En ond cirkel...

Vad är det som händer med min kropp?
Från att ha varit frisk som en nötkärna och skadefri år efter år verkar det inte finnas någon hejd på vad som drabbar mig just nu. Efter kollapsen på Varvet trodde jag att den enda vägen var upp, jag följde alla råd (order) från min tränare och efter bara några dagar kände jag mig grymt stark och kunde återigen leverera bra träningsresultat. Jag började se fram emot Stockholm marathon igen, lägga Varvet bakom mig och tagga upp för en rejäl revenge där jag drömde om lätta ben och nytt pers. Packade väskan för en uppladdningshelg i sommarstugan där jag skulle få toppa formen med fina träningspass varvat med lugn och ro i solstolen.
Och vad händer?

En magsjuka/kräksjuka av det värsta slaget drabbar mig. Sover inte en blund på hela fredagsnatten utan får spendera tiden liggande i fosterställning i sängen med vansinniga  magsmärtor eller i sommarstugans minimala badrum där ni ju själva kan föreställa er händelseförloppet utan närmare beskrivning. Sedan kroppen gjort sig av med precis allt den hade att göra sig av med har jag förblivit liggande i sängen hela helgen, oförmögen att resa på mig då kroppen värker som om jag blivit överkörd av en lastbil och benen är skakiga som asplöv. Laddningen inför maran just nu består således av att jag sover, sover och sover, lever på resorb och blåbärssoppa och den enda träning jag får är snabbintervallerna från sängen till toan.

Vill man vara en positiv person som tar livet med en klackspark kan man ju tänka att jag får en kolhydrattömning av sällan skådat slag och några extra dagars träningsvila som toppar formen.
Vill man vara realist inser man att en magsjuka mindre än en vecka innan ett marathon inte är särskilt bra uppladdning och formtoppning. Inte alls bra.

Lyxliv?

Vaknade i morse med en väldigt lyxig känsla i kroppen. Det kändes i hela mig att detta var en torsdag utöver det vanliga; solen sken utanför mitt fönster, väckarklockan hade tickat iväg ända till klockan 7.00 och jag visste att jag hade en helt ledig dag framför mig.

Eller ledig och ledig, allt är ju relativt. Jag hade i alla fall unnat mig en semesterdag från jobbet för att genomföra ett sista långpass om 40km inför Stockholm maraton och som ni alla vet är ju långpass mitt favoritpass vilket i sig förstärkte känslan av lyx.
Efter att ha lyxat till det med en långfrukost på balkongen inledde jag ett evighetsarbete i att blanda olika styrkor av min sportdryck enligt den plan jag har inför Stockholm. Man skulle ju kunna tro att när man jobbar på revisionsbyrå borde man kunna räkna men uppenbarligen hade även min hjärna tagit sig en semesterdag varför två påsar sportdryck gick åt helt i onödan då jag räknade fel när jag skulle måtta upp vätskan. En flaska med styrkan 1/10, en med styrkan 1/8 och en riktigt stark rackare med styrkan 1/6. Hur svårt kan det vara egentligen?? Efter många om och men fick jag dock ihop blandningarna och efter att ha lagt ytterligare en god stund på att städa upp allt utspillt vitt pulver så att det inte skulle se ut som en knarkarkvart i mitt kök kunde jag äntligen ge mig ut i det underbara vädret. Än var det dock inte dags för löpning då en reporter från en av de lokala tidningarna mötte upp vid starten på min runda för att ställa lite frågor och ta lite bilder till ett ”inför Stockholm maraton reportage.” Då man inte direkt är någon skolad fotomodell blev det några halvdana löparposer och några onaturliga leenden som avfyrades in i kameran men jag lever på min kära pappas ord från när jag var liten och skulle på fotbollsträning och inte tyckte att han tagit fram tillräckligt snygga träningskläder åt mig; ”nu är det ju idrott det handlar om, ingen skönhetstävling, det finns väl inte en människa som bryr sig om hur du ser ut?”  Hoppas med andra ord att jag sa något väldigt vettigt som lyfts fram i reportaget så att fokus hamnar på det istället för bilderna…

