onsdag 27 november 2013

Varför?

Jag springer. Varje dag. Precis som vanligt, men ändå inte.
Jag springer inte längre för att jaga. Jagar inte längre snabba tider, jagar inte pigga ben och jagar inte stora uppsatta mål. Min löpning är en flykt, det är jag som är jagad.
Jag springer så fort jag kan, kanske är idag den dag då jag kan komma undan?
Jag springer till det bränner i benen och bankar i bröstet, väljer konstiga vägar för att skaka av mig min förföljare och ökar farten än mer när jag känner att den närmar sig. Det hjälper inte. Plötsligt hinner den ikapp mig, sorgen, och den slukar hela mig likt en hungrig varg som hunnit ikapp sitt byte. Jag kan inte andas, paniken och förtvivlan sprider sig i kroppen och benen bär mig inte längre. Sjunker ner på en sten, ensam i skogen, och låter sorgen äta upp mig och tårarna flöda.
Jag kommer inte undan. Sorgen är här, och den förgör mig.

Min älskade svärmor finns inte mer.

I kampen mot cancern fick vi inte ens en chans. Den tjuvstartade, talade inte om att krigets startskott hade gått och när vi väl blev inbjudna till fajten var dess försprång så stort att vi inte hade en chans. En månad från sjukdomsbeskedet till hon togs ifrån oss gjorde att vi inte ens hann mobilisera oss för kamp. Så jävla osportsligt.

Min älskade svärmor som varit min bonusmamma i fjorton år.

Min älskade svärmor som varit Löparjossans största fan.

Hon som tog med mig på min första ”riktiga” löpartävling, ett göteborgsvarv, där hon bar mina överdragskläder, mötte mig i målet och hade laddat med en påse salt och blandat som vi delade under hemfärden eftersom jag alltid blev sugen på salt efter träning. Hon som granskat resultatlistan på sportmässan i Barcelona och stolt konstaterat att hon minsann har samma efternamn som den där tjejen i toppskiktet. Hon som fått så många helger förstörda för att hon inte kunnat uträtta något vettigt eftersom hon istället förlamad av nervositet väntat på SMS rapporter från mina race.
Hon som köpt lyckomaskotar åt mig och alltid gett mig peppande ord innan start och hon som alltid varit noga med att de gånger jag sprungit dåligt tala om att jag är lika älskad oavsett om jag kommer först eller sist.
Hon som älskade Stockholm marathon, som hon själv alltid drömt om att springa, och som hon har gjort till årets löparhöjdpunkt och vår gemensamma familjeaktivitet. Planerade boende och lämplig after-run flera månader i förväg. Inte en gång hon har missat min start i loppet. Hon som grät på läktaren vid min första målgång, min marapremiär, för att ”det kändes som om det var jag som sprang”. Hon som frös häcken av sig den där gången då vädergudarna levererade vinterväder och hon som sprang sig så svettig i värmen ett annat år för att hinna se mig så många gånger som möjligt att hon var tvungen att duscha efteråt.
Hon som bjöd sina arbetskamrater på en rosa tårta måndagen efter årets marahelg för att fira ”sina tjejer” då hon både blev mormor till lilla Amanda och fick vara med när jag tog SM-brons på samma helg.  Hur ska jag någonsin kunna springa Stockholm Marathon igen?

Vem ska bjuda mig på älggryta och äppelpaj på söndagarna?
Vem ska vara den enda som ger mig en present på alla hjärtans dag?
Vem ska komma med julklapp fast att vi bestämt att inte köpa någon?
Vem ska ringa så ofta att man nästan blir trött på det?
Vem ska vara den positiva fläkten som alltid har något kul att berätta och peppande att säga när man som mest behöver det?

Världen är en sämre plats utan min svärmor, livet har minskat i mening och aldrig trodde jag väl att saknad och sorg kunde göra så fruktansvärt ont i hela kroppen.
Kan någon, snälla, tala om hur man gör för att gå vidare?

tisdag 19 november 2013

Hej!

Hej alla fina läsare!

Jag vet att ni undrar vart jag har tagit vägen, jag vet att ni väntar på ett inlägg och en del av er har till och med hört av er för att ni är oroliga över vad som händer. 
Ni behöver inte oroa er. 
Jag finns här, jag springer, jag jobbar och livet flyter på som vanligt. 
Nästan.

Vår familj har som ni vet drabbats av sjukdom och jag väljer att prioritera att lägga min tid på att hjälpa, stötta och vara med mina nära så mycket det bara går. Hämtar energi på mina löprundor, skingrar tankarna med mycket jobb och låter den här bloggen hamna långt ner på prioriteringslistan. 

Även om det finns så mycket jag vill skriva och hur gärna jag än skulle vilja lätta mitt hjärta genom att sätta ord på hur jag känner, tror jag inte att just den här löparbloggen är rätt forum och att detta är något ni vill eller bör dela med mig. 

Men jag kommer tillbaka inom kort, jag ska bara hjälpa svärmor att bli frisk först...

Fuck cancer.

lördag 9 november 2013

Jag å mina brorsor

Att vara mellanbarn ska tydligen vara väldigt jobbigt. Man är inte äldst och därmed extra älskad och speciell bara för att man är den förstfödde. Man är inte minstingen som är extra älskad och speciell bara för att man är liten och därmed blir extra omhändertagen av både mamma, pappa och äldre syskon. 
Ett mellanbarn är som mellanmjölk, som landet lagom och varken bäst eller sämst, äldst eller yngst eller särkilt speciell på något vis. Man är lagom och lite bortglömd.
Säger de som tror sig veta. De som har lite för mycket tid över att forska i oviktiga saker. De som gillar att stöpa alla i en och samma mall. 
Jag tror dem inte. Att vara mellanbarnet och dessutom enda tjej i vår syskonskara är en guldsits. Men det kanske är för att jag har så grymt, ovanligt och unikt bra brorsor.

Familjens minsting ska ju vara egoistisk, bortskämd och bara vilja bli omhändertagen av alla oss andra men uppenbart är det något fel på vår familjs minsting. Min lillebror ställer nämligen alltid upp och igår när jag hade en tid hos en läkare i Sthlm tvekade han inte en sekund på att offra sin tid på att göra mig sällskap på min resa. 
I torsdags kväll satte vi oss därmed tillsammans i bilen för att färdas de femtio milen till vår huvudstad och väl framme såg vår fantastiska storebror till att som vanligt öppna sitt hem och erbjuda oss sovplats även om det innebär att hela hans familj får tränga ihop sig i ett och samma sovrum. 

Hela fredagen fick jag sedan sällskap av bästa lillbrorsan som stod ut med att jag ville spendera en timme på löplabbets nya butik - inte för att shoppa utan bara för att se hur den såg ut. Han väntade tålmodigt de 1,5 timme jag var på mitt läkarbesök för att därefter kunna göra mig sällskap till den stora XXL butiken utanför stan där han med ett tålamod från en annan planet stod ut med att jag provade typ sjutton olika plagg medan han provat klart på fem minuter. Efter en och en halv timme lämnade vi butiken, jag nöjd och glad som nybliven ägare till både ny baddräkt, löparjacka, tajts å en låda Swebar. Brorsan lämnade butiken med en ny vattenflaska, men inte en suck eller uttråkad kommentar han lämnade till sin omständliga syrra trots att tiden han spenderat i butiken definitivt inte stod i proportion till hans egna inköp. Grym.

När storebror sedan slutade sitt jobb väntade fredagsmys där syskonträffen förgylldes av bästa svägerskan som den extrasyster hon är kunde ge mig lite omväxling genom att diskutera de tjejigare grejer som jag inte kan lyfta med mina bröder. God mat, ett glas vin, litet slappande i soffan och planering av framtida gemensamma aktiviteter blev den perfekta fredagskvällen innan vi alla somnade gott i vår egen lilla mysiga flyktingförläggning med sängar och madrasser överrallt.
Idag väntade som sig bör en lång och härlig löprunda på Järvafältet innan hemfärd. Bara jag och min storebror, 20km med tid att prata om allt mellan himmel och jord och en chans att pressa varandra lite extra då ingen någonsin skulle erkänna för den andra att man viker sig. Just därför bär det mig emot att såhär efter fjärde löppasset sedan mitt uppehåll behöva konstatera att mina vader är stumma och mina höfter stela som om jag sprungit ett helt marathon. Jag är förvånad över hur snabbt min kropp vant sig av vid stötarna från löpningen, för jag bestämmer att det är det som är orsaken till min stelhet även om min bror kommer vilja hävda att det skulle bero på att han sprungit skiten ur mig.
Min storebror är den person som är mest lik mig här på jorden och innan han öppnat munnen vet jag vad han ska säga, vi gillar samma saker och tänker så likt att det är kusligt. Det som är allra bäst med honom är att han lockar fram sidor hos mig som jag gillar. Jag tycker helt enkelt mer om mig själv när jag hänger med min storebror, om ni förstår vad jag menar, varför jag alltid mår så himla bra när jag fått hälsa på honom.

Det enda som är kass med mina brorsor är att de envisas med att bo så jäkla långt från våra hemtrakter. Men man kan väl inte få allt här i livet...

       
Min storebrors avkommor är minst lika bra människor som han, och dessutom tio gånger sötare...

Hugo spelar Hugo på paddan, Nora dammsuger. Förlåt alla feminister, men de där stereotypa könsrollerna har vi visst med oss från födseln...

måndag 4 november 2013

Born to run

Har just avslutat mitt första löppass efter mitt löpuppehåll, om man bortser från helgens tjuvstart som hare på Jätten-Bule löpet, och endorfinerna skänker mig just nu både energi, ro och välbefinnande på det där sättet som bara löpning kan göra.
Jag har i ett par veckor försökt lura mig själv att cykling, simning, styrketräning och för all del till och med jympa och Bodystep är något för mig, men när jag nu var ute i löparspåret blev det så tydligt att det är där i löparskorna jag har min hemmaplan. Varje steg känns så naturligt, varje andetag fyller mig av energi och den friska luften och naturen ger mig något som inget pass på gymmet eller simhallen någonsin kommer att kunna ge mig. Frihet. 

