt igen. 
Mål två och tre för helgen var således uppnådda - långfrukost och långpass.

Efter ett så långt pass är det viktigt att fylla på med bra energi men kanske är man inte supersugen på att vrålhungrig stå flera timmar i köket innan man får lunch. Idag löste jag det med att käka min husgud PT-Fias supersnabba och goda pasta med en bra kombo av bra fetter, kolhydrat och protein:


Koka valfri pasta, blanda med grön pesto. (PT-Fia var troligen duktig och hade hemmagjord. Jag var lat och körde med köpt pesto på burk) Toppa med halverade cocktailtomater, skivade sockerärtor, rostade solroskärnor, pressad citron och ett par stekta ägg. Jag hittade även lite parmesanost att slänga på för att förhöja smaken och öka energiinnehållet ytterligare. 
Rekommenderas varmt!

Nu dags för punkt fyra på listan för helgens mål - vila en stund under en filt.
Ett mycket o-jobbigt uppdrag.

fredag 18 september 2015

Välkommen hemmahelg

Dagen idag började, återigen, något för tidigt då klockan ringde strax efter 05.00. Blev lite förvirrad, hade glömt var jag var någonstans, men när jag hörde lillbrorsan grymta lite i andra änden av rummet vid ljudet av min klocka som väckt honom bara tre timmar efter han kommit hem från jobbet kom jag till klarhet. 
Smög upp så tyst jag kunde och traskade ut i ösregnet mot pendeltåget och tog mig ut till Hammarby sjöstad och Access Rehab där jag en gång i veckan jobbar tillsammans med en sjukgymnast för att få igång funktionen i min högra rumpmuskel och därmed sluta felbelasta rygg och bäcken vilket ska ha varit fallet sedan jag hade stressfraktur 2008. Denna felbelastning kan vara orsaken till många av de problem jag haft senare åren med mitt bäcken, kramper i ryggen/magen, svaga ben osv och än så länge verkar det funka - behandlingen inleddes några dagar innan Tjejmilen och sedan dess har jag sprungit bättre än på länge två tävlingshelger i rad. Sammanträffande eller ej, men det känns lovande och väl värt ett försök och det besvär det innebär att resa 45mil ToR till Sthlm varje vecka ett tag framöver.

Jag som är en riktig frukostmänniska hade skippat frullen och bestämt mig för att avvakta till efter behandlingen för att ha tid att sitta och njuta på något mysigt fik innan hemresa. (Att gå på fik är en lyx för oss lantisar som inte har detta utbud till vardags) Sjukligt vad gott det smakade att få dagens första kaffe, hade hunnit bli så kaffesugen att jag höll på att smälla av. Insåg dock hur tråkig jag är när det kommer till frulle, trots att möjligheten att fredagslyxa med något extra gott slutade det med att jag omedvetet valt så likt min hemmafrulle som möjligt. En surdegsfralla med kaviar och ägg samt en skål men naturell Yoggi och kardemummagranola är väl ungefär exakt vad jag äter hemma varje dag. Men som sagt, finkaffe får man inte på landet, och kaffet är ju ändå det viktigaste på frukostbordet.

        
                Dagens första kaffe, 
     alltid dagens viktigaste händelse. 

För övrigt målar jag just nu upp en bild av att min första (och sista) hemmahelg på länge ska innehålla:

- En rejäl sovmorgon följt av att jag äter frulle länge iklädd pyjamas samtidigt som jag läser tidningen och kollar Nyhetsmorgon utan någon tid att passa.

- Tillagning av höstens första långkok. Siktar på att plocka upp älgkött från frysen och göra någon riktigt mustig gryta som får puttra ett par timmar medan regnet smattrar mot rutan.

- Ett riktigt långt och härligt långpass (mitt favoritpass) i flera timmar där jag struntar i fart och njuter av att vara ute. Krypa in under en filt och vila efteråt. 

- Tid att träffa vänner och familj som jag inte sett på länge. Under avslappnade förhållanden, mysbrallor som dresscode och bara vara och umgås i lugn och ro.

- Plantering av någon odödlig form av växt i min (enda) blomlåda där döden har gjort sig påmind de senaste tre veckorna. Tur att man inte har hus med tillhörande trädgård - hur skulle det gå när EN blomlåda synes övermäktig att sköta?