SEN var det äntligen dags att efter många om och men äntligen få börja springa det där lyxiga favoritpasset. Någonstans här började jag inse att jag hade förskönat min bild över hur dagen skulle vara. Jag hade liksom sett mig själv i någon typ av lyxig bubbla där sovmorgon och långfrukost skulle följas av ett ljuvligt pass i solen där jag på lätta ben skulle flyga fram och förbättra både löpformen och solbrännan.

Men ärligt talat, maratonlöpning skall icke bedrivas när det är 30 grader varmt ute!
Jag hade verkligen förträngt hur mycket jobbigare det är att springa när värmen steker och trots att jag fyllde på med den så noga tillredda sportdrycken var femte kilometer höll jag på att stupa när jag varvade in för den sista kontrollen vid 35km. Svepte allt jag kunde få i mig i vätskeväg och hällde en liter vatten över huvudet för att överleva och lyckades ansamla kraft nog att genomföra passet utan att koka sönder inifrån. Men den där lyxiga känslan försvann någon gång i mitten av passet när benen började kännas tunga, svetten sved i ögonen, flugorna surrade runt mitt svettiga hår och linnet började bli tungt av svett.
Och vad gäller solbrännan kan jag ju tipsa er alla där ute att om ni inte har börjat med kompressionsskydd för vaderna kan det vara lämpligt att överväga att aldrig göra det, ser helt sorgligt ut med vita underben och brunbrända lår. (apropå att det är idrott det handlar om och att ingen bryr sig om hur man ser ut…)
Nu ligger jag här som en urlakad disktrasa och funderar på hur i herrans namn jag ska orka ta tag i mitt liv och göra något vettigt av denna lyxiga dag. I ungefär 39km av dagens löpta 40km sprang jag och längtade efter att äta minst en, kanske två, mjukglassar efter avklarad träning men frågan är om jag ens orkar ta mig över gatan till fiket för att inhandla dessa. Undrar om det finns glass på hemkörning?

Termometern i SKUGGAN!
Skönt om man ska sitta i en solstol och äta glass,
mycket oskönt om man springer marathon.

För övrigt längtar jag efter helgen då årets Gisledagar går av stapeln. Detta är en liten festival här i staden då det ordnas en karneval av årets studenter, ett stort öltält byggs upp, diverse artister av varierande kvalitet kommer och uppträder och stadens alla vuxna invånare får ett tillfälle att utan att skämmas det minsta supa sig redlöst fulla redan innan lunch medan fältsekreterarna har fullt sjå med att hålla ordning på alla fjortisar som också passar på att bli fulla som ägg nu när mamma och pappa inte längre har någon koll eftersom de själva är på fest. Bor man som oss mitt inne i centrum finns således två alternativ denna helg;

1.    Man är med på festen och slipper därmed störas av allt oväsen och stök.

2.    Man flyr fältet och åker till någon lugnare plats där man kan träna, sova ut, grilla och bara njuta av lugn och ro på altanen med en bra bok.

Hejdå Gislaved. Gisledagarna vs. Sommarstugan i Falkenberg, 0-1

Bara en mamma vet vad man bäst behöver

Firade min födelsedag en vecka för tidigt och morsan med sambo levererade en present som fick mig att slita av presentpappret och hoppa högt av glädje likt ett litet barn som fyller nio snarare än en vuxen kvinna som fyller tjugonio. En Dolce Gusto kaffemaskin!