Jag behöver inte tänka, inte koncentrera mig för min kropp vet precis hur och vad den ska göra för att på bästa möjliga sätt transportera mig runt uttänkt runda. Rörelsen är så bekant, så invand och så naturlig, nästan som om jag går på autopilot och det känns som om det är just det här jag är född att göra. 
Det är bara jag, min andning och ljudet av mina steg mot asfalten, utöver det bara total tystnad. Jag inser att jag älskar stillheten och tystnaden, trots att jag under mina pass på gymmet har tänkt att just det bästa med att vara där är musiken och energin av gruppträningens sällskap. Kanske är det så att omväxlingen förnöjer och att kontrasterna är bra att få, men det är i tystnaden i skogen jag finner ro. 
Jag som hatar höstmörkret välkomnade just på dagens härliga comebackpass till och med den detaljen. Jag njöt i mörket och såg det fina i att kunna gömma mig, ingen som ser mina slitna löpartajts och mitt rufsiga hår, ingen som ser när jag snyter mig i handen, ingen som bryr sig om jag springer fyra varv på samma slinga. Jag får vara anonym, ensam och osynlig.
Jag älskar känslan efter ett löppass. Den där tröttheten i hela kroppen som jag inte kan uppnå genom någon annan idrott. Jag har sökt den känslan genom att igår pressa mig med 4km simning, i fredags genom att pressa upp min puls högre än någonsin på ett spinningpass men känslan efteråt nådde ändå aldrig den där känslan jag söker. Den där känslan av att precis hela kroppen är trött, samtidigt som ditt huvud är piggt och du är fullständigt avslappnad för det finns ingenstans jag kan rensa hjärnan och få sådan meditation som på ett lugnt och stilla distanspass i skogen. För jag behöver inte koppla in hjärnan för att kunna springa, kroppen kan liksom själv, och jag kan istället tänka på ingenting. Just därför är problemen jag hade med mig ut som bortblåsta när jag snörar av mig skorna och dagens trötthet som följde med hem från kontoret försvann redan i första backen. 
Efter ett avklarat löppass är jag renad i både kropp och själ. 

Löpningen gör mig hel, på många sätt.
Jag vet nu att jag är löpare, ända in i själen.

lördag 2 november 2013

Knäcker extra som hare

Tidig lördagsmorgon där klockan larmade redan vid 06.00. Eller larmade och larmade, jag kör med klockradio så vi blev väckta av radio P4 som sände musik på temat "koppling till Tyskland" vilket var ganska lägligt då min fina J just skulle släpa sig ur sängen för att resa till sitt favoritland Tyskland och kolla på fotboll. Själv skulle jag också stiga upp tidigt för en resa, dock inte till metropolen Berlin utan till Österbymo strax utanför Eksjö. Alla gillar olika.

Vad ska människan till Österbymo och göra? Undrar kanske någon av er där ute. Vill man låta seriös skulle man kunna säga att jag skulle dit och jobba för jag skulle nämligen vara hare på Jätten Bule löpet. Om jag sedan berättar att det inte direkt var arrangören som ringt och anställt mig som hare med en fet lön som belöning utan att jag skulle göra denna insats för min bästis Malin med en fika som gage, kanske det ger en mer rättvisande bild av dagens "jobb". Dock bör inte denna insats förringas, att vara hare är en mycket ansvarsfull uppgift som bör tas på allra största allvar.
I och med detta jobb var det (äntligen) slut på löpvilan för min del och dagens harande således mina första löpsteg på nästan tre veckor. 
Är människan galen som tar på sig ett harjobb direkt efter en löpvila? Undrar kanske ytterligare någon därute. Här bör det förtydligas att min uppdragsgivare varit ganska snäll med sina krav. Eftersom Malin: (jag citerar) "inte är en tävlingsmänniska", "inte förstår prestigen i att försöka springa så fort som möjligt" och "springer för att hålla mig i form - inte för att bli bra på att springa" var det kanske egentligen mest haren själv som tyckte att det var viktigt att det fanns ett uttalat tidsmål att sikta mot och som byggde upp förväntningarna och förhoppningarna kring att sub60 skulle klaras. 
Gemensamt för både hare och löpare var dock att fikat efter loppet hade mycket hög prioritet varför vi avsatte en stor del av uppvärmningstiden till att åka en sväng i Eksjö för att reka lämpligt fik till hemvägen.
Eftersom min uppdragsgivare ville välja taktiken att spara krafterna till den utmaning som väntade skippade vi uppvärmningen och spenderade istället resterande tid fram till loppet i det varma omklädningsrummet med att genom fönstret beskåda de uppvärmande människorna utanför. Malin skrattade gott när hon studerade folks löpskolningsövningar och undrade vad sjutton de skulle vara bra för? Och jag får hålla med henne, när jag nu för första gången såg uppvärmningritualerna utspelas där framför mina ögon utan att jag själv var en av de skuttande människorna som utförde dem insåg jag plötsligt att det faktiskt ser rätt löjligt ut. Detta erkände jag ju såklart inte utan förklarade istället pedagogiskt vad de var bra för och kostade till och med på mig att visa lite tripping, skipping och sprättsteg vilket resulterade i ännu mer garv och ett förslag på att jag kanske kunde köra sprättsteg runt hela banan? Nej tack.

Klockan 11.15 var det dags för den överenergiska speakern att skicka iväg oss för start och med benhård koll på klockan inledde vi första kilometerna i 5,25 fart. Sedan började det gå riktigt grisigt uppför på riktigt små, knixiga och leriga stigar och det var riktigt tufft för min adept där ett tag då det både är tufft rent fysiskt med en stigning på en dryg kilometer men även jobbigt mentalt att få en så tuff stigning så tidigt i loppet när man känner att man blir trött och samtidigt vet att det är väääldigt långt kvar till mål. Väl uppe på krönet skriker Malin till av glädje när hon ser femkilometers skylten och inser att vi är halvvägs, och jag konstaterar mindre lycklig att klockan i samma stund passerar 30min. Med tanke på tiden och Malins trötthet blev jag rejält orolig att vi inte skulle klara 60min gränsen, men plötsligt verkade det som att hon fick ny kraft och nästa kilometer avklarades istället på 4,53. Hon var tillbaka!
Över stock och över sten, över knixar och rejäla backar och från hopp till förtvivlan krigade hon sig sedan framåt med mig vid sidan om som plockade fram alla peppande kommentarer jag kunde komma på. Ett tag kändes det som att jag var Coach för en stor del av startfältet då övriga löpare runt omkring också blev tvungna att stå ut med mitt tjat, men ganska snart insåg även de att de mer än gärna fick ta hjälp av mig för att få både tidsangivelse, distans och aktuell fart. 
När två kilometer återstår ser Malin ryggen på en kille hon känner och som vi pratat med innan loppet och jag passar på att utmana och hetsa henne att pressa sig lite extra för att försöka komma ikapp. Känner mig som en dramaqueen när jag sedan springer ikapp Fredrik och informerar om att Malin är hack i häl och att han nog borde lägga på en rem om han inte vill bli omsprungen.
Kutar sedan tillbaka till Malin som då ber mig räkna ner varje 100m till mål så att hon vet exakt hur långt det är kvar och samtidigt också informerar om att det nu inte finns någon kraft kvar i benen. 
Men det gör det. Alltid. Om man bara vill. 
Vilket jag tjatar och tjatar om sista biten för att verkligen försöka få henne att hitta den där kraften jag vet att man själv inte tror finns när man nåt den trötthetsnivå där man bara önskar att skiten vore över. När 500 meter återstår kan jag med stor glädje rapportera om att hon har god marginal till sina 60min men fortsätter ändå skrika att vi MÅSTE spurta på slutet och bestämma oss för att varje sekund ALLTID är värdefull.

Trött som en mört men nöjd som attan korsar hon snart mållinjen på tiden 57,53 och ta emot Bule-medaljen.
4 sekunder efter, stolt som en tupp över min duktiga vän som verkligen tänjt sina gränser för vad som är bekvämt, fick även jag ta emot en medalj som jag nog ändå tycker att jag också hade förtjänat. Lite grann i alla fall.

Hur blev det då med fikat som ju var dagens huvudattraktion? 
Lennarts fik i Eksjö levererade över förväntan och hade blivit mitt nya favoritfik om det inte hade legat två timmar hemifrån vilket känns en aning långt när fikasuget smugit sig på. 
En soppa till mig och en lasagne till Malin toppades med chailatte, kaffe, spökboll och biskvi till dessert. 
Någonstans under loppet när det var som allra tuffast, tog jag till det tunga artelleriet och erbjöd att offra mitt fikagage och lovade istället att bjuda på fikat om hon bara såg till att pressa sig under de där 60 minutrarna. 
Och det var definitivt värt att bli utan gage. Glädjen över att kunna bidra och hjälpa någon att nå sina mål och att få göra något så skoj tillsammans som att springa var helt klart belöning nog. 

         
Jätten Bule himself med nummerlapp på bröstet redo för start. 

Hare och adept, en aning övertaggade         inför uppgiften.

         
Välförtjänt chailatte och spökboll (= en halloween-hottad arraksrulle/dammsugare)

Från en duktig vän till en annan. Dagen avslutades med att vi gick till kyrkan och lyssnade på vår duktiga vän Alex som levererade solosång av allra högsta nivå. 

fredag 1 november 2013

Mysfredag på ett annorlunda sätt

Dagen innan röd dag har vi på mitt jobb förkortad arbetsdag och jobbar bara fram till lunch. Eftersom "mycket vill ha mer" brukar detta sluta med att ganska många tar ledigt de där förmiddagstimmarna och alltså ser till att få en hel dag ledigt. Just idag var det extra många på kontoret som utnyttjade denna möjlighet eftersom det är höstlov för barnen och vid fikabordet igår när alla berättade om vad de skulle göra på sin lediga dag riktigt kände man hur en lite festlig och mysig stämning spred sig i rummet när det berättades om badland och bowling, bio och restaurangbesök. Plötsligt vänder sig någon till mig och frågar vad jag ska hitta på för kul på min lediga dag och åtta förväntansfulla blickar vänds åt mitt håll för att höra mig berätta om mina festliga planer. Jag funderade lite kort på att ljuga, men då jag inte riktigt fann mig fick jag istället se hur de glada blickarna byttes mot medlidande när jag dödade feststämningen genom att berätta att min anledning till ledighet var att jag skulle spendera dagen på sjukhuset med svärmor som skulle få veckans dos av cellgifter. 
Mysigt? Verkligen inte.
Kul? Nej.
Festligt? Långt ifrån.

