En krossad dröm...

Med en känsla av fantastisk form, med starka ben och fina träningsresultat i ryggen ska jag inte sticka under stolen med att jag siktade på att ta min första individuella SM medalj på årets Göteborgsvarv.
Uppladdningen hade gått helt enligt plan och när startskottet gick var jag säker på att det var min dag, min tur att få framgång på ett SM och det fanns ingen som helst förvarning om att en misär väntade.

Starten gick och de första 5km gick helt enligt plan på 18min och även nästa 5km kändes fina även om jag tappade en del fart över den tuffa Älvsborgsbron i motvinden. Men sedan hände något.
Ett plötsligt illamående kom över mig och vid ca 12-13km tvingades jag till ett snabbstopp för att kräkas. Tappade ett par placeringar när jag jobbade upp farten igen efter stoppet men allt kändes betydligt bättre när jag "lättat på trycket" varför jag när jag passerade Anders (ledare i Hsk) vid ca 14km och fick rapporter om att fyran och femman på SM bara var tjugo sekunder före var helt säker på att jag skulle komma ikapp inom kort.
Men sen blev allt nattsvart.

På väg uppför Avenyn fick jag problem att se och en yrsel som gjorde att jag kände mig vinglig och ovetande om vad jag gjorde. Sprang plötsligt i en dimma, höll knappt 4min fart och passerades av ytterligare löpare och trots att jag var gång jag passerade ett sjukvårdstält innerst inne visste att jag borde kliva av kunde jag inte förmå mig själv att styra stegen ditåt och ge upp. Utan att egentligen minnas de sista kilometrarna in mot mål lyckades jag på något sätt ändå ta mig dit och t o m öka farten något sista 2km, plocka en placering och därmed ta mig in på topp 6 i SM och få SM poäng.
Passerade mållinjen utan att ha en aning om varken tid, placering eller hur jag tagit mig dit.  Så fort jag stannade svartnade det för ögonen,  jag förlorade medvetandet för en sekund och föll ihop.
För första gången någonsin fick jag sedan fördriva tiden i sjukvårdstältet med läkare som tog blodprover och satte droppnålar i mina armveck. När jag ligger där i misären och försöker fatta vad som händer kommer plötsligt en funktionär och säger att jag måste resa mig och gå på prisutdelning. Prisutdelning?! Hur är det möjligt? Undrar vilken plats jag kom på?
Äter lite druvsocker och dricker en flaska vatten och sakta återvänder kraft så att jag i alla fall orkar ta mig till prisutdelningen och mottaga pris för min sjätteplats på SM.

Här vill jag sända ett stort, varmt hjärta till några av de andra tjejerna på pallen (Malin, Therese och såklart klubbkamraten Isabellah) som på väg upp på prispallen visade stor omtanke om framförallt hur jag mådde men även gav tröstande och peppande ord då de verkade förstå min besvikelse efter dagens prestation.
Att få höra att man ändå är "grym" och tillönskas lycka och revenge i nästa lopp av sina "konkurrenter" tycker jag är härligt och det är underbart att vi kan vara vänner och bry oss om varandra trots att vi krigar om samma medaljer. Stort!

Vad var då orsaken till denna kolaps?
Blodprover, blodtryck och alla andra kontroller efter målgång visade inga konstigheter utöver lågt blodsocker.Efter att jag under nattens sömnlösa timmar analyserat gårdagens händelser har jag kommit fram till att antingen borde jag ha ätit mer och tätare inpå loppet (åt frulle 9,30 och sedan inget mer) eller i alla fall kompletterat den tidiga frukosten med att dricka sportdryck under loppet. Av rädsla för strul med magen var det ett medvetet val att låta det gå så lång tid mellan mat och start och även ett medvetet val att strunta i sportdrycken. Ett orutinerat,dumt och klantigt val som bara jag själv har ansvaret för men ett val jag inte kommer att göra igen. Synd bara att det ska behövas misstag för att lära sig.

Nu har jag ältat färdigt, analyserat, vänt och vridit på varenda minut av loppet och som jag ser det finns det nu två alternativ:
1. Jag fortsätter tycka synd om mig själv, oroa mig för vad som kan ha varit fel, oroa mig för att detta ska hända igen, bekymra mig över att formen inte är så bra som det har verkat och därmed låta mig hamna i en negativ tankebubbla som förstör veckor av träning och många lopp framöver.
2. Jag lägger det bakom mig, bestämmer att det var en engångsföreteelse som aldrig hänt innan och aldrig kommer hända igen, tar lärdom att jag måste äta och dricka närmare start och börjar ladda och blicka framåt för revenge och ett topplopp på Stockholm marathon om tre veckor istället.

Jag väljer alternativ två.