- Att vara som ett plåster på min fina J som jag längtar så vansinnigt efter då jag knappt sett honom sedan i onsdags förra veckan.

Målar upp den bilden och ser det som jackpot om en eller två saker går i lås för både ni och jag vet ju att livet ärligt talat sällan blir riktigt sådär härligt skimrande som vi vill måla upp på våra bloggar och sociala medier. 
Mest troligt är väl att verkligheten gör sig påmind och jag vaknar svintidigt fast att jag får sova, att regnet öser ner och det är askallt när jag ska springa långpass med resultatet att jag blir alldeles för trött för att orka dra igång ett långkok utan istället blir det tacos till middag kryddat av att jag och min fina J blir osams om vem som ska plocka ur diskmaskinen. Och när jag sedan ska plantera blommor är blomsteraffären stängd och de vänner jag planerat att träffa har blivit sjuka så vi måste ställa in.

Vackert så. Jag har bestämt mig för att det blir en bra helg oavsett och önskar er detsamma. God fredag.

torsdag 17 september 2015

Klädkod på gymmet?

Den här veckan har varit lite väl flängig även för mig som annars gillar när det händer grejer. Hann knappt hem efter halvmaran innan det bar iväg till Halmstad för utbildning ett par dagar. Kom sedan hem därifrån igår kväll, packade om väskan och nu bär det av mot Stockholm igen. Turen till Stockholm blir dock en blixtis den här gången, ska dit för att få behandling på Access Rehab imorgon bitti klockan 7,15 och sätter mig sen på första tåget hemåt redan 9,20. 
Blir lite häktiskt och kanske borde jag stannat någon dag i Sthlm för att dra ner på flängandet, men just nu gör jag precis vad som helst för att få så många minuter jag kan i hemmets lugna vrå för en skön fredagskväll med min efterlängtade bättre hälft. Ska sedan försöka njuta, inte bli rastlös, av att vara på hemmaplan då det blir sista gången innan mitten av november som jag är hemma en hel helg.

        Livet som löpare på konferens. Ganska ensam om att pimpla sportdryck.

Idag inledde jag dagen med mitt favoritalternativa pass, simning, och smällde av 3,5km direkt när badet öppnade vid 6.00. Då detta var femte dagen i rad jag gick upp 05-någonting känner jag mig lite sömnig och i kombination med allt flängande, packande, kvällens resa, stressen att räcka till på jobbet kände jag mig ofokuserad inför dagens andra pass, 10*5min i hård fart, varför jag bestämde mig för att köra det på band. Tycker att det kan vara en bra hjälp när man är ofokuserad, det är ju bara att ställa in bandet på önskad fart och sedan spelar det ingen roll om tankarna är på vad du ska packa i väskan, på jobbet, hur du ska ta dig till tåget osv. Så länge du ser till att hålla dig på bandet gör ju liksom kroppen jobbet åt dig, oavsett var hjärnan är. Är jag utomhus och springer kvalitet upplever jag att man direkt tappar fart om man börjar fundera på annat varför jag alltid försöker vara taggad, utvilad och ha gott om tid till dessa pass för att kunna koncentrera mig. Men det är ju inte alltid man lyckas styra sin vardag och sin sinnesstämning som man vill och då kan det vara bra att ha en backup plan (bandet eller en löparkompis som harar) att ta till. 
Passet gick trots allt superbra, lyckades hålla intervallerna runt 90-95% av maxpuls med en känsla av att det var "kontrollerat jobbigt" - min tröskel har helt klart förbättrats senaste året.

Men herregud vad man svettas när man står där på bandet! Mina shorts klibbade mot benen, svetten stänkte både på skärmen och på golvet och mitt linne låg klistrat runt kroppen som om jag var med i en wet-T-shirt tävling. Jag ville inget hellre än att plocka av mig linnet och springa i bara sporttopp för att lufta mage och rygg och kunna torka svetten från kroppen med min lilla gymhandduk men lät bli eftersom jag blev osäker på om man får stå så lättklädd på bandet. 
Är sporttopp och shorts okej?
Finns det dresscode på gym?
Förstår om det kanske inte är okej om toppen är av det mer bh-liknande slaget men en färgglad, mönstrad topp som jag utan tvekan springer med utomhus borde väl vara okej. Eller?

Ni måste hjälpa mig här, känner mig lite lost gällande vett och etikett i gymvärlden... Hur gör ni?

söndag 13 september 2015

Stockholm Halvmarathon 2015 - Fortsatt stark!

Igår var det dags för Stockholm halvmarathon och således också dags att få svar på om den fina formen och känslan av att vara på väg tillbaka på riktigt som jag upplevde på Tjejmilen var en tillfällighet eller en verklighet.

Stockholm halvmarathon är ett lopp som jag gillar och har många fina minnen ifrån. Banan är vacker och lättlöpt och att den går i min favoritstad och den stad som jag väl som Hässelbylöpare får räkna som hemmaplan ökar på den fina känslan då stödet från publiken är enormt och som bonus finns här ju också en hel del vänner och familj som är snälla nog att ta sig ut för att heja.
Det finns dock en sak jag starkt ogillar med loppet och det är dess starttid. Att springa lopp 15,30 är inte optimalt för mig då jag dels tycker att det är väldigt segt att gå och vänta hela dagen - man hinner både tagga upp och tagga ner flera gånger om innan race och väl på plats är man liksom lite trött i huvudet av all väntan och alla tankar. Det svåraste tycker jag dock är att få till det med maten, att få i sig tillräckligt mycket mat för att orka men inte för mycket eller "fel" mat för att bli dålig i magen. Men detta får vi anledning att återkomma till. 

Anlände till startområdet i god tid för att fixa med flaskorna till vätskelangningen, för er som är intresserade kör jag "high 5 zero x-treme" vid 5km och 15km och Coca Cola vid 10km. Mycket koffein alltså, funkar för mig. Lite pepp-talk med Coach och sedan dags för uppvärmning. Kände mig lite loj och lite tung på värmningen, men det brukar konstigt nog ofta vara ett bra tecken. Vad som dock inte var ett bra tecken var att jag med orolig mage behövde uppsöka toan tre gånger men jag försökte intala mig själv att det berodde på nervositet och att det inte borde vara någon fara för loppet - efter detta borde ju magen liksom vara tom.

När startskottet gick drog alla som vanligt iväg som om det vore ett 800m lopp, vilket även jag själv förr också brukade göra men nu har jag insett att det funkar bättre för mig att försöka behärska mig första kilometern. Det blir så mycket behagligare senare om jag får jobba mig in i loppet på ett sansat sätt och jag tappar betydligt mindre fart mot slutet om jag inte har bränt en massa onödig kraft i starten. Känner direkt att kroppen känns ovanligt lätt och stark, utan ansträngning alls passerar jag första milen på 36,50 vilket är exakt samma tid som på Tjejmilen förra helgen. Dock med skillnaden att jag då tyckte att jag maxat, nu kändes det som att jag höll igen och sparade mig till andra halvan. Grym känsla!
Vid 10km låg jag på andra plats, vi var dock flera tjejer i en klunga så inom bara några sekunder bakom fanns både trean, fyran och femman. 
När vi svängde ner på norrmälarstrand möttes vi av en vägg av motvind och olyckligtvis hamnade jag längst fram i klungan och fick ta all vind i två kilometer. Konstigt nog upplevde jag inte det som så jobbigt, jag var så himla stark, men när en hel hop med löpare som uppenbarligen dragit nytta av min rygg gled förbi mig när vi svängde av mot riksdagen insåg jag att jag kanske ödslat en del tid och kraft trots allt. 
Här blev jag även passerad av en tjej, Frida Lunden, och jag var därmed nere på tredje plats med klubbisen Louise Wiker precis bredvid mig. 
Utmed slottet möttes vi av motvinden igen och nu tänkte då i alla fall inte jag ta någon mer vind. Jag och Louise la oss bredvid varandra långt bak i en klunga av killar som fick agera vårt vindskydd och det var riktigt skönt att ligga där och vila någon kilometer. Det gick inte alls fort här, runt 3,50-3,55 per kilometer, men så länge jag och Louise inte behövde släppa förbi någon annan kändes det okej att bevaka placering och spara kraft. Väldigt skönt också att ha en klubbkamrat bredvid sig, känns liksom som att man inte är ensam utan att man gör loppet tillsammans och att det är vår, inte bara min, uppgift att se till att hålla de andra klubbarnas löpare bakom oss.
När vi svängde ut på södermälarstrand blev det lättsprunget igen och jag slogs av förvåning över hur lätt det kändes! På väg mot 15km skylten och jag kände inte minsta tillstymmelse till trötthet och inte minsta lilla skadekänning eller tecken på den krampkänning i rygg/revbensbågen som jag fått på alla halvmaror och maror senare åren. Dessutom fortfarande fullt fokuserad i huvudet, fortfarande pigg och springandes med glädje. Jag minns inte när det kändes så här lätt och roligt senast!