Men allt i livet blir vad man gör det till och väljer man att bara se mörker blir allting ännu mörkare. Därför valde jag och svärmor idag att blunda för det hemska, drömma oss bort från det tråkiga och försöka hitta småsakerna som faktiskt är ljusa för att göra vistelsen så mysig som möjligt. 
Vi valde att bortse från den där detaljen med cellgifterna, att blunda för droppställningen och sjukhusrockarna och se det som att dagen idag var en lyxig dag eftersom vi fått förmån att få så mycket tid tillsammans.
Och när man tog på sig de där positiva ögonen och sökte efter ljuspunkterna var den där dagvårdsavdelningen för cancersjuka inte alls så läskig som man föreställt sig.
För med lite fantasi liknar faktiskt den nybäddade, ställbara sjukhussängen en hästensäng som platsar på vilket högklassigt hotell som helst. Besöksfotöljen bredvid sängen blir till en riktigt behaglig loungemöbel om man bara möblerar om lite grann och bygger sig en fotpall av sängbordet. På sin alldeles egna tv har man makten över fjärrisen och för en stund kan man lura sig hem till en myskväll i tv soffan. 
Avdelningen är full av tidningar inom alla intresseområden som man fritt fram får låna och man kan välja att njuta av lyxen att läsa de skvallerblaskor man aldrig skulle våga köpa hem. Man kan välja att känna sig bortskämd av att man är på all inclusive för man får äta precis hur många kakor man vill och dricka hur mycket kaffe, te och läsk man mäktar med under hela vistelsen. 
Dessutom är det samma personal man träffar varje vecka och även ofta samma patienter och anhöriga vilket gör att det blir en familjär stämning där man känner varandra och kan utbyta erfarenheter eller bara prata skit en stund. Då kan man låtsas att man är i sällskap av gamla goda vänner eller på ett stort släktkalas med avlägsna släktingar. 

Man kan välja att se en sån här dag som en ypperlig möjlighet till kvalitetstid tillsammans. För även om man tycker om att träffas annars också brukar i alla fall inte vi ta ledigt från jobbet för att umgås en hel dag. Hur ofta tar man förresten överhuvudtaget en ledig dag för att bara sitta still och koppla av med fika, böcker och tv en hel eftermiddag? 
Hur ofta sitter man i sängen och äter Ben & Jerry glass och pratar gamla minnen?

Nej du Herr Cancer, du gör vad du kan för att förstöra och påverka mycket i våra liv men du ska då fan inte få ta vårt humör, vår livsglädje, våra skratt och våra mysiga stunder ifrån oss. Herr Cancer, du vet inte än vem det är du har gett dig på, men mot min superwoman till svärmor uppbackad av hela klanen Ambjörnsson/Svensson kommer du inte att ha en chans att vinna. 
Tillsammans är vi starka. Passa dig.

söndag 27 oktober 2013

Att leva utan löpning

Jodå, det går tydligen att leva ett liv utan att springa, även om det är ett liv med en ständig känsla av att något saknas. Lite som att glömma jästen när man bakar bröd, ketchupen till korven eller att sminka sig men sedan glömma att avsluta med mascaran. 

Sedan Eindhoven marathon har jag inte tagit ett enda löpsteg. Ett medvetet och alldeles frivilligt val som inte beror på att jag inte kan springa, inte får springa eller inte vill springa utan en löpvila som görs i rent förebyggande syfte.
Då mina skade/sjukdomssymtom är diffusa och känslan på de senaste loppen har varit att hela kroppen "lägger av" har ett av de spår som utretts varit om överträning kan vara orsaken. Det har konstaterats att så inte är fallet, men på vägen har jag ändå från flera håll blivit rekommenderad att ta ett par veckors löpfritt då jag sedan min senaste skada 2007 inte minns när det senast gick två dagar i rad utan löpning. En löpvila för att undvika framtida skador, för att undvika att drabbas av överträning och för att minimera risken för att någon gång (hemska tanke) tröttna på löpningen ska tydligen vara nyttigt säger förståsigpåarna.
Efter misslyckandet i Eindhoven och det slutliga beviset på att min kropp mår skit kändes det lägligt att en gång lyssna på råden och ägna ett par veckor till vård av löparmusklerna innan det är dags att samla fokus inför säsongen 2014. Kanske kan detta även bidra till att läka ut vad det nu än är som är fel i min kropp.

Att vila helt är såklart inte ett alternativ för en löpare som är van vid tre timmars daglig träning, så nu har kreativiteten plockats fram och livet utanför löpningen ska utforskas till fullo.
Så jag äter mig runt gymmets alla gruppträningspass och har med glädje trampat mig igenom spinningpass till bra musik, stretchat mig igenom rörlighetspass i mörker med tända ljus, dansat mig igenom Bodystep pass och kulmen kom på den sedvanliga långpasstiden i lördags förmiddag när ni andra i löpareliten plågade er igenom Terräng SM medan jag skuttade runt i mitt flashigaste träningslinne på ett jympapass. Kände mig fånig och löjlig när jag försökte mig på diverse moves bland alla duktiga jymparutinerade motionärer och pensionärer och skrattade gott när vi skulle få "en rejäl utmaning" genom att jogga oss runt i salen. 
Men skrattar bäst som skrattar sist. Är rädd att jag var den enda som vaknade med träningsvärk dagen efter...

Jag har tagit mig tid att vara med på simklubbens "crawlskola" på söndagar för att förfina min teknik. Som före detta tävlingssimmare behärskar jag alla fyra simsätt, men då det rullat iväg 15år sedan jag senast startade en tävling har jag länge haft en känsla av att jag tappat en del teknik och lagt mig till med dåliga ovanor under de softa 3km simningarna jag ägnar mig åt varje torsdagsmorgon ackompanjerad av lugn musik och levande ljus.
Nu slipas istället tekniken med hjälp av handpaddlar, simfenor och en simtränare som från bassängkanten justerar allt från för "slappa" fotleder till för liten "kick" med handen i slutet av armtagen. Även om min teknik i allt väsentligt verkar sitta i ryggmärgen känner jag redan efter två gånger klara förbättringar och framförallt har jag färskat upp minnet på alla roliga övningar man faktiskt kan köra i bassängen istället för att bara nöta längd efter längd i samma fart en hel timme.
Att min nya Suunto klocka kan räkna längderna åt mig gör ju i och för sig nötandet en aning roligare, men just därför tänker jag ta tillfället i akt att ägna den nötande timmen i bassängen åt att tänka teknik istället för bassänglängdsräkning. Tack för det Suunto!

I ett liv utan löpning finns det även tid till att fixa hemma vilket har gjort att vi äntligen har fixat lite ordning i vårt träningsrum och sett till att alla pilatesbollar, hantlar, skumrullar, gummiband, medicinbollar, häckar och yogamattor har fått en egen plats samtidigt som det finns yta nog kvar på golvet att faktiskt träna. 
                      

Det finns tid till långpromenader med mammalediga vänner och deras barnvagnar där motionen är underordnad den sköna känslan av att insupa frisk luft samtidigt som man avhandlar samtalsämnen om allt från ena vännens i nyinköpta pysventiler som ska underlätta bebisarnas gasiga magar till vilka pumps någon annan ska ha på sig på helgens festligheter. Helt löpfria samtalsämnen i ett forum där ingen bryr sig om vilken kilometertid jag snittade på senaste passet eller vad jag gör på en tusing.
Det finns tid att ta hand om nära och kära och erbjuda min hjälp till de närstående som är sjuka och behöver mig. Tid att fika med min pappa, se brorsans 800 bilder från sin USA-resa, gå på bio med min älskling, käka middag med min mamma och stanna en stund extra på gymmet för att snacka skit och svettas i bastun med en kompis. 
Det finns tid att jobba någon timme övertid på jobbet när situationen kräver det, man kan välja vad man vill till middag och mellis utan att bekymra sig över hur valet påverkar min prestation på det viktiga träningspass som lurar runt hörnet. Jag kan ta "sovmorgon" på vardagarna då morgonträningen är förkortad och hinns med även om jag stiger upp vid 6,30 istället för 5,15 och på helgen finns tid till riktig sovmorgon och långfrukost då långpasset är utbytt mot gruppträning på gymmet. 

Men trots allt detta mys och all denna "lyx" är det ändå något som saknas för att livet ska vara komplett.

Ett stilla långpass i solen i härlig höstluft bland färgglada löv.
En löprunda med vansinniga tröskelintervaller där musklerna skriker, svetten rinner och pulsen slår i taket men där klockan visar att man är något bra på spåret.
En löprunda en tidig morgon som avslutas med en rykande het kopp kaffe och din favorityoghurt framför nyhetsmorgon med morgontidningen i handen.
En tävling där dagar av nervositet ansamlas för att släppas fritt och omvandlas till adrenalin när startskottet går och all fokus och all kraft läggs på att uppnå det ultimata målet.

Ett liv utan löpning är ett mycket bra liv.
Ett liv med löpning är livet de lux.

tisdag 22 oktober 2013

Att stanna upp.

Jag ber om ursäkt för den senaste tidens bloggtorka, jag har tänkt på er flera gånger och tänkt att jag ska uppdatera er med ett inlägg men det har var gång slutat med skrivkramp.

Jag borde ha skrivit en race report från Eindhoven och berättat om hur jag bröt efter 32km. 
Jag borde ha berättat om hur utredningen av min skruttiga kropp fortsätter med nya blodprover, läkarbesök och MR av min rygg. 
Jag borde ha skrivit ett inlägg om att valet av löparklocka slutligen föll på en Suunto Ambit 2 som blir en härlig vän på kommande träningspass.
Jag borde ha låtit er läsa om en mysig helg med min familj där min bror, fina svägis och älskade syskonbarn var hemma från Stockholm.
Men var gång jag ska skriva så kommer inte orden fram, jag kan inte formulera mig och tankarna svävar iväg på annat. Något annat mycket tråkigare, men betydligt väsentligare.

En person som står mig nära har blivit allvarligt sjuk och plötsligt känns allt annat så meningslöst, så futtigt och så oviktigt.
Jag tänker på alla gånger jag bekymrat mig över att jag inte har några roliga kläder i min garderob, att det är jobbigt att stiga upp på måndagsmorgonen, hur jag ska hinna med träningen, vad jag ska laga till middag och där den största sorgen är ett misslyckat marathonlopp.
Jag inser nu att när det är ens största problem i livet, då har man det väldigt bra.

Jag uppmanar er alla att surfa in på Frida Södermarks blogg på lopningforalla.se och följa hennes 33mil löpning från Wien till Budapest där hon samlar in pengar till cancerforskning till minne av sin pappa som nyligen avled i cancer. Imponerande läsning om en imponerande löpare, men framförallt uppmanar jag er att stödja hennes insamling. 
Skänk en gåva som kan hjälpa min sjuka anhörig, skänk en slant för Frida och hennes pappa, och skänk framförallt en slant för ALLA cancersjukas skull så att de kan få  ett långt liv med livskvalitet.

