torsdag 30 augusti 2012

Mitt skrivbord

Idag när städerskan kom och ville dammtorka mitt skrivbord och jag blev tvungen att samla ihop mina prylar insåg jag att det visst var en salig blandning saker som gömde sig där under alla viktiga papper...

Till vänster ser ni en virkad princesstårta jag fick på min födelsedag i maj av min kompis Marta. Det var veckan innan Göteborgsvarvet och hon visste att det var mot mina principer att käka godsaker under uppladdningen för en viktig tävling varför en virkad tårta fick duga som substitut till en riktig dito.

Vattenflaskan har jag alltid på bordet med förhoppning om att det ska få mig att dricka mer vatten (lyckas dåligt, gillar inte vatten...)

Hittade även en förpackning bakteriedödande servetter som jag fick av min kompis Malin när hon tyckte att jag var för nojjig och hade för mycket tävlingshypokondri inför ett lopp.

I ett hörn fann jag ett rör brustabletter med extra vitaminer som väntade på att pigga upp mig och i ett annat hörn väntade en avocado och en banan på att det skulle bli mellisdags. (dessa hade dock inte legat lika länge som bacillservetterna och vitaminen då båda var fullt ätbara och slank ner i min mage under dagen idag)

Längst bak i samlingen av upphittade grejer ser ni mitt stresshjärta, en grej man ska krama i handen när man behöver komma ner i varv, och bredvid det ligger en gammal bläckpatron. Denna bläckpatron beställdes tidigt i våras för att sättas i min bärbara skrivare. Enligt vår IT-kille skulle det vara superlätt att byta så efter att jag krigat med min skrivare i nästan två timmar utan att få det att funka gav jag upp men var för stolt för att erkänna mitt underläge och be honom om hjälp. Såhär fem månader senare ligger alltså patronen ännu oanvänd och min skrivare är fortfarande lika oanvändbar. Undrar om man ska krypa till korset och be om hjälp, eller låta patronen ligga till sig ytterligare några månader...

Hittade även ett affirmationskort som jag limmade fast på min lampa. Kortet uppmanar mig att "inte låta andras negativa tankar påverka mig". Kan vara bra att påminna sig om det när någon ilsken kund eller kinkig kollega avreagerat sig på mig.

Vad har ni för kul på era skrivbord?

söndag 26 augusti 2012

Pers igen och igen...

Då är jag på väg hem från denna helgens äventyr i vår huvudstad med ett leende på läpparna. Två pers var mitt mål och två pers har jag med mig hem, då kan man inte vara annat än nöjd!

Inför dagens 5000m var min plan att inte vara så feg som på fredagens 10000m där jag kände att jag hade krafter kvar vid målgång och borde kunnat springa ännu fortare.
Startade därför mer offensivt idag och bestämde mig för att bita mig med i klungan så länge jag kunde, vilket blev lite mer än halva loppet. Vid flera tillfällen tappade jag någon meter men jag hade bestämt mig för att kriga och täppte flera gånger igen luckan, men till slut gick det inte längre och jag fick släppa. Blev ensam ett tag innan jag fick en rygg att jaga på nästa tjej som börjat tappa från klungan. Krigade mig ikapp och i ett par varv turades vi om att dra innan jag gick förbi och fick en lucka. Började då jaga nästa rygg men mina ben visade sig vara segare än väntat efter fredagens lopp och jag kunde inte alls avsluta med så mycket kraft som jag brukar. Insida lår, vader och benhinnor var förvånandsvärt slitna, antagligen på grund av min ovana av banlöpning. På sista varvet blev jag därför tvungen att släppa förbi tjejen jag tidigare kutat ifrån och fick kriga vidare ensam i regnet och passerade till slut mållinjen på 17,18,99, pers med två sekunder.