Varje kväll när jag går och lägger mig längtar jag till frukosten då jag ska få njuta av en lyxig kopp kaffe med någon spännande smak och redan innan jag börjar laga middagen börjar jag längta till min "kaffe på maten kopp". Men om tanken är att man ska spara tid och kunna fixa en kopp i raketfart har de misslyckats för med min beslutsångest tar det längre tid för mig att välja kaffesort än det skulle tagit att flyga till Colombia, skörda och rosta kaffebönan, flyga hem igen och brygga kaffet.
Här dricks det kaffe på maten, eftermiddagskaffe och kvällskaffe som aldrig förr och om min kärlek till detta svarta guld var stor innan denna maskin blev en del av vår familj är det inget mot hur stor den kommer bli med detta underbara redskap.

Tack mamma!

Pizzafadäs

Hälsade på våra bästa vänner Annette och Pelle och Pelles förädrar i deras sommarstuga i Halmstad häromdagen. Efter en lång dag på stan med brudklänningsprovning och shopping för oss tjejer och en lång dag (!) på altanen i solen för grabbarna var pizza den perfekt smidiga kvällsmatslösningen. Pelles mamma plockade fram en pizzameny från deras favoritpizzeria som legat kvar i stugan sedan förra sommaren och vi valde ut diverse lyxpizzor med parmaskinka, mozzarella, oxfilé och annat gott - riktiga finpizzor med andra ord.
Vi ringde och beställde och för enkelhetens skull angav vi bara vilka nummer vi ville köpa, inte namnen på pizzorna. "välkomna, klart om femton minuter en kvart" säger pizzamannen glatt och vi dukar snabbt innan vi ger oss iväg för att hämta käket.
På plats på pizzerian tittar jag på den lilla lapp där vi noterat vilka nummer vi har beställt och jämför med menyn på väggen för att kolla vad de andra hade valt för gott. Blir lite konfunderad när jag ser att någon valt en pizza med bara champinjoner som topping och frågar Eva (Pelles mamma) vem sjutton som har valt en så tråkig pizza när det fanns så mycket gott?!
Eva, som ringde in beställningen, blir lite blek och osäker och vi kollar därför även övriga beställningar - tonfiskpizza? Kyckling curry pizza? Här är det något som inte stämmer...

Bryter ihop i gapskratt när pizzabagaren berättar att pizzerian bytt ägare, tagit över den gamla pizzerians telefonnummer och lokaler men ändrat hela menyn. Vi fick således precis de pizzor vi beställt, det var ju bara det att nummer 5, 18, 23, 31 och 35 var några helt andra pizzor än på den menyn vi hade tittat på varför vi fick vända hem med fem "random pizzor". Våra hungriga killar blev först en aning besvikna och såg inte alls det roliga i det hela men efter att slizat alla pizzorna och delat broderligt såg vi alla det som en möjlighet att genom denna ofrivilliga provsmakning hitta en ny favoritpizza som man aldrig hade vågat testa annars.

Men nej, även om faten tömdes var vi rörande överens om att ingen av dessa udda smaker kvalade in i pizzornas hall of fame, men aldrig förr har det varit så roligt att käka pizza!

Back in the saddle

Efter att ha mått risigt några dagar efter Varvet i form av onormal trötthet och strulig mage med några försiktigare träningspass som följd, drog jag i torsdags igång förberedelserna för Stockholm Marathon på allvar igen. Tanken är tio dagar med riktigt tuff träning som sedan ska följas av sju dagar lättare träning och uppladdning inför loppet. Har dock tränat med extra uppmärksamhet på kroppens signaler de senaste dagarna då minsta lilla tecken på att allt inte står rätt till kommer att innebära att jag och Mr Coach lägger om planen mot Sthlm då kroppen så tydligt signalerade att allt inte var som det skulle i lördags. Men just nu känns allt kanon och förhoppningsvis betyder detta att kollapsen på Varvet inte har påverkat min form och mina prestationer framöver. Det är ännu  lite för tidigt att ropa hej så  jag ska fortsätta vara lyhörd och hellre ta en extra dag vila och vara fräsch till maran än gå på för hårt. Hjärna före hjärta!
Då jag och min tränare misstänker att en av förmodligen flera orsaker till att jag gick så tomt på Varvet kan vara att jag har tappat något kilo i vikt senaste månaden är Mr Coach stränga order att dessutom äta som en häst för att kanske lyckas lagra lite mer reserver till det smäller om två veckor. Inte mig emot, älskar mat!

En stor förändring inför Stockholm marathon mot tidigare lopp är att jag planerar att dricka sportdryck var 6e kilometer för att minska risken att gå tom igen. Detta är mer än jag någonsin druckit på lopp tidigare, tror jag drack två gånger på maran i Florens som var första gången jag överhuvudtaget drack på tävling.
Jag har tränat många pass med vätska i vinter för att förbereda mig och magen, men efter vad som hände i Götet tar jag det nu på än större allvar varför min make följer med på så många pass han bara kan som Vitargo-langare. Team Jossan inledde detta samarbete på dagens halvlånga, grymt backiga distanspass om 27km i 4,20fart. Jag drack, drack och drack sportdryck av ökande styrka och den sista vätskan var nästan så trögflytande och stark att den behövde tuggas - äckligt men effektivt! Njöt samtidigt av att ha sällskap av både min käraste och härligt solsken på träningen varför det kanske inte bara var sockret i sportdrycken som lyfte mitt humör och gjorde benen lätta. Men lätt var det, och det märks verkligen en vansinnig skillnad när man tillför kroppen lite energi under passet - inte minsta lilla spår av någon svacka och inga som helst problem att hålla fokus hela vägen.

Från att dagarna efter varvet deppat, surat och känt oro och tvivel över min kropps hälsostatus inför kommande mara börjar jag nu alltså få positiva vibbar och känna längtan inför kommande utmaning.
Nu kör vi!

Nostalgitripp

När jag var tonåring hade jag en period där jag fullkomligt dyrkade pojkbandet Backstreet Boys. Rummet var tapetserat med posters, halsdukar, sängöverkast, gardiner och allt du kan tänka dig i souvenirväg, jag var bänkad framför tv:n så fort minsta chans till att se deras söta nunor gavs och jag grät floder när mina elaka (ansvarsfulla) föräldrar inte lät sin 14 åring sova en hel natt utanför Scandinavium för att säkra en plats längst fram på konserten. (det löste sig i och för sig ändå genom vassa armbågar så att jag fick uppleva känslan av att mosas mot ett kravallstaket och skrika mig hes i falsett så fort Brian avfyrade ett leende.)

I helgen var det dags för en nostalgitripp av rang då Backstreet Boys tillsammans med New Kids On The Block skulle hålla en gemensam konsert med sina gamla hits på Malmö Arena.
Biljetterna inhandlades redan i höstas och planen var att detta skulle bli ett perfekt firande av ett bra Göteborgsvarv tillsammans med min kompis Marta, som stod bredvid mig och skrek vid kravallstaketet för 15år sedan. Nu när det inte fanns någon anledning att fira efter mitt dåliga Göteborgsvarv blev det istället ett bra sätt att få tankarna på något annat och ett bra sätt att pigga upp mitt humör.

Efter att ha laddat upp genom att spana in deras tidigare spelningar på You Tube hade vi förväntat oss att det skulle bli ganska patetiskt. Klippen visade ett gäng män i 35-40års åldern som framförde en show med precis samma koncept som för 15år sedan och låt oss säga såhär – det som var coolt i våra ögon när jag vi var fjorton år kanske inte riktigt är det som funkar nu när man (hemska tanke) nästan är trettio.

Danssteg som bygger på att man tar steg i sidled fram och tillbaka samtidigt som man drar upp tröjan för att flasha lite magrutor och juckar med höfterna kändes inte särskilt hett längre.
Låttexter som ”oh baby you are so fine, I’m gonna make you mine your lipstick taste so sweet” framstår inte direkt som poetiska mästerverk i mina öron och när de faller ner på knä och sjunger om brustna hjärtan med en sådan inlevelse att de nästan framkallar tårar på sig själva ser det mest bara löjligt ut.
Inser de inte att både de själva och deras fans har blivit 15år äldre så att de kan anpassa showen efter det? Vi skrattade så vi grät och började genast fundera på hur sjutton vi skulle kunna hålla oss för skratt på konserten.