Skänk 100kr genom att SMS:a PAPPA 100 till 72970
Skänk 50kr genom att SMS:a PAPPA 50 till 72970
Eller sätt in valfri summa på PG 900690-9 och märk inbetalningen med "Fridas pappa".

Insamlingen är öppen till på fredag.

FUCK CANCER.

söndag 13 oktober 2013

DNF

Så var det med den saken, och därmed är det alltså inte så trevligt i Eindhoven längre. 
Jag ber att få återkomma när jag samlat tankarna och besparar er därmed ytterligare ett deppigt sjukdomsinlägg.

DNF är trist.
Att vara mystiskt sjuk är dock ännu tristare.

lördag 12 oktober 2013

Har det trevligt i Eindhoven

Vid lunchtid igår lämnade jag jobbet för att påbörja resan mot äventyret i Eindhoven. Allt började bra med att de lagom att vi startat bilen ringer från KLM för att meddela att det är "problem med vår flight" och att vi kanske måste flyga en annan rutt. Vi blir uppmanade att gå direkt till deras disk när vi kommer fram till Landvetter så när vi väl är där och ser på avgångstavlan att vårt plan inte alls är inställt, som vi hade förväntat oss, blir vi en aning förbryllade. 
Vi går till KLM-disken där vi får veta att flighten inte är inställd utan att de bara har bytt till ett mindre plan innebärande att femton personer därmed inte längre får plats och att vi har blivit två av "de utvalda" som ska bokas om till en annan resa. Inte superkul och inombords är jag duktigt förbannad, men försöker vara trevlig och tillmötesgående och hjälpa till att hitta en lösning och efter 45min har de hittat en flight till Düsseldorf som vi kan flyga istället. Men så när de förstår att detta innebär en tågresa på över två timmar för oss med flera byten ändrar de sig och plötsligt finns det visst två platser på planet. Fattar absolut ingenting men tackar och tar emot, blir återigen incheckade och kan efter många om och men köpa oss varsin lunchmacka som vi käkar springandes till gaten eftersom de nu har försinkat oss så mycket att vi håller på att missa avgången. 

Men sedan flyter allt smidigt och efter en dryg timmes flygtid landar vi i Amsterdam där vi möts av en representant från loppet som tydligen ska skjutsa oss till Eindhoven. Lyxig service!
Vi hoppar in i en minibuss tillsammans med ett gäng kenyaner som förklarar att de är där för att försöka slå banrekordet och springa sub 2,05. Känner att jag inte har så mycket att tillföra samtalet och ser att de inte blir överimponerade när de frågar efter mitt PB och får veta att det är 2,45. En morgonjogg för dem liksom.
Ängar mig istället åt att beskåda det Holländska landskapet genom fönsterrutan och får bl.a. se den stora Philips fabriken som ju är Eindhovens stolthet. Spännande.

När vi kommer fram till hotellet, som för övrigt är väldigt fint och trevligt, hälsas vi välkomna och visas sedan in till det "hospitality room" som ska ge oss all service som behövs inför loppet. Här finns under hela helgen tillgång till massage, mat, gemensam träning mm. 
Härlig service, absolut, och något jag såklart är tacksam över men är det något som gör mig nervös och spänd så är det när det är löpare överallt och allt det pratas om är hur fort man ska springa, hur mycket pengar som ska vinnas, hur man ska träna, hur man ska ladda osv. Jag uppfattas säkert som osocial men jag undviker dessa arrangemang så mycket som möjligt då jag alltid presterar som bäst när jag får ta det lugnt, slappna av och nästan känna det som att jag är på en semesterresa där löpningen är en rolig upplevelse och inte ett jobb. Att sitta på hotellrummet i flera dagar och bara vänta på race ger mig krupp och dessutom tycker jag att det är onödigt att inte passa på att se lite av omgivningarna när man får chansen. Därmed inte sagt att jag inte tar löpningen på allvar, jag tar ju inte en långpromenad runt stan, dricker vin och käkar skräpmat dagen innan race men jag gör saker jag mår bra av och som får mig att slappna av.
Så istället för att äta pastamiddag med de andra i den tråkiga konferenslokalen igår kväll tog vi en liten promenad i stan och hittade en mysig restaurang där vi i lugn och ro åt en trevlig middag i ensamhet där vi pratade om allt från himmel till jord, utom löpning.
Idag har jag kört ett lätt träningspass innan det var dags för min fina Jonne att få ut något av resan. Vi gjorde därför det vi alltid gör när vi kommer till en ny plats, kollar in fotbollsarenor, så det blev en tur till Philips Stadium som är PSV Eindhovens arena. Tyvärr fick vi bara se den utifrån och gå en sväng i fanshopen men det räckte gott då Gislavedsbördige Oskar Hiljemark prydde arenan på en stor bild vilket fick Jonne att nästan spricka av stolthet då de har tillhört samma klubb.
En lång lunch, en liten sväng runt stan för att se lite andra sevärdheter och lite shopping på sportmässan är vi nu tillbaka för tekniskt möte på hotellet innan vi sedan flyr pastapartyt för ett eget dito på en trevlig restaurang längre ner på gatan. 
Mitt sätt att hitta harmoni och glädje till att springa fort. 

Inget pastaparty här inte. Önskar bara att jag fått firren serverad utan huvud. Och ögon.

         
Två Gisare i Eindhoven. Jonne på marken och Oskar längst till höger på bilden på arenaväggen. Stort. 

torsdag 10 oktober 2013

Börjar tagga för Eindhoven marathon!

Nu såhär på torsdagskvällen när väskan är packad, sista träningen på svensk mark är avklarad och allt praktiskt fix kring resan är klart börjar den där sköna marathonfeelingen smyga sig på. 
Lite senare än vanligt, med bara ett par dagar kvar till race, men så har de sista förberedande veckorna inte riktigt sett ut som de brukar heller.

Vad gäller träning, kost och vila har jag gjort precis som de femtontalet tidigare gånger jag sprungit marathon, det går liksom lite på rutin numera - man vet vad som funkar. Rutinen gör att jag har slutat fundera på om jag gjort tillräckligt många snabba pass, tillräckligt många långa pass, kört tillräckligt mycket styrka, tränat tillräckligt mycket överhuvudtaget eller om jag kanske rent av har tränat för mycket. Nej, jag vet numera att det som är gjort är gjort, ingen vits att se tillbaka och fundera för man kan inte ändra på något sista veckan i alla fall. Man måste lita på sig själv och på att den plan man lade upp för sin träning när man planerade in sitt race var optimal och genomtänkt och så länge man har följt den planen kan man möta loppet med ro.
Och det kan jag. Träningen är gjord till punkt och pricka och då är det bara att förbereda sig med vila, mat och sömn för att se till att vara sitt allra piggaste jag när det sen äntligen blir dax för race-day.
Inte heller har den klassiska tävlingshypokondrin dykt upp. Jag har inte inbillat mig förkylningar, inte känt efter om jag kanske är lite risig i magen, inte undvikit folksamlingar mer än vanligt och inte våndats inför sista dagarnas träningspass av rädsla för att ramla och bryta benen. Att hypokondrin har uteblivit beror dock inte på att jag börjar bli rutinerad, den kommer nog alltid finnas där inför viktiga lopp, utan enbart på att jag haft fullt upp med att bekymra mig för de hälsoproblem som faktiskt är konstaterade och finns på riktigt.

För vad som skiljer de senaste veckornas förberedelser mot den vanliga uppladdningen är de otaliga behandlingar med massage, stötvåg, akupunktur och tillrättaläggande av kotor som jag har sprungit på var och varannan dag för att försöka hinna få ordning på mina mag- och ryggproblem innan söndag. Ena dagen har jag haft skitont efter den senaste våldsamma behandlingen, nästa dag har jag känt mig rörligare och mer välmående än på länge för att nästa dag återigen må skit med smärta, andningsproblem och trötthet.
Men jag är hoppfull, för den här gången har det funnits en genomtänkt strategi och en behandlingsplan och såhär när ömheten efter gårdagens sista smärtsamma stötvågsbehandling börjar släppa mår jag faktiskt bättre än på länge. Och då börjar man ju hoppas. Och längta. Och bli tävlingssugen. Och taggad. Och drömma. Och fokusera. 

Men är det rätt sak vi har behandlat? 
Har vi haft tillräckligt med tid?
Vem vet.

lördag 5 oktober 2013

Brödrostlopp 2.0

Idag har det sprungits brödrostlopp i det allra djupaste av småländska skogar. Just benämningen brödrostlopp andas dock lite väl mycket 1980-tal om du frågar mig. År 2013 är det nämligen väldigt ont om brödrostar bland priserna även om elektroniktemat verkar hålla i sig även detta årtusende. I dagens Gummilopp cashade jag som segrare nämligen in en surfplatta så när man nu åker på brödrostlopp är det verkligen en uppdaterad version av 80-talets dito.  Brödrostlopp 2.0.

Detta mycket glamorösa och prestigefyllda brödrostlopp 2.0. gick av stapeln med start vid gummifabriken i Horda, sedan väntade 8km raksträcka på asfaltsväg innan man nådde målet i Rydaholm. Kan vara en av Sveriges tråkigaste bansträckningar då den inte ens kryddas med backar, vackra vyer eller är kantad av någon stor publiksamling.
För er "utsocknes" som inte vet är Horda en liten by med 370  invånare och därifrån sprang man alltså till Rydaholm, en by med 1480 invånare. Så även om båda byarna gått man ur huse för att titta på loppet räckte ändå antalet åskådare till att fylla mer än bara upploppsrakan med publik.
Att man dessutom springer från punkt A till punkt B kan också vara till bansträckningens nackdel då det ju innebär ett visst lotteri med vindriktningen. Ett lotteri där vi idag drog nitlotten och fick springa hela racet i motvind.

Nu låter det ju kanske som om det mesta var negativt med detta lopp, men det vill jag absolut dementera. Tvärtom. Det var vrålkul!
Dels älskar jag den avslappnade stämningen på smålopp där inte allt behöver vara perfekt utan man skickas iväg till start av en gammal man som ropar "klara färdiga gå" i en megafon och informationen om vätskekontrollerna lyder "att de finns där de brukar vara". Allra roligast är det när loppen går på hemmaplan och man känner stora delar av startfältet vilket gör själva deltagandet till minst lika mycket en social sammankomst som en tävling.
Idag var vi dessutom ett gäng löpande vänner på olika nivå som skulle springa loppet samt en person som var med som coach och glädjen i det hela blir så mycket större när man har nära vänner i närheten som man kan "fiva" och lyckokrama i starten och jogga ner och dricka varm saft med i målfållan.