När jag ser tillbaka på min helg är jag nog ändå mest nöjd med mitt 5000m lopp trots att placeringen var sämre (12a idag, 8a i fredags) och trots att jag persade med ynka 2sek idag och rejäla 40sek i fredags.
Anledningen är att jag idag kände att jag gav allt jag hade för dagen och inte hade kunnat springa en sekund snabbare på mina trötta ben. Jag krigade och vågade försöka. När man känner att man har gjort allt man har kunnat är det betydligt lättare att vara nöjd än när man som i fredags går i mål och känner att man har massa kraft kvar och inte fått ut sin kapacitet och inte har tagit ut sig som man borde.

Nu ska jag hem och packa om mina väskor för att återvända till Stockholm igen på torsdag då funktionärsjobb och Tjejmil står på agendan. En Tjejmil som ger mig kalla kårar och obehagliga minnen efter förra årets hjärtproblem på det loppet, men hur stora är oddsen att det händer igen? Revenge är således något jag packar ner i min väska, tillsammans med en påse självförtroende efter helgens lopp.
Jag tror att jag har börjat hitta flytet igen!

lördag 25 augusti 2012

Nytt pers igen!

Gårdagens 10000m gick helt enligt planerna. Tänkte mig en jämn fart loppet igenom och en sluttid SUB36 minuter och lyckades med just detta, höll i princip exakta kilometerpasseringar (med undantag för kilometer 8-9 som gick långsamt och sista kilometern som gick fort) och slutade på tiden 35,38 och därmed nästan 40sek pers!
Kroppen kändes bra och benen lätta så det var ett rent nöje att springa alla de 25 varven.
Försöker alltid ta med mig något positivt och något negativt från alla lopp och det negativa från detta pers-lopp får bli att jag (som vanligt) var för feg och för klok. Skulle försöka hålla 84-85/varv så när klungan jag låg i ökade till 82sek/varv valde jag att släppa fast att jag inte var trött utan för att det var snabbare än min plan. När jag gick i mål kände jag att det fanns krafter kvar och jag tror allt att jag hade några sekunder till i kroppen. Men, jag gör som stavhoppar-Bubka och Co och persar lite lagom mycket så att det finns chans att persa snart igen...

På tal om min feghet och att ha krafter kvar vid målgång är tränarens direktiv för att undvika detta på morgondagens 5000m helt annorlunda och lyder: "skit i klockan och var inte klok. Våga öppna hårdare än någonsin och lita på att du kan gå på vilja om du kroknar på slutet".
Hoppas på pers även imorgon, även här är jag utan chans till bra placering varför tränarens taktik är helt okej - har ju inget att förlora!

Idag är jag ledig från tävlande och dagen har inletts med en morgonjogg tillsammans med MrCoach och ska nu fortsätta med att hejja fram klubbkamraten Hanna på 1500m, titta på VM-deltävlingen i triathlon som avgörs i centrala Stockholm och avslutas med en bio.

En perfekt dag för att ladda batterierna inför morgondagens utmaningar!

fredag 24 augusti 2012

Friidrotts SM

Då är jag på plats i Stockholm. Igen.
Det är ett väldigt frekvent resande till vår huvudstad nuförtiden; var hit och jobbade i förra veckan, är här för friidrotts SM denna helgen och ska tillbaka igen på torsdag för Tjejmilen där jag först ska hjälpa till i nummerlappsutdelningen och sedan springa loppet.
Men, det finns ju värre ställen att spendera sin tid på, jag gillar Stockholm.

Ikväll står 10 000m på agendan, en distans jag bara sprungit en gång tidigare på bana och det var just på SM förra året. För er som inte minns hur det gick kan jag fräscha upp ert minne om att det var ett lopp jag var sjukligt nervös inför i flera veckor, tappade skon under loppet och slutade till sist på en överraskande fjärde plats. När jag ser tillbaka på min löparkarriär vill jag påstå att det är ett av de bästa lopp jag gjort, just för att jag trots problemen med den tappade skon lyckades komma tillbaka i loppet och få en (med mina mått mätt) ganska bra tid - 36,17 och min hittills bästa SM placering.