Men ack vad fel jag hade, och ack vad rätt de hade.

Efter en halv låt var det inte bara grabbarna på scen som var tillbaka på 1997 längre, även jag och alla andra kvinnor i publiken var plötsligt inte en dag äldre än femton och vi skrek i falsett så fort de visade sig på scenen, jublade minst lika högt nu som då när någon slet av sig t-shirten och vi sjöng och dansade med i varenda låt.
Peaken kom när en av grabbarna dök upp mitt i publiken för att framföra en låt och vi klättrade fyra bänkrader och sprang i full fart för att komma så nära som möjligt – utan en tanke på att våra handväskor lämnades obevakade.

Patetiskt? Ja.
Pinsamt? Ja.
Vansinnigt roligt? Hell yeah!!

Kolla in videon om ni vill ha bildbevis på vår hysteriskt, pinsamma rush för att komma nära Brian.
Ibland får man allt bjuda lite på sig själv...

En krossad dröm...

Med en känsla av fantastisk form, med starka ben och fina träningsresultat i ryggen ska jag inte sticka under stolen med att jag siktade på att ta min första individuella SM medalj på årets Göteborgsvarv.
Uppladdningen hade gått helt enligt plan och när startskottet gick var jag säker på att det var min dag, min tur att få framgång på ett SM och det fanns ingen som helst förvarning om att en misär väntade.

Starten gick och de första 5km gick helt enligt plan på 18min och även nästa 5km kändes fina även om jag tappade en del fart över den tuffa Älvsborgsbron i motvinden. Men sedan hände något.
Ett plötsligt illamående kom över mig och vid ca 12-13km tvingades jag till ett snabbstopp för att kräkas. Tappade ett par placeringar när jag jobbade upp farten igen efter stoppet men allt kändes betydligt bättre när jag "lättat på trycket" varför jag när jag passerade Anders (ledare i Hsk) vid ca 14km och fick rapporter om att fyran och femman på SM bara var tjugo sekunder före var helt säker på att jag skulle komma ikapp inom kort.
Men sen blev allt nattsvart.

På väg uppför Avenyn fick jag problem att se och en yrsel som gjorde att jag kände mig vinglig och ovetande om vad jag gjorde. Sprang plötsligt i en dimma, höll knappt 4min fart och passerades av ytterligare löpare och trots att jag var gång jag passerade ett sjukvårdstält innerst inne visste att jag borde kliva av kunde jag inte förmå mig själv att styra stegen ditåt och ge upp. Utan att egentligen minnas de sista kilometrarna in mot mål lyckades jag på något sätt ändå ta mig dit och t o m öka farten något sista 2km, plocka en placering och därmed ta mig in på topp 6 i SM och få SM poäng.
Passerade mållinjen utan att ha en aning om varken tid, placering eller hur jag tagit mig dit.  Så fort jag stannade svartnade det för ögonen,  jag förlorade medvetandet för en sekund och föll ihop.
För första gången någonsin fick jag sedan fördriva tiden i sjukvårdstältet med läkare som tog blodprover och satte droppnålar i mina armveck. När jag ligger där i misären och försöker fatta vad som händer kommer plötsligt en funktionär och säger att jag måste resa mig och gå på prisutdelning. Prisutdelning?! Hur är det möjligt? Undrar vilken plats jag kom på?
Äter lite druvsocker och dricker en flaska vatten och sakta återvänder kraft så att jag i alla fall orkar ta mig till prisutdelningen och mottaga pris för min sjätteplats på SM.