                           Lagbild


Loppet då?
Min tanke med att springa var utöver den sociala biten med vännerna att få ett sista bra fartpass inför nästa helgs marathon. (Ja, jag har bestämt mig för att chansa på en start i Eindhoven trots min tveksamma hälsa. Men mer om det i ett annat inlägg...)
Teamade direkt vid startlinjen upp med min gamla löparkompis, tillika mycket rutinerade och duktige marathonlöpare, Micke från Apladalens löparklubb och vi växeldrog i den sega motvinden från start till mål. För första gången märkte jag verkligen hur stor nytta man har av att ligga i rygg på någon när det blåser så kraftigt för var gång Micke gick upp och drog kände jag mig superpigg och tyckte att det gick för sakta. När jag då istället gick fram för att dra upp farten upplevde Micke det precis likadant vilket tydligt visar hur mycket lättare det var att ligga bakom.
Vi hade det väldigt trevligt därute i spåret jag och Micke, kanske lite för trevligt och bekvämt för att man ska vara helt nöjd med sin insats. Men då människan (läs jag) av naturen är ganska lat och vi hamnade lite i ett vakum med ganska långt avstånd till löparna bakom för mig och lite långt fram till nästa för Micke, tror jag inte att någon av oss hittade den där tändvätskan som behövs för att pressa sig utanför bekvämlighetszonen. 
Så efter en halvtimma i det ruggiga höstvädret korsade vi mållinjen, jag som segrare och Micke som femma, och jag kunde konstatera att jag inte var det minsta trött utan fick nöja mig med att logga ett väldigt behagligt och trevligt tröskelpass i 3,43 fart i träningsdagboken istället för ett tuffare fartpass.
Men det känns ändå bra, jag var pigg och allt kändes lätt och fint, jag fick en bra genomkörare utan att förta mig inför kommande helgs bravader och framförallt fick jag massor av positiv energi av att ha så roligt!

Efter målgång, dusch och jordens längsta prisutdelning där ALLA deltagare i ungdomsklasserna skulle kallas fram följt av topp 10 i dam- och herrklassen kunde vårt lilla gäng åka vidare mot Ågårds Lantcafe där vi bokat bord för att tillsammans avsluta äventyret med en  buffé av härligt goda smörrebröd. 

I härligt mysig stämning med mycket prat och många skratt runt bordet fyllde jag på depåerna med ett smörrebröd med ägg och räkor, ett med rostbiff och remoulad och ett med päron och brieost innan vi rullade hemåt och kunde lägga en helt fantastisk lördagsförmiddag till handlingarna.
           
               Smörrebröd i mängder!


Nu soffan, filten, regnet smattrande mot rutan och en bra bok. Härliga helg!

torsdag 3 oktober 2013

En torsdag i oktober

Nyss stod man där på Tjejmilen, totalt överhettad efter målgång och var tvungen att jogga ner enbart iklädd tävlings-hotpantsen och sport bh för att inte dö av värmeslag. Känns som igår.
Nu inleds varje dag med att jag iklär mig kläder för morgonjogg i tron att jag vaknat upp till en solig sommardag,  snörar på mig skorna och kliver ut på trappen och blir var dag lika förvånad över att det:
1. Är mörkt ute 
2. Är minusgrader
Stänger snabbt som ögat dörren igen för att inte frysa häcken av mig och får revidera om mitt klädval från korta till långa byxor, byta hårband mot pannband och hänga på mig en reflexväst. 
Vart tog den härliga sommaren vägen?
Jag önskat verkligen att jag kunde sälla mig till alla dessa positiva människor som glatt hävdar att "Sverige är så underbart som har fyra helt olika årstider". Men tyvärr, mörker och kyla har ingen som helst charm i min värld. Sverige är ett riktigt skitland under perioden oktober till mars.

       
Efter många ombyten är jag äntligen redo för morgonjogg. Det fanns bara två bra saker med dagens snortidiga morgonjogg i beckmörker och fyra minusgrader - min nya mycket smidiga reflexväst och det faktum att jag kvällen innan fyllt på kaffemaskinen med de godaste kapslar jag någonsin hittat. Dagens första kopp kaffe vägde upp för mycket ont.


Efter en lång och intensiv dag på jobbet var det så dags för dagens andra pass, lite snabba intervaller, löpskolning och löpstyrka. Slapp reflexvästen, fick springa i dagsljus men några shorts blev det inte tal om. Passade dock på att bjuda grannarna på en liten show då jag var för lat för att åka till idrottsplatsen utan istället körde löpskolning och häckgång i trädgården. 

Så här kan det se ut en vanlig torsdag i en radhuslänga i Gislaved. 

För övrigt har här just intagits en kycklingwok samtidigt som Kockarnas kamp visades på tv. En Kycklingwok som i sig var i det tråkigaste, mest färglösa och illa kryddade jag lagat på länge men som när den avnjöts tittandes på stjärnkockarnas perfekt komponerade trerättersmeny framstod om än mer medioker. 

Vardag? Javisst.

onsdag 2 oktober 2013

Klockor. Igen.

Jaha, ni var ju inte så hemskt aktiva häromsistens när jag slängde ur mig frågan och bad om tips över vilken GPS klocka jag bör investera i nu när min Garmin 210 har börjat sjunga på sista versen.
Ni är dock ursäktade då jag inser att det kanske inte är så himla lätt att komma med tips på lämpligt val efter att jag publicerat en meterlång kravspecifikation över vilka finesser en klocka bör ha.

Nu gör jag det lite lättare för er och ställer en mer direkt fråga:
Jag har blivit sugen på att testa nytt märke, har alltid varit Garmin trogen, och funderar på Polar RC3 GPS som ska vara Polars första klocka med inbyggd GPS. Man vill ju egentligen inte vara försökskanin och köpa första versionen av någonting, men då det ju är en tillverkare som länge hållit hög kvalitet på sportklockor är jag ändå inte alltför skeptisk. 
Någon som har testat den och kan komma med lite ris och ros? 


lördag 28 september 2013

Dieter för löpare

Om jag i ett tidigare inlägg dömde ut mig själv som okunnig inom området träning och vilse i den pyttipanna av träningstips som cirkulerar därute i världen är jag närmare en expert i pyttipannan av de dieter som rekommenderas i media. Jag har under många år genomfört en omfattande studie och en mycket noggrann analys av dessa dieter som vid en första anblick kan synas vara kostråd till den som vill vara snyggast till beach 2014. Men skenet bedrar, för när man som jag läser in sig lite noggrannare på deras innebörd har flera av dem visat sig vara perfekta för oss långdistanslöpare.

5:2 Dieten
Det senaste i dieternas värld och den för tillfället allra hetaste dieten som finns på allas läppar och diskuteras flitigt både i media och i alla företags lunchrum. 
Tyvärr en väldigt missförstådd diet då den i grunden inte alls går ut på att man ska svälta. Mina studier visar nämligen att grundtanken är att man i fem dagar, söndag till torsdag, äter jäkligt mycket av allt för att verkligen fylla på förråden. De nästföljande två dagarna, fredag och lördag, äter man fortfarande jäkligt mycket av allt men lägger till lite fredagsmys med tacos, chips och läsk och toppar med en rejäl påse lördagsgodis. 
Det här är den perfekta dieten för dig som ha energi nog att träna hårt alla dagar i veckan men även behöver extra energi för att kunna prestera på topp på långpass eller tävling när helgen kommer. 

LCHF - Ladda Carbs Håll Farten
En diet som av sitt namn förmedlar sin tydliga innebörd.
Kolhydrater är "the shit" om man vill springa fort och långt. Dieten går ut på att man bör käka obegränsat med pasta, bröd, ris och liknande kolhydratrika livsmedel som ger dig rätta bränslet att orka springa. Vill du bli en fullfjädrad slav under LCHF-dieten toppar du detta med russin, druvsocker, sockerfyllda energibars, bananer, gels, sportdryck och coca-cola i samband med din träning och fyller på depåerna efter passet med kanelbulle med mjölk. 
Det här är dieten för dig som vill kunna springa riktigt fort och få äta lite gott på vägen.

Stenålderskost
På stenåldern var utbudet av mat begränsat, man fick ta vara på allt och sluka allt man kom över då man inte riktigt säkert kunde veta när man skulle få mat härnäst. En väldigt sund inställning som hela den här dieten bygger på. Ät varje måltid som om den vore din sista och känn alltid efter om det kanske kan gå att trycka ner något mer i magen även efter att du är mätt. Framförallt, släng ingen mat utan tänk på att den där sista köttbullen på fatet gör sig bättre i magen än i soptunnan och kan vara den som gör hela skillnaden den där sista kilometern på dagens träning.
Det här är dieten för dig som vill värna om miljön, minska matsvinnet och samtidigt gynna din vikt och din prestation i löparspåret. Kallas även Win-Win dieten i folkmun.

Viktväktarnas points-system
Det här är långlöparnas RollsRoyce diet. Den allra bästa, mest effektiva och den som allra tydligast riktar sig till tävlingsinriktade idrottsmän- och kvinnor som på grund av sitt ständiga tränande måste viktväkta för att inte bli alltför lätta och som dagligen kämpar för att få i sig tillräckligt med energi.
Dieten är mycket enkel, alla livsmedel är värda ett visst antal poäng som bygger på dess energitäthet och näringssammansättning. Ett äpple ger inte särskilt många poäng, gurka och spenat är rent förkastligt medan pizzan och carbonaran ligger väldigt högt i poängsystemet. Alla tävlingsinriktade människor har inbyggt i hjärnan att den som vid en tävlings slut har gjort flest mål eller fått högst poäng av domaren vinner. Den här dieten följer exakt samma princip, flest poäng vid dagens slut vinner, och belöningen är att man blir den löpare som har mest energi att snabbast förflytta sig från start till mål.
Det här är dieten som passar allra bäst för alla hårt tränande löpare som vill få maximal effekt av sin träning, alltid ha energi att prestera på topp och hålla sig skadefri.

Idag är det lördag och snart dax för långpass. 
Frukosten med marmelad på mackan, russin i yoggin och blåbärssoppa i glaset är avklarad. Jag laddar fickorna fulla med gel och skyndar mig ut för att säkert hinna klart till den pannkakslunch som ska serveras efter passet och dubbelkollar att skafferiet säkert är laddat med en påse karamellkungen till kvällen.
Det gäller att vara välplanerad när man går på sträng diet...

måndag 23 september 2013

Here we go again...

