Funderade redan i början på veckan hur jag skulle lyckas reda ut detta veckans sista pass med trötta ben och i avsaknad av träningskamrater som kan hjälpa till att hålla farten och pusha en till att ta ut det där lilla extra. Började kika lite på Smålands friidrottsförbunds tävlingsprogram där jag hittade ett 18,4km lopp i Väckelsång och några knapptryck senare var jag anmäld och hjälp av både träningskamrater och den extra växel man har i kroppen när en nummerlapp har nålats fast på bröstet var fixat till tröskelpasset.
Så i arla morgonstund for vi idag mot Väckelsång och plockade upp lillebror i Växjö på vägen för att utöka hejjarklacken med ungefär 100%. Kändes väldigt konstigt att värma upp på slitna, stolpiga, sega, trötta ben och det var uppenbart att taktiken skulle få bli att ta det lugnt i början för att låta kroppen jobba sig in i loppet. Ännu konstigare kändes det dock att ställa sig på startlinjen med stränga order från coachen att inte springa på max (vilket man ju brukar göra på tävling) utan istället hålla mig till den planerade träningsfarten, dvs 3,50-4,00, för att inte slita onödigt mycket på kroppen.
Första gången jag springer ett lopp med en begränsning om hur fort jag FÅR springa...
Första fem kilometerna var jag som vanligt för ivrig och sprang lite för fort och passerade några sekunder snabbare än jag fick enligt den planerade gränsen, de var dock väldigt bekväma eftersom jag hade perfekt sällskap och hjälp med farthållningen av en kille som höll precis samma fart. Tyvärr släppte han ganska snart efter det och jag blev helt ensam, vilket faktiskt inte spelade så stor roll eftersom jag ändå sprang med klockan som farthållare i första hand. Insåg att jag var tvungen att hålla igen lite på nästa fem kilometer och det lyckades jag med och klockade 19,35 vilket var helt perfekt.
Sedan fick jag en liten svacka vid 10-12km som dels berodde på den kraftiga motvind som inlett den första milen samt de knixiga skogsvägar som just då skulle avklaras över diverse kalhyggen och ängar. Svackan blev också värre av mitt instabila blodsocker som här dippade ordentligt men dock räddades av bror och make/coach som lägligt nog åkt ut i skogen för att förse mig med socker. Det gav mig snabbt ny energi och bättre fokus och jag kunde återigen ha sinnesnärvaro nog att både springa bra och samtidigt njuta av hejjaropen utmed vägen för vid varenda liten bondgård som passerades ute i skogen satt folk uppradade i sina trädgårdsmöbler för att hejja vilket var extremt kul. Allra roligast var det när det mitt ute i skogen helt oväntat dyker upp en stor folksamling som samlats för att grilla och heja och en av åskådarna plockar fram en megafon som spelar "Ole Ole Ole Ole, we are the Champions" börjar jag garva och kostar på mig ett V-tecken och en high five. Grymt kul!
Mellan 10-15km tappar jag dock lite fart av ovan redan nämnda anledningar och passerar på ganska exakt 20min men kommer därefter ut på en fin grusväg med vinden i ryggen och kan avsluta med tre snabba och lätta kilometer in mot mål där jag tillåter mig själv att gå på lite hårdare än plan.
I mål möts jag av en "kranskalle", vilket ger ett extra plus till arrangemanget då det alltid är kul att vinna om man får en segerkrans. Möts också av en mycket entusiastisk, uppspelt och engagerad speaker som rör till det en aning när han i sin iver försöker uttrycka storheten (?) i att en tjej är på väg i mål som tvåa i tävlingen. Fast ändå vinnare i damklassen. Fast tvåa i herrklassen. Som hon ju såklart egentligen inte är med i. För hon är ju tjej. Men om hon varit kille hade hon varit tvåa. Vilket ju är jättebra för hon är ju tjej och har därmed sprungit jättefort...
I mål visar det sig att jag har lyckats följa träningsplanen och hållit mig till tröskelfarten, 3,56 är ju väldigt mycket mitt emellan 3,50-4,00 och både tränaren och jag var nöjda med ett bra träningspass där segern och ett krossat banrekord i loppet som funnits i 45år var en riktigt fin och välkommen bonus!
Blir belönad med en superfin resväska som var förstapriset i damklassen och är lycklig att jag trots allt inte tävlade i herrklassen där motsvarande pris var en brandsläckare...
Bästa priset var dock den efterföljande lunchen med finaste lillebror som jag inte träffat på länge följt av en kaffe hos våra goda vänner E och F där vi fick möjlighet att stifta bekantskap med deras alldeles nyfödda lilla familjemedlem Siri som såklart måste invigas i kompisgänget. Att gosa med bäbis är verkligen balsam för själen och påskyndade min återhämtning bättre än något annat.
Så försvann den söndagen, på ett alldeles lysande härligt sätt, och energin från helgens alla skojigheter har lagrats nog för att klara en ny arbetsvecka.
Bring it on!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar