Till minne av nån prins i Halmstad

Idag var det dags för sommarens andra 10km race, Prinsens Minne, i Halmstad. Varför det heter Prinsens minne vet jag egentligen inte, men då man springer stora delar av rundan på en väg kallad Prins Bertils stig misstänker jag att det är hans minne som ska hyllas. Huruvida han var en man som uppskattade löpning så att han ville bli hyllad genom att i runda slängar tvåtusen svettiga, flåsande löpare plågar sig på hans väg vet jag inte heller men det finns ju sämre sätt att bli ihågkommen på än att ge namn åt ett trevligt löparrangemang så man får ju hoppas att han i alla fall inte vrider sig i sin grav av detta faktum.

Hur som helst.

Jag hade ganska höga förhoppningar för dagen och hade till och med unnat mig att dra ner på träningen lite i veckan för att förhoppningsvis kunna få till en bra tid. Mitt senaste 10km lopp i Varberg tidigare i somras var ju en flopp där det kändes skit från första till sista steget och som resulterade i min sämsta miltid på många år. Nu ville jag få lite revenge och en indikation på hur min form ligger till. Egentligen borde jag inte vara tveksam på formen utan istället vara full av självförtroende och säker på min form efter en fin säsong med SM brons på maran följt av seger på maran i Tromsö, nära banrekordet i Trollhättan och seger i Swiss Alpines 30km lopp. Men ändå känner jag mig något osäker på min form, förmodligen för att inga av dessa lopp har varit några tidslopp, på snabba banor eller på distanser som jag har något att jämföra med och då motståndarna på flera av loppen har varit okända för mig varför även de fina placeringarna är svåra att värdera.

Men idag skulle det gå fort.

Så vaknar jag i morse, är vansinnigt risig i magen och matt i kroppen efter att ha kutat på toa hela natten. Att vara risig i magen är inte särskilt kul när man ska försöka springa fort men eftersom jag inte kände mig sjuk i övrigt bestämde jag mig ändå för att åka till Halmstad och testa. Men det blev en liten försiktig frukost där kaffet byttes mot blåbärssoppa och kompletterades med en sån där tablett som ska stilla magen om man käkat något dåligt. Den oroliga magen gjorde mig dock något otaggad för start och inte blev det bättre av att himlen fullkomligt öppnade sig och regnet öste ner mer och mer ju närmare Halmstad vi kom. Funderade både en och två gånger på att vända hem igen men när jag väl kom till tävlingsområdet blev jag påmind om hur kul det är med race och plötsligt var jag ändå rätt sugen igen. När det dessutom slutade regna lagom till uppvärmningen och magen faktiskt verkade ha lugnat ner sig var jag redo och återigen grymt laddad för start.

Då jag har gjort flera av mina bästa miltider första halvan på halvmaralopp var min plan att försöka hitta den där mer avslappnade känslan man har när man på en halvmara intalat sig att man bara låter första milen "rulla på". När jag bara ska springa 10 km spänner jag mig ofta för mycket när jag tänker på att jag måste springa fort och den där avslappnade känslan försvinner och det blir vansinnigt jobbigt att hålla hög fart när man inte hittar flyt.

Taktiken funkade bra, första fem kilometerna kändes lekande lätta och utan att känna mig det minsta ansträngd passerade jag 5km strax under 18min och var redo att öka farten för en negativ split.

Men då blev banan kass.

Regnet hade gjort skogsstigarna till lerpölar, de spångar och träbroar man sprang över var snorhala, vattenpölarna decimeterdjupa och banan dessutom betydligt knixigare än jag förväntat mig. 

Att få till en fartökning här var en omöjlighet och trots att känslan i kroppen var fantastiskt lätt och fin rusade sekunderna iväg och det var istället omöjligt att ens bibehålla farten. Men trots att jag tappade tid tog jag in på ledarinnan Dorcak Cheserek och från 8km och framåt närmade jag mig hela tiden, meter efter meter, vilket gav extra kraft och ett tag var jag övertygad om att jag skulle komma ikapp. Men när jag försökte lägga in den där sista spurten fick jag inget fäste i leran utan varje frånskjut blev till en liten halkning och jag fick istället fortsätta äta mig ikapp sakta men säkert. I mål var jag 11sek från seger, och jag kände att jag full med krafter kvar i kroppen önskade att loppet hade varit någon kilometer längre då jag tror att jag då hade kunnat plocka även de där sista sekunderna. 

Tiden är på pappret även denna gång riktigt svag, 37,23, men ser man till banans skick och tidigare års resultat verkar det ändå som om jag sprang bra.

Under en nerjogg med trevliga Anna Rahm efter loppet berättade hon att hon förra året sprang halvmaran på samma bana, men under bättre väderförhållanden, på 1,21 och sedan snabba Stockholm halv en månad senare på 1,17. Detta säger ju en del om hur osnabb banan är så jag bestämmer mig därmed för att vara nöjd med min insats och tar i första hand med mig den lätta och fina känslan i kroppen. Men en viss underliggande besvikelse finns över att fortfarande stå utan det där riktiga kvittot på formen genom ett lopp på en snabb bana.

Bortsett från besvikelsen över den osnabba banan (som ju bara beror på att jag förväntat mig annat) var det ett riktigt fint lopp som jag verkligen rekommenderar. Bra arrangemang med fina rutiner kring startproceduren, tävlingscentrum och all viktig service. En vacker bana med utsikt över havet och genom vacker skog och ett fint prisbord både för eliten men även det bord med de utlottade priser såg riktigt fint ut. Så fint att både jag och Anna lystet tittade på priserna och funderade på om någon skulle tänkas vilja byta våra penningkuvert mot de fina hudvårdsprodukterna från Bodyshop?

Till slut vill jag också säga hur tacksam jag är över att jag i år verkligen har hittat glädjen i att tävla. Den där ångestfyllda nervositeten som gjort att jag många gånger våndats inför race är som bortblåst utan nu är loppen bara förknippade med glädje. Att vara i tävlingsområdet både innan och efter lopp och känna den positiva stämningen, att prata och peppa upp sig med de andra supertrevliga löpartjejerna innan start och att prata igenom loppet efteråt samtidigt som man äter torra bullar, dricker sötsliskig saft och tuggar halvruttna bananer tillsammans i målfållan är verkligen underbart. 

Underbart. Underbart. Underbart.

Jag tror typ att detta kan vara meningen med livet.