Mina magkramper och andningsproblem har undersökts av allmänläkare, kirurg som gjort gastroskopi, läkare som gjort rectoscopi, tarmspecialist som har gjort ultraljud, idrottslärare som magnetröntgat hela buken, kiropraktor som sökt felet i ryggen, dietist som sökt lösningen i kosthållningen men än så länge har ingenting hjälpt. På Stockholm halvmarathon förra helgen var problemen värre än någonsin.
Så idag var det dags för nästa klinik att få chansen, Medicrehab i Jönköping, vars idrottsläkare och naprapat har lång erfarenhet av arbete med elitidrottare (bl.a. ishockeylaget HV71) och som med fantastisk service ordnade ett sambesök hos läkare och naprapat på bara några dagar.

Läkarens kontroll resulterade i att han misstänker att jag har MALS, som betyder Medium Arcurate Ligament Syndrome. Jag fick en del lektyr om sjukdomen och om jag fattar det rätt (fackspråk inom medicin är svårt, på engelska typ oförståeligt) innebär det att några kärl som löper från höger till vänster sida över diafragman ligger i kläm vilket begränsar syretransport och blodflödet och även orsakar smärta. Han kunde dock inte själv ställa diagnosen varför jag ska träffa en kärlkirurg nästa vecka. Om detta är orsaken verkar lösningen vara en operation där man helt enkelt särar på kärlen och lättar på trycket. Efter att ha läst om sjukdomen stämmer ju som vanligt alla symtom väldigt bra in på en själv... 

Naprapaten hade en annan teori om att det är min galla som inte fungerar som den ska, i kombination med lite strul i ryggen. Han behandlade med en massage av det ömmande området utmed- och under revbenen, knäckte till några kotor i ryggen och körde akupunktur på min ömma skuldra som troligen har en koppling till gallan, magsäcken och andningsproblemen. Även här blir det ett nytt besök nästa vecka för massage, akupunktur och stötvågsbehandling. 
Till dess fick jag med mig kosttillskott i form av omega 3 tabletter, B-vitaminer och magnesium då detta är ämnen som är bra för gallan.

Jag vet inte vad jag ska tro. Vem har rätt och vem har fel? Efter att ha träffat så många olika människor som alla trott sig ha lösningen på mitt problem vågar jag inte hoppas på att någon av dem vet. Samtidigt måste jag ju var gång jag träffar en ny läkare för ge dem en chans, varför annars ens söka hjälp från början?
Rent spontant känns väl teorin om MALS mer konkret, om kirurgen verkligen ser att kärlen är i kläm - ja då är de ju verkligen det. Naprapatens diagnos blir ju aldrig lika konkret, även om det såklart vore betydligt bekvämare om lösningen fanns i några akupunkturnålar och lite kosttillskott än i en operation.

Fortsättning följer...

lördag 21 september 2013

Världsbäst på träning

När det går åt skogen på de viktiga loppen och man liksom inte får vara bäst när och på det man vill vara bäst på får man se till att hitta något där man är just det. Bäst.
Någon bestämmer sig för att bli bäst på att springa baklänges. (Det är sant, träffade en snubbe på Frankfurt marathon som skulle slå världsrekord i att springa marathon baklänges)
Någon bestämmer sig för att bli bäst på att springa konstiga lopp typ i öknen, Nordpolen eller typ uppför trapporna på Empire State Building.
Själv ligger jag bra till i tävlingen om snyggast träningsdagbok.

För sedan jag och min tränare bröt samarbetet i våras bestämmer jag själv, med min make som bollplank, precis vad och hur mycket jag vill träna. Efter att fått denna bestämmanderätt över mitt liv började ett sökande efter inspiration till nya pass, och jösses vad mycket kul det finns därute i löparjungeln. Jösses vad mycket man kan träna när ingen säger stopp.

Det är tröskelpass i alla olika kombinationer och distanser.
Det är intervaller med en obegränsad variation av fart, längd och antal.
Det är långpass med fartökningar i början, mitten och som avslutning, eller varför inte en kombination med lite fartökningar här och där?
Det är löpskolningsövningar, koordinationslopp och häckgång.
Det är backintervaller i långa och korta backar, i jättebranta backar och i flackare backar, och det är träning i dessa backar både uppför och nerför.
Det är träning på bana, på asfalt och i terrängen. Och varför inte lite i en myr eller i slalombacken när vi ändå håller på.
Det är morgonjoggar, återhämtningsjoggar, nerjoggar och uppjoggar.
Det är styrketräning, rörlighetsträning, stretch och gärna lite yoga.
Det är fartlek, det är snabbdistans och det är sprintpass.
Det ska tävlas på alla möjliga distanser för tävling är bästa träning.
Det är rehab med crosstrainer, cykel och vattenlöpning för att få allsidig träning.

Det är helt enkelt en jäkla träningspyttipanna där ute i världen, som innehåller lite av allt och där man förväntas peta ut godbitarna och välja bort skiten för att det ska bli bra. I en vanlig pytt i panna är det easy-peasy, petar du bort korven så blir det gott, men i träningspyttipannan är det mer oklart vad som bör lämnas kvar på tallriken. För all träning är väl bra träning?
Löpning sägs vara en rättvis sport där den som tränar hårdast får belöningen i att bli den bästa löparen, även om vissa människor som haft turen att födas med en talang för löpning kommer undan något lindrigare än oss andra. Men för mig, vars enda talang är min skalle som är fullproppad med vilja, gäller det att aldrig fuska med träningen utan se till att trycka in alla ovanstående pass i träningsprogrammet för att kompensera för sin bristande talang genom att inte missa en enda liten viktig detalj om man ska ha en chans att nå toppen.

Men så var det ju den där detaljen med VILA som också nämns i alla träningsprogram. Vilan som liksom är som ägget på pytt i pannan, den där detaljen som liksom måste till för att det ska bli en helhet och bli något bra i slutändan. När du steker pyttipannan är även det easy-peasy, när pannan ändå är varm kan du ju kasta i ett ägg också. Men i träningspyttipannan finns det liksom aldrig plats i pannan för att slänga in den där vilan eftersom dygnet bara har 24 timmar och en vecka bara 7 dagar och ska du hinna med alla ovanstående livsnödvändiga pass finns det plötsligt väldigt lite utrymme för sådana lyxdetaljer. 
För att den som tränar hårdast blir bäst låter rimligt i mina öron, men att den som vilar mest skulle bli bäst har jag aldrig hört talas om. Det är så lätt att rekommendera pass som ska köras men en exakt plan för hur mycket som ska vilas finns inte eftersom det är så självklart att man ska veta exakt när det är dags för en dag på soffan. Jag gillar vetenskap, jag gillar när man vet vad som är rätt och fel, jag gillar facit. Men i avsaknad av detta vilo-facit blir jag vilsen och det blir alltid lättare att välja ett extra träningspass före en extra vilodag, bara för att vara på den säkra sidan liksom. 
Och kanske är det just därför jag bara är bäst på mina ensamma rundor i skogen, på min träningsbana och betydligt närmre en seger i tävlingen om tjockast träningsdagbok än i tävlingen om att vara den bästa löparen som kommer först över mållinjen.

Men det är ju kul att i alla fall vara bra på nåt...

torsdag 19 september 2013

Cool arbetsgivare

Idag anlände en sprillans ny Skeppshultcykel till vårt kontor. Snyggt färgad i grått och utrustad med en speciallåda för transport av pärmar och stripad med vår gula beamer och EY logga kommer man att susa fram som en kung genom stan på snyggaste hojen.
Tanken är nämligen att denna poolcykel ska finnas tillgänglig för oss alla på kontoret och användas på alla ärenden och kundbesök på lagom avstånd.

Blir riktigt stolt över min moderna arbetsgivare som fattat att motion och miljötänkande är vad som gäller.
Ernst & Young, lätt Sveriges hetaste, coolaste och modernaste revisionsbyrå! 


     (Bör tilläggas att en passande hjälm      
     ingick i leveransen)
     Hej kunder, nu kommer jag!!

måndag 16 september 2013

Pick yourself up, dust yourself off and back in the saddle.

Jag ber om ursäkt för mitt nattsvarta, negativa senaste blogginlägg.
Ett inlägg som skrevs i affekt en sömnlös natt i ett mörkt hotellrum, bara timmar efter målgång, fortfarande med värk i både rygg och mage och där tårarna knappt hunnit torka av besvikelsen. 
Ett sådant inlägg kan inte bli annat än sorgligt.

Jag tillät mig själv att deppa i ganska exakt 24timmar innan jag bestämde att det fick vara nog. Jag blir knappast varken friskare eller en bättre löpare av att deppa och då jag dessutom än så länge aldrig stött på ett enda problem som löser sig av sig själv medan man själv sitter på röven och väntar var det dags att agera.
Så jag kopplade bort den av besvikelse förlamade hjärnan och plockade fram den handlingskraftiga kvinnan inom mig, ringde några väl valda samtal och vips hade jag en tid på en idrottsklinik där jag om några dagar ska bli undersökt av både en idrottsläkare och en naprapat specialiserad på elitidrott. 
Därefter snörande jag på mig löparskorna, valde min allra vackraste favoritrunda som tröst och motivationshöjare och sexton kilometer senare var jag taggad och tillbaka i den ursprungliga träningsplanen mot Eindhoven marathon. 

Är det realistiskt att tro att jag kan springa en smärtfri och snabb mara om fyra veckor när min kropp i helgen inte klarade mer än 11km i tävlingsfart?
Knappast. 
Är det klokt att köra på med hård träning enligt en plan när det inte är realistiskt att tro att kroppen håller för att nå själva målet med planen?
Knappast.
Är det kul att vara klok, förståndig och realistisk?
Knappast.

Men om läkarteamet jag ska träffa har en smidig och magisk "Quick-fix" på lut tänker då i alla fall inte jag stå där som ett fån i dålig form med missad träning och inte vara redo för mitt race bara för att jag har varit onödigt klok, förståndig och realistisk i min väntan på ett botemedel. 
Nej, istället tänker jag leva på hoppet, drömma om den perfekta maran, träna stenhårt och stå där i toppform redo att springa skiten ur marathondistansen så snart jag blir utsläppt ur undersökningsrummet. 
Och då är det tamejsjutton min tur att få till en fullträff.

söndag 15 september 2013

Nu skiter jag i det här

Kan inte beskriva hur knäckande det är att bygga upp förväntningar och förhoppningar på härliga framgångar när träningen gått bra och läkare lovat att ens problem är lösta och sen ändå springa där på Stockholms gator och inte kunna andas. Kan knappt stå upprätt för att ryggen och magen krampar. Vinglar fram för att syrebristen ger mig yrsel. 
Man inser då att läkarna hade fel, allihop, problemen är värre än någonsin.

Uppvärmningen kändes bra, första 5km gick lekande lätt, nästa 5km helt okej men vid 11km tog det utan förvarning  tvärstopp. Kände så väl igen symtomen från Linz och jag visste att om jag fortsätter försöka pressa farten kommer det även att sluta likadant som då. 
I ambulans.
Jag borde bryta, det vet jag.
Men att bryta är för mig ett ännu större nederlag än att korsa mållinjen på en usel tid. Vill inte ha ett DNF, vill inte hamna i brytspiralen. Jag fortsätter mot mål men håller mig på lagom lugn snigelfart för att undvika ambulansen och syrgasen den här gången. Med "Knapp styrfart i nedförsbacken", som brorsan som beskådade eländet beskrev sin systers löpning, krigade jag mig i mål på en så pinsamt dålig tid att jag inte ens tänker sätta den på pränt på denna blogg (men varsågoda att gotta er i mitt misslyckande i den officiella resultatlistan) och blir sjua. 
Att bli sjua kan ju verka fantastiskt bra, men med en så dålig tid är det en oförtjänt bra placering som bara visar att det tråkigt nog måste varit många fler än jag som hade problem därute idag.

Besvikelsen är stor, tårarna många, tankarna ännu fler och uppgivenheten att inte veta vad som är fel eller vart jag ska vända mig är hemsk. 
Jag tror att min tävlingssäsong kan ha fått ett ovälkommet slut i samband med dagens tävling. För varför ens försöka ladda om för en mara när den fart jag höll idag inte ens räcker till de tider jag bör prestera på dubbla distansen? Varför ens tro att något förändras på fyra veckor? Varför ställa sig på startlinjen bara för att casha in ännu en besvikelse?

Nä, nu skiter jag i det här. Allt är ju ändå bara så jävla meningslöst.

fredag 13 september 2013

Nu kör vi!!

Väskan är packad med snabbaste skorna, de nya röda shortsen och ett nytvättat Hässelbylinne.

Ett sista träningspass över 12km med 5*1min + 5*30sek fartökningar har genomförts där låren för första gången på länge kändes rörliga och fräscha och där det äntligen fanns ett litet uns av det där sköna flytet som har saknats senaste dagarna.

Jag har just lyckats klämma i mig en äcklig carboloader som tillbehör till min mellismacka.

Naglarna är målade i mitt nya nagellack som perfekt matchar mina tävlingsshorts.

Nu avgår strax bilen mot huvudstaden för ett av mina favoritlopp, på en av mina favoritdistanser, i en av mina favoritstäder där tävlingsdagen dessutom ska krönas med en kväll där jag får träffa bästa storebrorsan, fina svägerskan och de galna små syskonbarnen som jag längtar så sjukt mycket efter. 
Livet är allt bra gött när man känner att man går en härlig helg till mötes.

                         
                     Röda naglar och en äcklig carboloader. 

torsdag 12 september 2013

Nya inköp

Inget gör väl en kvinna lyckligare än att få springa in på posten och hämta ett par paket fyllda med resultatet från den senaste internetshoppingen?
Inget gör väl just den här kvinnan lyckligare än när paketen är fyllda med löpargrejer!

Det ena paketet innehöll ett litet höst-kit med nya löparvantar, reflexer och långa, varma kompressionsstrumpor.
Det andra paketet fyllde på förrådet med sportdryck och carboloader och ska väl räcka till för att överleva helgens DN Stockholm halvmarathon och efterföljande Eindhoven marathon utan havererat blodsocker med ambulansfärd från banan som resultat. (been there, done that liksom...)

Och nej, för er som undrar, det röda nagellacket ni ser på bilden återfinns varken i sortimentet hos Löplabbet eller Pölder Sport utan inhandlades på skönhetssalongen på hemvägen. Detta inköp ska dock inte helt förringas ur löparögon då hela syftet med inköpet är att ett nytt, fint, rött nagellack kommer att matcha mina nya, fina, röda löparshorts mycket bra på helgens tävling.
Kan mycket väl vara just den detaljen som gör hela skillnaden mellan kanon eller kalkon på lördag...

                           

tisdag 10 september 2013

Stel, öm, knäckt och mosad...

Var på den klassiska "inför viktig tävling behandlingen" hos det fantastiska teamet på Amadeuskliniken i Gislaved tidigare idag. 

Började med att låta kotis se över min rygg och kunde med glädje knalla ut ifrån rummet efter att han konstaterat att den kota och nerv som troligen orsakat mina magsmärtor såg betydligt bättre ut än på länge. Lite justeringar blev det ändå, och en uppmaning om att gå hem och kyla de utsatta områdena samt smörja in med lite smärtlindrande/inflammationsdämpande gel för att påskynda läkningen. 

Fortsatte sedan in till massören Roger som skulle få äran att ge sig på de framsidor av låren som har känts overkligt stela, bortdomnade, krampande och allmänt konstiga sedan i förra veckan och som protesterade redan i första lilla backen på lördagens Tjejmil. 
De såg visst inte så värst bra ut.
Svullna och stela på gränsen till överansträngda blev utlåtandet och det var en bekymrad blick som mötte mig när jag informerade om att "han fick göra vad han vill, bara benen är fräscha till helgen". Med tanke på hur låren såg ut blev den efterföljande halvtimmen i massörens händer en rätt oskön upplevelse där knutor skulle tryckas ut, det knådandes, mosades, smörjdes in och tänjdes åt alla håll. Men efter många skrik och full av svettpärlor i pannan kunde jag på darriga ben lämna även detta behandlingsrum, med en 90% garanti om att låren kommer att må bra till helgen och med en uppmaning att kyla ner utsatta områden och eventuellt smörja in nedre delen av låren med inflammationsdämpande gel för att hjälpa återhämtningen på traven.

Undrar just om jag ska smörja in hela mig med voltaren och stänga in mig i frysen eller om jag ska tappa upp ett iskallt bad och krama i en tub med Voltaren istället för badskum. 
Rehab, rehab, rehab...

söndag 8 september 2013

Tjejmilen

Nejmensåattdåså.
Så jäkla lätt var det ju liksom inte bara "att göra".

37,33 på gårdagens lopp är en hel minut sämre än förra årets Tjejmil och bara två sekunder bättre än 2011 då jag drabbades av hjärtklappning och fick träffa diverse hjärtspecialister efter genomfört lopp.  Det är inte särskilt bra. 

En sjätte plats är min absolut bästa placering på Tjejmilen någonsin. Att vara sjätte tjej i ett lopp där 27000 tjejer korsade mållinjen kan man ju inte annat än vara nöjd med. 
Det är riktigt bra.

Det är dock obegripligt att kroppen som har känts så bra och stark på träning kändes så trött och seg när det nu var dags för race och det är obegripligt att jag på gårdagens lopp fick slita ont för att hålla samma fart som jag i tisdags med lätthet höll i 15km på elljusspåret här hemma. 

Kanske var benen fortfarande för slitna efter de två senaste tuffa träningsveckorna som ska toppa mig till nästa helg.
Kanske påverkade den så överraskande tryckande sommarvärmen prestationsförmågan.
Kanske är jag helt enkelt inte särskilt bra på att springa 10km.

Men en bra genomkörare inör nästa helg, ett grymt träningspass och en fantastiskt härlig dag i solen på Gärdet med 30000 glada tjejer fick jag. Tjejmilen är verkligen ett otroligt skojigt lopp och stämningen något utöver det vanliga. 

Och det var ju inte nu det skulle gå fort. 
Nästa helg...

torsdag 5 september 2013

Att springa 10km

Jag har inte gjort många bra 10km lopp i mitt liv. Eller rättare sagt, kanske har jag gjort några BRA lopp men inte några riktigt SNABBA lopp där jag känner att jag har fått ut mitt max. 
Min snabbaste tid på 10km landsväg har jag nämligen gjort på min första mil på halvmaran i Haag och även på ett par andra halvmaror har första milen varit snabbare än mitt officiella pers på distansen. 
Samma sak gäller på träning. Så sent som i tisdags höll jag högre fart på ett tröskelpass om 15km än den fart jag har på mitt säsongsbästa över 10km. Och då tyckte jag inte ens att jag pressade mig på max utan att jag var "bekvämt trött", som man ju ska vara på tröskelpass.
Det är något som inte stämmer.

Att jag spöar säsongsbästat på träning må vara en sak då jag bara har sprungit tre 10km lopp i år varav två med osnabb bansträckning helt eller delvis i terräng och ett stadslopp där jag hade en 17mils vecka i benen. Jag har ju inte direkt gett mig själv chansen att springa fort på distansen.
Men för att ständigt springa fortare på halvmaran när jag vet att jag har hälften kvar efter avklarad mil än när jag står på startlinjen och "bara" ska kuta 10km har jag ingen ursäkt. 
Dock en förklaring - mental kollaps. 

Hur ska jag göra för att bryta mönstret på lördagens Tjejmil?
Förutsättningarna rent fysiskt är inte 100%, jag har tränat hårt inför nästa helgs halvmara och är fortfarande en aning för sliten i kroppen för att kunna få till ett topplopp redan denna helgen. Men slog jag mitt säsongsbästa på träning i tisdags med 40km i 4,34 fart från söndagen färskt i benen borde det ju inte rent fysiskt vara ett problem att göra detsamma på lördag. 
Men hur ska jag göra för att förhindra den mentala blackout som gör att det låser sig?

1. Jag ska försöka att inte vara övertaggad och i ren adrenalinkick för att det är race och man ska springa fort kuta  i vansinnestempo första biten. Istället ska jag hålla igen och låta kilometer 1 vara ovanligt långsam.

2. Jag ska under ovanstående kilometer försöka hitta det flyt och den avslappnade känsla jag finner på träning och på tävling över längre distanser. Känslan där jag inte spänner mig för att  "ojojoj vad fort jag nu ska springa" utan istället är avslappnad och trygg i att jag kan hålla minst lika hög fart när jag flyter och bara låter benen gå.