I år är nervositeten inte lika stor, självklart pirrar det i magen men det hör till när det är tävling men det är långt ifrån den ångest jag kände då. I år känns det som att ingen besvikelse och inget misslyckande kan kännas värre än Stockholm marathon och det lugnar mig, vad som än händer kan det inte bli värre än då. Ban-SM är dessutom inte en superprioriterad tävling för mig eftersom det inte avgörs på mina specialdistanser utan mitt fokus ligger redan nu fem veckor fram på Berlin marathon. Placering känns idag oväsentligt för trots min fjärde plats från förra året vore det inte realistiskt att sikta på någon framskjuten placering då startfältet i år är helt fantastiskt och fullt av löpare med betydligt högre kapacitet än mig på denna distans. Kul ska det bli i alla fall och jag hoppas att vi i det stora startfältet ska kunna hjälpa varandra till många bra tider och mitt mål är att få åka hem med två nya pers på söndag kväll. (springer även 5000m på söndag)

När jag i morse käkade frukost upptäckte jag plötsligt att mina bordsgrannar var OS-silvermedaljören Lisa Norden och resten av triathlonlandslaget och vid ett annat bord satt ett stort gäng holländska triatleter. Undrade vad som var på gång och fick reda på att det är VM deltävlingar som avgörs mitt i Stockholm i helgen! Damernas lopp avgörs imorgon eftermiddag så nu får jag möjlighet att kompensera för att jag inte var och tittade på den spännande triathlontävlingen när vi var på Os i London. Då var jag på skytte vilket med facit i hand känns som en felprioritering...

Nähäpp, dags att plocka ihop sina grejer och bege sig mot Stockholm Stadion. Håll en tumme eller två!

tisdag 21 augusti 2012

Kärlek i luften

Det där med kärlek är så himla underbart. Den finns i så många olika sorter, i så många olika former men vilken sort man än väljer så är den så underbar, så vacker och så full av värme.
Min lördag var en dag i kärlekens tecken.
Min allra bästa vän som jag älskar som en syster skulle gifta sig men en man som jag ”fått på köpet” men ändå älskar som vore även han en del av min familj. Två personer som har varit ett par sedan tolv år tillbaka där jag och min Jonne har varit med sedan dag ett. Som par har vi firat i princip alla midsomrar, nyårsaftnar och påskaftnar tillsammans sedan dess, vi har varit på semestrar i Thailand, London, Bohuslän, Danmark och många mer och mindre exotiska platser. Vi har varit på fester, på hundratals fotbollsmatcher och oräkneliga är de myskvällar vi avklarat i hemmets lugna vrå med god mat och soffhäng.
Jag och Nettan har delat alla saker man delar med en bästis, mest roligheter som tur är, men även stöttat varandra de gånger livet inte visat sin ljusaste sida och även Pelle och jag har våra egna gemensamma minnen; vi tog tex körkort samma dag och ingen utför ”höja pokalen dansen” lika bra som han och jag tillsammans.
När deras dotter föddes fick jag äran att prata med de stolta föräldrarna innan barnet knappt hunnit ut och fick genom luren även höra bebben ”prata” bara någon timme gammal.
När det var dags för mig och min fina J att gå altargången fram och säga JA till varandra var det självklart att de skulle vara våra toastmasters som hjälpte oss i planeringen och delade denna dag med oss på ett så nära sätt man kan utan att faktiskt ha blodsband.
Som ni förstår var lördagen en stor dag, i första hand för brudparet såklart, men även för oss. Nu var det ombytta roller, de var brudparet och vi var toastmasters. Ett ansvar och en ära som vi axlade med glädje!