Här vill jag sända ett stort, varmt hjärta till några av de andra tjejerna på pallen (Malin, Therese och såklart klubbkamraten Isabellah) som på väg upp på prispallen visade stor omtanke om framförallt hur jag mådde men även gav tröstande och peppande ord då de verkade förstå min besvikelse efter dagens prestation.
Att få höra att man ändå är "grym" och tillönskas lycka och revenge i nästa lopp av sina "konkurrenter" tycker jag är härligt och det är underbart att vi kan vara vänner och bry oss om varandra trots att vi krigar om samma medaljer. Stort!

Vad var då orsaken till denna kolaps?
Blodprover, blodtryck och alla andra kontroller efter målgång visade inga konstigheter utöver lågt blodsocker.Efter att jag under nattens sömnlösa timmar analyserat gårdagens händelser har jag kommit fram till att antingen borde jag ha ätit mer och tätare inpå loppet (åt frulle 9,30 och sedan inget mer) eller i alla fall kompletterat den tidiga frukosten med att dricka sportdryck under loppet. Av rädsla för strul med magen var det ett medvetet val att låta det gå så lång tid mellan mat och start och även ett medvetet val att strunta i sportdrycken. Ett orutinerat,dumt och klantigt val som bara jag själv har ansvaret för men ett val jag inte kommer att göra igen. Synd bara att det ska behövas misstag för att lära sig.

Nu har jag ältat färdigt, analyserat, vänt och vridit på varenda minut av loppet och som jag ser det finns det nu två alternativ:
1. Jag fortsätter tycka synd om mig själv, oroa mig för vad som kan ha varit fel, oroa mig för att detta ska hända igen, bekymra mig över att formen inte är så bra som det har verkat och därmed låta mig hamna i en negativ tankebubbla som förstör veckor av träning och många lopp framöver.
2. Jag lägger det bakom mig, bestämmer att det var en engångsföreteelse som aldrig hänt innan och aldrig kommer hända igen, tar lärdom att jag måste äta och dricka närmare start och börjar ladda och blicka framåt för revenge och ett topplopp på Stockholm marathon om tre veckor istället.

Jag väljer alternativ två.

Alla heter Glenn i Göteborg...

Så börjar det närma sig SM i halvmarathon. Säsongens andra SM tävling, den första som avgjordes i terrängen var en rolig grej som gav mig massor med energi och tävlingssug, men nu börjar det bli allvar. Nu ska det tävlas på en av mina favoritdistanser och på mitt favoritunderlag. Det är nu det är dags för min kropp att leverera efter månader av förberedelser inför denna tävlingssäsong.

Känslan i kroppen sedan terräng-SM har varit väldigt positiv, som om en spärr lossnade och satte igång energin i min kropp igen för plötsligt var den tunga träningen bortblåst ur benen, farten på passen höjdes markant och det där härliga"sprittet" återvände i kroppen. En underbara känsla har infunnit sig, ni vet den där känslan av att man måste bromsa sig själv för att inte springa för fort på passen, hålla sig i skinnet för att inte förlänga sina rundor och ta på sig tvångströjan för att inte bryta tränarens program genom att ge sig ut på extrarundor.
Men jag har verkligen hållit mig i skinnet och hoppas därmed att överskottsenergin har lagrats i min kropp och är redo att explodera på Götets gator på lördag. För nu är det dags att bryta min dåliga Göteborgsvarvstrend som radar upp idel underkända lopp och dags att bevisa för mig själv att det där omtalade Varvet inte är så farligt utan att även jag kan springa fort över stadens alla blåsiga broar och sega uppåtlutande aveny. Nu ska jag besegra dig oh du hemska Göteborgsvarvsdemon!

Skorna är packade, tävlingslinnet är nytvättat och jag är redo och taggad inför morgondagens utmaning.
Det enda som gör mig osäker är om jag ska våga låta turshortsen stanna hemma till förmån för mina sprillans nya Nike shorts. Men så får det nog bli, går det dåligt kan det ju vad skönt att ha shortsen att skylla på...

Vi ses i Götet!

Nya snygga löparshorts eller gamla nötta turshorts imorgon.
Det är frågan...

Vad man kan göra för 2600 pix...

-       Åka på en spa-helg med tillhörande spa-behandling, god middag, övernattning, gruppträning, relax och lyxig frukost.

-       Köpa två par nya fina löparskor

-       Flyga ToR till Barcelona

-       Äta en avsmakningsmeny på någon flashig stjärnkrog

-       Köpa sig minst två par riktigt snygga jeans

-       Lyssna på Spotify Premium i två år

-       Inhandla en riktigt lyxig flaska bodylotion och en ny ansiktskräm på hudvårdssalongen och samtidigt ha pengar över till att uppdatera sin samlilng av ID-smink när man ändå är där.

-       Gå till massören 7 gånger och mjuka upp trötta löparmuskler

-       Skaffa sig en I-Pad

-       Hyra 67st filmer på teliaboxen, eller för allt i världen gå på bio 26 gånger

-       Äta ungefär 130st Magnum Infinity Choclate Caramel

Eller så kan man gå till tandläkaren för årlig kontroll och låta dem upptäcka en spricka i en tand (som man inte haft det minsta ont av) som givetvis måste lagas med en gång.

Bli plågad i 50 min och vandra därifrån med betydligt ondare i munnen än man hade när man gick dit och så bedövad att man på eftermiddagsfikat inte vet om man tuggar på sin macka eller på sin tunga.

Verkligen välinvesterade 2600 kr. Verkligen.

Skostallet

Har idag rensat, sorterat och organiserat i mitt skostall. Nu återfinns där bara skor jag använder, tycker om och som inte är utslitna. Länge har jag sparat skor av nostalgiska skäl men då jag har blivit strängt förbjuden av min äkta hälft att sätta in ytterligare en garderob för mina skor var en rensning nu ofrånkomlig p g a platsbrist vilket har resulterat i att halva släkten och alla mina vänner numer klipper gräset iklädda mina avlagda löparskor.

Här är godbitarna som finns kvar och förgyller min tillvaro:

Övre raden från vänster:
Mizuno Wave Inspire: Ett par långpasskor som jag blev lurad att köpa av en säljare som hävdade att Nike inte längre hade några långpasskor som passade mig när Lunarglide 2 försvann ur sortimentet. Förvisso en mycket bra sko, men då den inte kan mäta sig med Nike dojjorna (som jag sedan ändå köpte) används de mycket sparsamt.

Nike Lunaracer: Mina tävlingsskor sedan många år tillbaka i tiden. Just detta paret är helt nya och bara väntar på att få ta mig med på många härliga, snabba lopp. Evigt älskad!

Nike Zoom Victory XC (terrängsko): Nya sedan förra helgens bravader på terräng SM. Kräver nog en liten invänjningsperiod innan vi blir vänner, skon var förvisso fantastiskt skön men att springa med spikar kräver ett löpsteg som jag ännu inte har...

Mellersta raden från vänster:
Nike Lunarglide 3: Min bästa långpassko som (trots att säljaren som lurade på mig Mizuno hävdade att den inte passade mig) sitter som gjuten och ger en lätt känsla trots att den är rejält uppbyggd och därmed ganska tung.

Nike Lunaracer 2: Samma modell som tävlingsdojjan, det här paret används dock bara på träning när kortare intervaller och snabbdistanspass står på schemat.

Nike Lunarelite 2: En "mellansko" som används till distanspass upp till ca 20km. Lätt sko med härlig löpkänsla och så fort jag tar på mig dem på ett distanspass istället för långpassdojjan höjs farten markant utan att jag ens behöver anstränga mig.

Nedre raden från vänster;
Nike Lunarglide 2: Sista paret jag har kvar av denna fantastiska sko, egentligen utsliten så den används mest i samband med besök på gymmet och på kortare joggpass. Har mest kvar den av nostalgi då jag aldrig trodde att en bättre sko skulle kunna tillverkas men ju mer jag använder Lunarglide 3 desto mer övertygad blir jag att den nya versionen faktiskt är bättre än den gamla. Därmed troligt att detta är nästa par som får gå i arv till någon kompis.