3. När jag börjar bli rejält trött, vilket man på millopp ofta gör redan med halva loppet kvar, ska jag inte få panik och i rädsla för att inte orka hela vägen slå av på farten bara för att vid 9km inse att jag har en massa krafter kvar. För då är det för sent.
Istället ska jag pressa mig, påminna mig själv om att halva loppet i det här fallet "bara" motsvarar 5km och inte 21km vilket vore fallet om man kroknade efter halva loppet på en mara. 
Det är en jäkla skillnad. 

4. Jag ska ändå inte underskatta distansen och liksom ta det lite på skoj, med en klackspark eftersom jag "bara ska springa så kort som 10km." Det är ju ingen big deal jämfört med ett marathon, är det ju lätt att inbilla sig. Och det kanske det inte är, men ska man kunna springa det riktigt fort måste man ändå förbereda sig på en viss smärta. Jag ska inte återigen bli överraskad över hur ont det gör och hur jobbigt det faktiskt är att springa 10km utan jag ska vara förberedd på smärtan och tröttheten och vara beredd på att kriga för att hantera den och våga pressa mig lite längre än jag brukar. 

5. Jag ska inte ha min sedvanliga (icke)taktik om att springa mitt fortaste så länge det håller och dumdristigt haka på löpare som är snabbare än jag. Istället ska jag likt ett marathonlopp eller halvmarathonlopp göra mitt eget lopp mot klockan och med olika tidsmål utmed vägen som jag kan pricka av, ett efter ett, eller ha som väckarklocka när jag börjar tappa fart och fokus och få en chans att skärpa mig innan det är för sent.

Nämensåattdåså.
Då är det ju bara att göra...

söndag 1 september 2013

Mor, kära mor. Ingen är väl som du?

En mamma är garanterat den tjatigaste som finns.
En mamma är ofta ganska pinsam.
En mamma är gnällig och alltid onödigt orolig.
En mamma är ofta allmänt jobbig.
Men allra mest är en mamma alldeles, alldeles underbar.

För ingen kan pyssla om en på samma sätt som en mamma. 
Ingenstans får man den lugna och trygga känsla som hos en mamma. 
Ingen får en att känna sig så älskad och betydelsefull som en mamma.
Ingenstans på jorden är man så välkommen som hem till sin mamma.

Idag gav jag mig iväg på långpass i regnet samtidigt som två av mina favvokillar, maken och lillbrorsan, gav sig upp på berget Isaberg för att cykla mountainbike. 
Lägligt nog bor min mamma ett stenkast från Isaberg och då man efter några timmars träning ofta är hungrig tyckte vi att det kunde sitta fint om någon (läs: mamma) kunde laga mat åt oss. Det är bara till en mamma man kan ringa och bjuda in sig själv på middag utan att skämmas då man med det samtalet inte bara gör sig själv och sin mage glad, utan att även kocken (läs: mamma) blir glad åt detta egentligen ganska oförskämda tilltag.

Jag planerade därför helt enkelt min runda så att mina 40km lägligt avslutades vid berget där jag anslöt till grabbarna så att vi i gemensam trupp kunde våldgästa mamma. 
Smutsiga, blöta, kalla och trötta stövlar vi in i mammas fina, nybyggda hus och möts av doften av mat och en mamma som glatt välkomnar oss med informationen att både bastun och massagebadkaret är redo att ta hand om våra trötta kroppar. Grabbarna får med sig varsin öl till bastun och jag en flaska vatten medan mamma återvänder till grytorna där middagen planeras bli klar lagom till vi känner oss nöjda med bastande och duschande.

Efter en lång stund i bastuvärmen får vi sedan lyxen att sätta oss till dukat bord och avnjuta en riktig mammamiddag, tillagad med både kärlek och skicklighet och en hel del potatis och sås. Inget smakar väl så gott som sin mammas mat? 
Sin mammas hem är också enda platsen där man som gäst kan vara fräck nog att ligga och smälta maten i soffan medan disken tas om hand och kaffe och hembakad chokladkaka dukas fram. För hjälpa till får man ju absolut inte, hos en mamma får man ju bara mysa och pysslas om. 

Sedan, efter flera timmars mammavård och oförtjänad lyxbehandling, är det dax att åka hem till verkligheten men innan man går får man såklart en lång, varm kram ackompanjerat av orden "tack snälla ni, så roligt att ni ville komma".

Eh, varsågod mamma. 
Kan nog tänka mig att vara snäll nog och offra mig och göra om det här igen någon dag. Snart. 
Men bara, bara för din skull såklart...








lördag 31 augusti 2013

Nu ska formkurvan vändas uppåt!

Jag har tränat på bra, grymt bra, i två månader och i synnerhet de två senaste veckorna som man väl skulle kunna kalla grisveckor. Två riktigt tunga veckor med totalt 34mil löpning varav mer kvalitet än vanligt varvat med lugnare riktigt långa distanspass, tuffa styrkepass och härligt avkopplande simning. Och två tävlingar.
Helt enligt plan är jag således rätt nertränad och rätt sliten just nu, dock bara i kroppen och inte i knoppen så motivationen är fortfarande på en hög nivå och jag springer med mer glädje än på mycket länge.

Någon av er kanske undrar varför jag ägnat mig åt detta istället för att ställa mig på startlinjen i Borås för årets SM i friidrott. 
Svaret på den frågan är helt enkelt att denna tävling tyvärr fick prioriteras bort till förmån för höstens stora mål, Stockholm halvmarathon och Eindhoven marathon. För att komma så väl förberedd som möjligt till dessa lopp behövde min kropp ägna sig åt mer marathonspecifik träning istället för formtoppning inför ett ban-SM där fakta är att jag skulle behöva persa med en minut för ens komma på tal för en medalj. 
Visst kröp det i kroppen när jag satt där på läktaren och visst blev jag ruggigt sugen men jag tror att jag kommer att känna att det var värt att avstå om jag får stå här om några veckor med ett nytt marathonpers och en Sthlm halv sub78.

För att nå dessa högt satta mål är det snart dags att lätta på träningen för att hitta formen och den där pigga och lätta känslan. Kroppen levererar fortfarande över förväntan på alla pass, men vid sidan av träningen finns nu alla symtom på att kroppen är rejält sliten. De där obalanserade känslorna där man kan brista ut i gråt eller raseri för minsta lilla. Den där hungern som är omöjlig att stilla oavsett hur mycket man äter. De där stresshormonerna och obalansen i energinivån som stör sömnen och gör att man vaknar klockan 05,00 trots att man inget hellre vill och behöver än att sova. När jag idag dessutom fick kramp i låren när jag satt och åt frulle och kramp i vaden på väg uppför trappan, var jag tacksam att på måndag inleds en två veckor lång återhämtnings och uppladdningsperiod som börjar med en vilodag.  Bara att tacka kroppen för att den lät tröttheten vänta till de två sista dagarna, och för att den ständigt levererar på träning.

I två veckor ska kroppen belönas med att pysslas om med bra mat, vätska, mycket sömn och lättare formtoppande pass och sedan hoppas jag att den är villig att leverera när det verkligen gäller också, inte bara när träningsdagboken ska hållas snygg...

tisdag 27 augusti 2013

Peppes Bodega

Nu var det ett bra tag sedan jag uppdaterade er på läget med min krampande mage som förstört så många maror för mig senaste året. Kanske för att det inte är så jäkla kul att varken skriva eller läsa om skador. Kanske för att det inte har känts så aktuellt eftersom jag inte sprungit någon mara på länge och då det i första hand är på så långa distanser som problemet uppstår har jag i avsaknaden av sådana lopp likt en struts låtsats att allt är bra. Men bra är det ju tyvärr inte, för problem/skador/sjukdomar försvinner ju sällan om man inte åtgärdar dem, hur gärna man än önskar att man bara ska vakna en dag och allt ska vara löst av sig självt. 

Så utredningarna har fortsatt och min stackars kropp har undersökts av två idrottsläkare, en tarmspecialist, ett par allmänläkare, en naprapat och en kirurg. Det har genomförts gastroskopi, ultraljud till förbannelse och även en magnetröntgen. Allt utan resultat. 

Så var jag ute och sprang ett morgonpass över 25km förra veckan och fick ont redan efter 15km vilket är ovanligt tidigt och ovanligt överhuvudtaget i den lugna farten eftersom jag brukar kunna köra 40km pass i lugn fart utan problem. Blev en aning bekymrad men genomförde ändå passet då det liksom verkar bäst att vänja sig vid att det gör ont som satan eftersom ingen har någon lösning och smärtan således verkar vara något jag måste lära mig stå ut med om jag ska fortsätta kuta marathon. När två kilometer återstod skulle tio små ryck/fartökningar läggas in i passet och någonstans i mitten av dessa känner jag ett tryck i ryggen och efter sista fartökningen är smärtan borta. För första gången ser jag en koppling i det onda i magen till den stelhet och smärta jag ibland kan känna i ryggen. 
När jag kommer hem har jag som ett mirakel ett missat samtal från min kiropraktor, tillika fantastiska sponsor Amadeuskliniken, som erbjuder mig en återbudstid en timme senare. När jag kommer dit är upplevelsen och smärtan från passet så färsk att jag lätt kan beskriva den och kiropraktorn känner direkt igen symtomen och tror sig ha en lösning i ett skadat revben och tillhörande fäste och nerv. Nu kan man ju undra varför jag inte tagit upp detta med dem tidigare, men eftersom de jobbar med ryggar och jag i första hand upplevt smärta i magen/revbenen har jag liksom aldrig kommit på tanken att ens nämna det. Han behandlar mig och senaste veckan har problemen varit värre än någonsin och har gjort sig påminda på nästan alla pass.

Men så idag var det dags för återbesök, och kotis är inte det minsta bekymrad över att det har blivit värre utan tvärtom tycker han att det är en naturlig reaktion på hans behandling. 
Kör ytterligare en behandling, sedan följer kotis med mig in till min massör som också han finns på samma klinik och instruerar honom om lämplig laserbehandling och skapar samtidigt en ny tid åt mig redan om två dagar trots att alla tider är uppbokade i flera veckor framåt. 

Man kan inte säga annat än att det är ett fantastiskt team som står där redo att hjälpa mig när det krisar. Nu återstår bara att se om det verkligen är så enkelt att lösningen fanns på den klinik jag besöker varannan vecka, och inte på någon av alla specialistkliniker jag har kajkat land och rike runt för att besöka.

Påminner en aning om  Peppes Bodega i Sällskapsresan 1: 
"vi har letat runt hela jävla Nueva Estocolmo så ligger Bodegan på baksidan av hotellet"...