Nu ska formkurvan vändas uppåt!

Jag har tränat på bra, grymt bra, i två månader och i synnerhet de två senaste veckorna som man väl skulle kunna kalla grisveckor. Två riktigt tunga veckor med totalt 34mil löpning varav mer kvalitet än vanligt varvat med lugnare riktigt långa distanspass, tuffa styrkepass och härligt avkopplande simning. Och två tävlingar.

Helt enligt plan är jag således rätt nertränad och rätt sliten just nu, dock bara i kroppen och inte i knoppen så motivationen är fortfarande på en hög nivå och jag springer med mer glädje än på mycket länge.

Någon av er kanske undrar varför jag ägnat mig åt detta istället för att ställa mig på startlinjen i Borås för årets SM i friidrott. 

Svaret på den frågan är helt enkelt att denna tävling tyvärr fick prioriteras bort till förmån för höstens stora mål, Stockholm halvmarathon och Eindhoven marathon. För att komma så väl förberedd som möjligt till dessa lopp behövde min kropp ägna sig åt mer marathonspecifik träning istället för formtoppning inför ett ban-SM där fakta är att jag skulle behöva persa med en minut för ens komma på tal för en medalj. 

Visst kröp det i kroppen när jag satt där på läktaren och visst blev jag ruggigt sugen men jag tror att jag kommer att känna att det var värt att avstå om jag får stå här om några veckor med ett nytt marathonpers och en Sthlm halv sub78.

För att nå dessa högt satta mål är det snart dags att lätta på träningen för att hitta formen och den där pigga och lätta känslan. Kroppen levererar fortfarande över förväntan på alla pass, men vid sidan av träningen finns nu alla symtom på att kroppen är rejält sliten. De där obalanserade känslorna där man kan brista ut i gråt eller raseri för minsta lilla. Den där hungern som är omöjlig att stilla oavsett hur mycket man äter. De där stresshormonerna och obalansen i energinivån som stör sömnen och gör att man vaknar klockan 05,00 trots att man inget hellre vill och behöver än att sova. När jag idag dessutom fick kramp i låren när jag satt och åt frulle och kramp i vaden på väg uppför trappan, var jag tacksam att på måndag inleds en två veckor lång återhämtnings och uppladdningsperiod som börjar med en vilodag.  Bara att tacka kroppen för att den lät tröttheten vänta till de två sista dagarna, och för att den ständigt levererar på träning.

I två veckor ska kroppen belönas med att pysslas om med bra mat, vätska, mycket sömn och lättare formtoppande pass och sedan hoppas jag att den är villig att leverera när det verkligen gäller också, inte bara när träningsdagboken ska hållas snygg...