Om förberedelserna, vigseln och den efterföljande festen finns givetvis hur mycket som helst att säga och att ens försöka beskriva det vackra brudparet och följet med barn och syskonbarn vore bortkastat då det omöjligt går att återge hur fint det var.
Jag nöjer mig därför med att säga att det var en helt fantastisk dag där både vädret (efter en regnig morgon) visade sig från sin bästa sida och där allt klaffade från första steget in i kyrkan till sista fyrverkerismällen på natten.
Istället fokuserar jag på en tanke som slog mig flera gånger under dagen om just hur många olika former av kärlek det fanns på en och samma plats på en och samma dag.
Där fanns givetvis, och i första hand, kärleken mellan två personer som bestämt sig för att vara tillsammans livet ut. Det strålade om brudparet och alla runtomkring kände och visste att det inte kunde vara mer rätt än så här. Kanske är det den här kärleken man tänker på i första hand när man hör ordet kärlek?
Men där fanns också kärleken mellan förälder och barn genom föräldrar som nästan sprack av stolthet av att se sina barn i kyrkan och som svämmade över av känslor när de insåg att deras små barn blivit vuxna.
Där fanns syskonkärleken från en storebror som med humor och ironi på ett härligt sätt i ett fantastiskt tal förde fram sin kärlek till sin ”irriterande” lillebror, kärleken från en syster som troligen är den som känner bruden allra bäst och från en storbror som lagt både tid och energi på att ta fram tal med tillhörande rekvisita. Det var kärleken från alla vänner som så tydligt gjorde allt de kunde för att göra festen och dagen till något minnesvärt för alla och bjöd lite extra på sig själva denna dag.
Alla 72 personer på plats älskar verkligen brudparet på sitt eget lilla vis, allas kärlek är unik och alla känner brudparet på sitt sätt och har sin historia och speciella relation till dem.
Just i lördags samlades all denna kärlek på en och samma plats och fyllde hela kyrkan och festlokalen med värme, och det kändes i luften. Inget var jobbigt eller svårt.

Om vi var nervösa i rollen som toastmasters?
Innan festen var vi fruktansvärt nervösa, det kändes som om hela dagen skulle vara förstörd om vi gjorde en miss och att det var vårt ansvar att dagen blev precis som brudparet ville. Hur många gånger kan man korrekturläsa ett festprogram utan att bli ordblind, och hur många gånger kan man dubbelkolla med serveringspersonalen att man är överens om hur serveringen ska gå till utan att uppfattas som hysterisk? Tro mig, vi testade gränserna i vår oro att förstöra den viktiga dagen.
Men väl på plats insåg vi hur onödig denna oro varit och hur oväsentlig en liten miss från vår sida i form av en felstavning i ett festprogram, en felsägning i något tal, ett fyrverkeri i baklås eller en försenad bröllopstårta skulle ha varit i det stora sammanhanget och kunde med den insikten slappna av göra vad vi skulle utan oro och nervositet.
För vi var bara lull-lull, det vi arrangerade var bara bonus, det som alla ville se och alla ville ha var ett brudpar som sa ja och en fest full av kärlek.

Och det fick vi.
Brudparet på väg ut ur kyrkan!

Trött liten Stella iklädd pyamas fick gosa lite med
mamma framåt natten.

fredag 17 augusti 2012

Jag, en sprinter?

Imorgon har jag och Jonne fått den stora äran att vara toastmasters på våra bästa vänners bröllop.
Dagen till ära var jag idag, tillsammans med bruden, och fixade naglarna på salong. Har bara gjort detta en gång tidigare (vid mitt eget bröllop) men om jag inte levt större delar av mitt liv i träningslokaler, simhallar och på leriga skogsvägar hade detta varit något jag gjort regelbundet för shit vad glammig man känner sig!

Med helt nygjorda naglar var jag givetvis tvungen att testa livet som sprinter, vilka brukar ha en betydligt glamorösare framtoning än oss marathonlöpare, och det passade därmed utmärkt att 200ingar på bana stod på schemat ikväll.
Naglarna var långa och välmålade och
i den strålande solen och värmen lekte jag en stund att jag var Shania Richards Ross eller någon av de andra snygga, fixade brudarna jag nyss sett på OS. Kände mig både ruggigt snygg och ruggigt snabb.

Synd bara att klockan inte direkt visade sprintertider utan istället snabbt väckte mig ur drömmen för att påminna om att jag bara är en tanig, ganska vanlig tjej med ett sittande marathonsteg...

tisdag 14 augusti 2012

Tåg vett- och etikett

Sitter just nu på ett tåg på väg hem från Stockholm och efter några timmars resande har man ju hunnit registrera ganska mycket av sina medresenärers förehavanden. Någon läser, någon kollar film, rätt många kollar fejjan, någon sover och någon käkar. Inte särskilt många pratar med varandra vilket egentligen är rätt konstigt - i vilken annan situation sitter man tillsammans med en så stor grupp människor i flera timmar där ingen egentligen har något särskilt att göra utan att prata med varandra?
Ovanstående saker är dock helt okej att göra (eller inte göra) på ett tåg.
Utan att vara någon form av expert på tåg vett- och etikett (åker mkt sällan tåg) har jag dock även noterat en hel del saker hos mina medresenärer som inte känns okej att göra på ett tåg.
Här följer en lista: (presenterad utan inbördes obekvämlighetsordning)

1. Inte ha duschat alternativt valt att ta på sig så otvättade kläder att man luktar som att man inte har duschat på länge. Inte kul med fyra timmars resa i konstant svettlukt som gör att man bli än mer illamående än vad tågskumpandet i sig bidrar till.

2. Helt okej att käka såklart, inte okej att smaska/tugga med öppen mun och faktiskt heller inte okej att ha med sig mat som stinker i hela tåget. (typ curry)

3. Sitta vid fönsterplatsen och ha så mycket myror i brallan att man måste gå till kiosken/gå på toa/hälsa på sin kompis i den andra vagnen var femte minut. Lagom att man slappnar av och håller på att somna måste man resa sig och släppa förbi vederbörande.

4. Lyssna på sin Ajfån/IPod/mp3 så högt i sina lurar att alla runtomkring tvingas ta del av just din musik.

5. Hångla

6. Fisa

7. Prata i mobil är givetvis helt okej, men kanske kan man försöka hålla ner ljudnivån och framförallt välja sina samtalsämnen? Känner mig rätt obekväm av att just ha fått höra allt om en av mina medresenärers kärleksproblem.

Allt detta i kombination med SJ:s ständiga förseningar, oron att missa avgången, de ockerhöga priserna för biljetterna och osmidigheten i att ens resande är styrt av en tidtabell bestämd av någon annan gör att jag nio gånger av tio väljer bilen istället.
Där har jag dessutom bara mitt eget, alldeles prickfria, exemplariska uppförande att irritera mig på...

fredag 10 augusti 2012

Fredag!!!

Det allra bästa med att jobba igen efter semestern är att man återigen får njuta av den härliga känslan som infinner sig när det blir fredag!
Det är liksom något speciellt som händer i kroppen denna ljuvliga veckodag och allt känns på något vis lite roligare, lite mysigare och lite festligare redan när man vaknar på morgonen.

På kontoret denna veckan är vi inte särskilt många som har jobbat och visst har det varit med en viss avund man har konstaterat att mer än halva skaran fortfarande gottat sig med semesterledighet och alla härligheter som det innebär medan vi andra brutalt har kastats in i vardagens ekorrhjul med alla ohärligheter som det istället innebär.

Men min kollega Lisa, som alltid har lite positiva ord och roliga kommentarer på lut, vände på avundsjukan och konstaterade idag att det faktiskt är de semesterlediga det är synd om. De fick ju inte uppleva den sköna fredagskänslan som vi hade utan istället sitta hemma och ha ångest för att deras sista semesterdag höll på att ta slut.
Lyllo oss!

tisdag 7 augusti 2012

Fy fanken

Jag älskar 9 pass av 10 som genomförs i mina löparskor. Tusingar på bana hör normalt sett till det där 1 passet av 10 och är något som jag inte älskar mer än möjligen för känslan efteråt när man är nöjd att man har överlevt. Dagens tusingar var inget undantag. Eller jo det var det, för idag var det värre än någonsin:

1. Jag var trött i benen efter ett tufft, kuperat, progressivt 25km pass igår.
2. Jag var trött och okoncentrerad efter att ha jobbat första dagen efter fyra veckors semester.
3. Min kropp var i chock efter att ha morgonjoggat 5,30 istället för 8.00 som den blivit bortskämd med under ledigheten och bidrog till än mer trötthet.
4. Det regnade, var kallt och blåste löjligt mycket motvind på upploppsrakan och jag sprang dessutom hela passet ensam utan draghjälp.
5. Jag brände mig på första tusingen genom att trots ovanstående ogynnsamma förhållanden tvinga mig att springa i samma fart som vanligt. Inte superkul när det skiljer 10sek på första och sista intervallen.