Men så vid 15km hugger det till lite i magen och jag blir påmind om alla de där toabesöken inför loppet. Först är det bara ett litet hugg som lugnar sig igen men efter hand övergår det mer och mer i en känsla av att jag verkligen behöver gå på toa. 
För första gången på ett lopp har jag drabbats av den berömda löparmagen. Jag som tyckte att jag varit försiktig och ätit "snällt" genom att äta frulle till lunch vilket jag upplever som snällare mot magen än lagad mat, men det var tydligen inte rätt taktik. Nästa gång ska jag försöka äta något med mer substans, något lite kraftigare och stabilare som mer efterliknar en vanlig lunch på en vardag då jag brukar träna vid 16-tiden utan några som helst magproblem. Varför ska man krångla till det så jämt bara för att det är tävling?
Tittar längtande mot de bajamajor vi passerar men mina lätta pigga ben skriker åt min hjärna att fortsätta springa och inte förstöra loppet genom att tappa en massa tid genom att springa på dass. Så jag kutar vidare men med facit i hand kan jag vittna om att man tappar ganska mycket tid på att springa och hålla sig också. För hur gärna mina ben och hela min kropp än ville springa på och jaga andraplatsen (som jag fått rapport om fanns inom räckhåll) hade jag inget annat val än att slå av på takten för att inte en olycka skulle inträffa. 
Vid 18km blir jag passerad av en Spårvägentjej och jag ser i frustration pallplatsen försvinna trots att jag utan problem skulle haft ork att svara, men istället får jag fokusera på att springa i mål utan toastopp.
Vid 19km bestämmer jag att det får bära eller brista. Jag öser på allt jag har med inställningen att ju fortare jag springer desto tidigare får jag gå på toa och avslutar därmed loppet fint med min snabbaste kilometer, 3,36min, och väl i mål kan jag ärligt säga att jag inte ens var särskilt trött.
Hade i och för sig inte tid att pusta ut och känna efter heller och inte tid för att hämta medalj eller stanna till för den present som skulle tilldelas mig utan jag sprang helt enkelt vidare så fort jag kunde till elittältet och den toa som jag så länge längtat efter...

Fjärde plats är självklart kul, även om jag känner att en pallplats kunde varit min om jag sluppit magstrulet. Samma sak med tiden, absolut ingen höjdare med 80,03 men jag tar med mig att det kändes vansinnigt lätt och att jag fram till 15km och magstrulet med en lätt känsla  var på väg mot en tid runt 78,30.
Men allra mest tar jag dock med mig den fantastiska känslan av att få känna mig hel, frisk, stark och i form på ett sätt som jag inte har fått göra sedan 2012.
Löparmage drabbar alla löpare någon gång, det här var första gången för mig så kan det dröja lika många år till nästa gång är det helt okej. Hellre lite "vanligt" strul med magen på ett enskilt lopp än en kropp som är skadad, sjuk och svag varenda gång.
Är så otroligt tacksam!

Det känns som att jag faktiskt (peppar peppar ta i trä) är tillbaka.
På riktigt.

                  Hejjarklacken mötte upp efter målgång!

fredag 11 september 2015

Här och nu

Är en trogen följare av PT-Fias blogg och häromdagen delade hon ned sig av sitt motto vilket jag från och ned nu kommer att sno från henne och även dela med mig av till er: 

"Gör det du gör när du gör det. 
Var där du är när du är där"

Ett pedagogiskt och konkret sätt att beskriva att leva i nuet tycker jag, och något som i alla fall jag måste bli bättre på. Alltid ska jag multitaska och se på tv och läsa tidningen samtidigt. På förmiddagen funderar jag på vad jag ska göra i eftermiddag, på semestern funderar jag på att jag snart ska börja jobba. När jag äter lunch kollar jag mailen och när jag läser en bok vandrar tankarna iväg på vad som händer i sociala medier. 
Nu är det slut med det. 

