Back in the saddle

Efter att ha mått risigt några dagar efter Varvet i form av onormal trötthet och strulig mage med några försiktigare träningspass som följd, drog jag i torsdags igång förberedelserna för Stockholm Marathon på allvar igen. Tanken är tio dagar med riktigt tuff träning som sedan ska följas av sju dagar lättare träning och uppladdning inför loppet. Har dock tränat med extra uppmärksamhet på kroppens signaler de senaste dagarna då minsta lilla tecken på att allt inte står rätt till kommer att innebära att jag och Mr Coach lägger om planen mot Sthlm då kroppen så tydligt signalerade att allt inte var som det skulle i lördags. Men just nu känns allt kanon och förhoppningsvis betyder detta att kollapsen på Varvet inte har påverkat min form och mina prestationer framöver. Det är ännu  lite för tidigt att ropa hej så  jag ska fortsätta vara lyhörd och hellre ta en extra dag vila och vara fräsch till maran än gå på för hårt. Hjärna före hjärta!
Då jag och min tränare misstänker att en av förmodligen flera orsaker till att jag gick så tomt på Varvet kan vara att jag har tappat något kilo i vikt senaste månaden är Mr Coach stränga order att dessutom äta som en häst för att kanske lyckas lagra lite mer reserver till det smäller om två veckor. Inte mig emot, älskar mat!

En stor förändring inför Stockholm marathon mot tidigare lopp är att jag planerar att dricka sportdryck var 6e kilometer för att minska risken att gå tom igen. Detta är mer än jag någonsin druckit på lopp tidigare, tror jag drack två gånger på maran i Florens som var första gången jag överhuvudtaget drack på tävling.
Jag har tränat många pass med vätska i vinter för att förbereda mig och magen, men efter vad som hände i Götet tar jag det nu på än större allvar varför min make följer med på så många pass han bara kan som Vitargo-langare. Team Jossan inledde detta samarbete på dagens halvlånga, grymt backiga distanspass om 27km i 4,20fart. Jag drack, drack och drack sportdryck av ökande styrka och den sista vätskan var nästan så trögflytande och stark att den behövde tuggas - äckligt men effektivt! Njöt samtidigt av att ha sällskap av både min käraste och härligt solsken på träningen varför det kanske inte bara var sockret i sportdrycken som lyfte mitt humör och gjorde benen lätta. Men lätt var det, och det märks verkligen en vansinnig skillnad när man tillför kroppen lite energi under passet - inte minsta lilla spår av någon svacka och inga som helst problem att hålla fokus hela vägen.

Från att dagarna efter varvet deppat, surat och känt oro och tvivel över min kropps hälsostatus inför kommande mara börjar jag nu alltså få positiva vibbar och känna längtan inför kommande utmaning.
Nu kör vi!