Det värsta är att jag inte ens njuter nu efteråt då jag bara är förbannad för att jag inte sprang bra.

Nu är dock denna skitdag äntligen över så RIP tisdag den 7 augusti 2012. Skönt att du aldrig kommer åter.


måndag 6 augusti 2012

Inspirerad

Då var man hemma i vardagen igen efter en fantastisk OS-vecka som har givit mig minnen för livet.
Resan avslutades igår med att vi tog på oss Sverigetröjor och radade upp oss utmed marathonbanan för att hejja fram Isabellah. Nu fyllde inte Sverigetröjorna så stor funktion eftersom även regnkläder var tvungna att användas i ösregnet, men vi skrek desto högre och hoppas att budskapet ändå gick fram och gav Isabellah lite extra kraft att ta sig igenom det tuffa loppet.

Som marathonlöpare var det otroligt inspirerande att stå vid sidan om och se hela världseliten passera förbi på tider jag inte ens vågar drömma om att någonsin ens vara i närheten av. Självklart blir man vansinnigt imponerad av medaljtrion som sprang med negativ split och segrarinnan hade halvmaratiderna 1,13,13 och 1,09,54 varav sista 2,1km på 6,57. Galet.
Men jag behöver inte titta så långt upp i resultatlistan för att imponeras. Isabellah slutade på en 18e plats i loppet och för en oinvigd kanske inte det låter så imponerande men tro mig, för att lyckas med det måste man springa vansinnigt fort. Jag roade mig med att kolla Isabellahs 5km passeringar som lyder enligt följande: 17,24 - 17,24 - 17,26 - 17,17 - 17,28 - 17,41 - 17,49 - 17,33. Hon springer alltså ungefär på mitt pers på 5000m (17,21) åtta gånger i rad. Hennes långsammaste femma skulle vara nittonde bästa tid på 5000m på svensk friidrotts årsbästalista och den snabbaste femman på placering tolv. Poängterar alltså igen att den jämförelsen är ställd mot löpare som då alltså "bara" springer 5000m EN gång, Isabella gör det åtta gånger på rad i samma fart. Det säger rätt mycket om hennes styrka.
Det är bara att lyfta på hatten för hennes välförtjänta storhet. För välförtjänt är det, hon tränar hårdare än alla oss andra och har hittat den magiska formeln/balansen i träningen som gör att hon håller sig hel och kan prestera gång, på gång, på gång.
Jag blir så sjukt inspirerad! Att stå vid sidan om och få se detta gav mig energi och motivation att åka hem och satsa ännu hårdare, ännu mer seriöst och ännu mer hängivet.
Det är två månader till Berlin. Då ska jag äta upp mitt pers och skölja ner det med skumpa efter målgång.

Men du kan vara lugn Isabellah, ditt svenska rekord/personliga rekord/klubbrekord kommer för alltid att vara utom räckhåll för mig.
Men det bjuder jag gärna på!

lördag 4 augusti 2012

Tårögd

Jag gråter inte på bio oavsett hur sorglig eller vacker filmen än må vara.
Jag gråter inte när tragiska händelser ur verkliga livet om sjuka barn, krigsoffer eller krossade familjer skildras i tv-rutan även om det berör mig och jag känner djupt medlidande och sympati.
Jag grät inte av lycka när min brorson Hugo eller min bästisbäbis Stella föddes, även om jag var så full av lycka att jag ville explodera.
Jag grät inte ens på mitt eget bröllop även om det var den vackraste och lyckligaste dagen i mitt liv.
Men när det handlar om idrott kommer känslorna fram så till den milda grad att de ibland svämmar över, blir okontrollerade och hamnar utanpå min kropp.