Efter en häktisk dag igår med tidig morgon, lång resa till Stockholm, behandling av naprapat/sjukgymnast och annat fix och flängande hit och dit ska jag idag vila ut och ge mig själv och min kropp en skön dag.

Idag ska jag njuta över att återigen vara i underbara Stockholm.
Njuta av att solen skiner.
Njuta av att träffa min lagkamrat och vän Hanna för en barnvagnspromenad med lilla nyfödda Winston.
Njuta av att jag snart ska ut i solen och springa med min Coach.
Njuta av att jag fått sova många timmar  inatt och äta frulle i lugn och ro med tidningen och kaffe som sällskap.
Njuta av att få hämta syskonbarnen på dagis i eftermiddag och få leka och mysa med dem hela kvällen.

Idag ska jag göra det jag gör när jag gör det och vara där jag är när jag är där.
Try it!

söndag 6 september 2015

Tjejmilen 2015 - ett stort steg i rätt riktning

Nämen liksom äntligen.

Efter flera månader av riktigt bra och sammanhängande träning fick jag äntligen till det lite även på ett race. Det fick kännas sådär lätt, sådär kul, sådär plågsamt på det där härliga sättet som det ska göra när man racar. Plågsamt för att man springer bra, inte för att något är fel. Det blev en sån där dag där det liksom klaffade, där vädret var bra och kroppen var bra och det liksom bara stämde.

Åttonde tjej i mål på Tjejmilen på tiden 36,50 kanske inte låter så stort men för mig är det verkligen ett stort steg i rätt riktning efter en lång tid av tävlingsresultat långt ifrån mitt forna jag. Visst har det funnits tävlingar där jag har varit nöjd, men då har jag varit nöjd efter rådande omständigheter och liksom nöjd genom ögon som vant sig vid en betydligt lägre nivå där resultat som tidigare skulle ansetts usla har fått godkänt eller till och med väl godkänt i betyg.
Men gårdagens race var första gången på ett par år som faktiskt var bra på riktigt!
Min bästa tjejmil någonsin sprang jag 2012, ett år då jag persat rejält på både halvmaran, 5000m, 10000m och 10km väg. Jag var alltså i mitt livs form och sprang då Tjejmilen på 36,33 och slutade på 6e plats. 
Igår alltså endast 17 sekunder långsammare, två placeringar sämre.
Jag kan inte vara annat än nöjd!

Firade lite lätt med att kolla Sveriges usla insats i EM-kvalmatchen mot Ryssland på O-learys tillsammans med min fina J och sedan avsluta med att äta det bästa jag vet, risotto med skaldjur, på en trevlig restaurang i stan.

        

På slitna ben gav jag mig i morse ut på en morgondistans runt Djurgårdsbrunnsviken och kan inte annat än vara tacksam över att vi slapp undan dagens väder under gårdagens lopp. Idag hade det nämligen passat bättre med en kanot än löparskor, jag var fullkomligt dyngsur när jag kom tillbaka till hotellet efter en timme i hällregn och jag är väldigt glad över att inga fler utomhusaktiviteter finns på dagens agenda utan ser fram emot en kväll i hemmets lugna vrå med en kopp te, en filt och en film.

Fast först fyra timmar bilresa...

onsdag 2 september 2015

Höst

Jahapp, så blev det september och hösten kom med den.
Fram med vantarna och på med de långa strumporna, men jag vågar vägra långtajts.

        
        

Än så länge är det faktiskt en okej höstnivå. Hyfsat ljust på morgonpassen och kvällsmörkret kommer sådär lagom kring 20-tiden när man ändå är färdigtränad. Jag kan till och med sträcka mig till att säga att det faktiskt känns riktigt mysigt att tända lite värmeljus och krypa ner under en filt när mörkret börjar lägga sig. För visst har man mycket mer ro att koppla av en mörk höstkväll än en ljus försommarkväll då man bara vill vara ute helst hela natten?

Men där får det vara stopp. Några fler fördelar finns inte med höst och vinter.
Nu trycker vi på paus och stoppar tiden.
Over and out.