Ice Bugs: Inga skor man längtar efter att använda då de förknippas med snö, is och kyla men då vi bor i Nordpolen är ändå detta ett av de par skor som används mest varje år. Säga vad man vill om snö och is men med de här skorna på fötterna går det faktiskt att bedriva ganska vettig träning oavsett väder och trots att de är vind- och vattentäta samt utrustade med dubbar är de ganska lätta och ger bättre löpkänsla än man kan tro!

Mizuno Wave Rider: Grymt skön "mellansko" som ger en lätt känsla och som jag känner mig galet snabb i. Tyvärr inte idealisk för mina fötter, upplever att jag ibland får ont i fot och knä av den, varför även denna Mizuno används ganska sparsamt.

Passade även på att uppdatera med ett par nya Nike Lunarelite och ett par Lunarglide 3 (äntligen i rosa - kommer vara min snyggaste sko!) som ligger kvar i lådan till det är dags för byte nästa gång.
JA, jag älskar löparskor men framförallt HATAR jag att springa i utslitna skor - tycker hela kroppen protesterar, man får ont överallt och löpkänslan försvinner så fort skorna börjar gå på övertid varför jag byter skor väldigt ofta och även gillar att ha många olika par igång samtidigt.

Vem sa att löpning var en billig sport där materialet är oviktigt?
Inte var det jag i alla fall...


PS. Idag vill jag också passa på att hylla min storebror som för första gången fått gå under magiska 1,24,24 på halvmarathon på dagens Kungsholmen Runt! Han är mig i hasorna den rackarn, men jag kan ärligt säga att jag med glädje ska släppa förbi honom när han kommer ikapp!!
Grattis brorsan!

Saker som gjort mig lycklig i veckan som gick

-       Att första vårsolen kom och man fick gå ut och träna i shorts, linne och solglasögon. Samma vårsol var precis lika underbar efter avklarad träning när jag fick ta en promenad i solen, bli bjuden på en glass av min fina man och sätta mig på balkongen och njuta.

Undrar om de här alvedonvita benen någonsin ska bli bruna?

-       Varje gång jag kommer in i mitt kök och tittar på den fina bröllopsinbjudan som hänger på mitt kylskåp. Längtar så jag spricker till den dag i augusti då min bästa vän ska stå brud och jag och Jonne ska få äran att vara toastmasters.

Om man blir tårögd bara av att titta på inbjudan undrar man ju hur det ska bli på dagen D...

-       Varje gång jag har snörat på mig löparskorna för nu känns min kropp plötsligt sådär fantastiskt lätt igen, motivationen och löpglädjen är på topp och klockan visar intervalltider som jag inte varit i närheten av på flera veckor. Är det tävlingsformen som är på gång eller kanske bara vårkänslor? 

-       Varje kväll när jag varit duktig och gått och lagt mig i tid men ändå varit oduktig och ändå inte alls somnat i tid eftersom jag är mitt uppe i en spännande bok som jag bara inte kan lägga ifrån mig utan måste läsa till jag somnar med näsan i boken.  

(Ingrid Betancourts bok "även tystnaden har ett pris". Läs den!!)

-       Att arbetsveckan inleddes på en onsdag efter en fantastiskt rolig långhelg där jag hann med tävlingar i Linköping men även mys och vila på hemmaplan.

Kunde knappt tro att det var sant när jag i morse insåg att det redan var fredag igen, men jag tackar inte nej – skulle inte ha några som helst problem med att vänja mig vid att alltid jobba tredagars veckor.

-       Att jag fått klä mig i nya fina kläder från Nike på vartenda träningspass den här veckan. Stort tack till Nike för sponsringen och stort tack till Hässelby SK som fixat detta åt mig!

Nya, fina, ROSA kläder! Tack Nike!