Igår satt jag och ca 80 000 andra människor på Olympiastadion i London och följde friidrottens första tävlingsdag på OS. Detta var höjdpunkten på vår OS-resa för min del och jag var uppspelt hela dagen i väntan på detta evenemang. För att inte riskera att missa en enda minut övertalade jag övriga i sällskapet att åka till Olympiaparken flera timmar i förväg för att inte riskera förseningar i säkerhetskontrollen. Detta resulterade i en lång väntan på området där det gick åt ett rejält antal glassar, öl, läsk och storbildsskärmar med friidrott för att få tiden att gå men väl inne på arenan var det värt all väntan. Vilken stämning, vilken arena, vilken upplevelse att få se OS elden brinna, vilken känsla att nästan känna doften av de oanvända löparbanorna och vilken fantastisk inspiration att se hela världseliten på 10000m ställa sig på startlinjen och leverera ett lopp i absolut världsklass. Vågen gick på läktarna och följde löparna runt banan och när Dibaba gjorde sitt ryck, krossade motståndet och defilerade sista varvet visste jublet inga gränser.

Men allra mest jublades det dock nog ändå åt de två brittiskorna i fältet. Att se dem springa och överträffa sig själva inför 80000 hemmafans och därefter få springa ärevarv till folkets jubel gav mig gåshud och rysningar och är det mäktigaste jag upplevt i idrottssammanhang.
Så igår mina vänner, då grät jag.

torsdag 2 augusti 2012

Sportfåne!

Dagarna rullar på i en rasande fart här i London och jag kan inte fatta att vi redan är halvvägs in i vårt OS äventyr.
Det är så grymt kul att gå från det ena evenemanget till det andra och är man sportfåne är det som julafton varje dag!

I måndags mjukstartade vi med att kolla två damhandbollsmatcher i arenan CopperBox inne i Olympic park. Första matchen var Angola - Kroatien vilket var en "Walk in the park" för Kroatien som var överlägsna Angola som såg ut som ett flicklag i jämförelse med de stora, biffiga kroatiskorna. Andra matchen höll högre klass, Danmark mötte Korea och vi hejjade så gott vi kunde på vårt nordiska grannland som trots vårt stöd tyvärr fick stryk av de kvicka koreanskorna.
Eftermiddagen var sedan fri från evenemang så vi ägnade istället tiden åt att utforska Olympic park, ta en båttur på Themsen för att kolla in de nyuppsatta OS ringarna på Tower Bridge och avslutade sedan dagen med en trevlig middag i stan.

Tisdagen var den sportsliga höjdpunkten än så länge. Vi hade biljetter till Wimbledons centercourt och när det på måndagskvällen stod klart vilka matcher vi skulle få se visste jublet inga gränser. Hela världseliten radades upp framför oss, passet inleddes med Venus Williams mot Wocniak och följdes sedan upp med Murray - Nieminen, Roddick - Djokovic och avslutades med Robson - Sharapova. Fick många avundsjuka blickar och kommentarer från de funktionärer som kollade våra biljetter och konstaterade att "oh, centercourt - congratulations it's a fantastic line-up today".
Och det var faktiskt i idrottsväg något av det häftigaste jag upplevt. Fullsatt på klassiska Wimbledon och hela världseliten i tennis på banan varav två var hemmaspelare. Stämningen var minst sagt fantastisk!
Efter detta avslutade vi med ett aningen mindre upphetsande evenemang då vi åkte tik Excel arena för att kolla på boxning. Boxningen inleddes med två ganska långtråkiga timmar där höjdpunkten snarare var de olika boxarnas immarcher till bra musik och häftiga ljuseffekter än själva boxningen som var rätt dryg för oss som inte är så insatta i reglerna. Kvällen avslutades dock med att en svensk gick upp i ringen vilket räddade allt och gav en rejäl adrenalinkick varför vi ändå avslutade dagen med en positiv känsla. Vid det här laget hade de flesta redan lämnat arenan (klockan var 23,15 när svenskens match startade) men vi gjorde vad vi kunde för att leva rövare och höja stämningen och lillebror hade tom dragit på sig en sverigetröja dagen till ära. Lyckliga efter en svensk seger lämnade vi sedan arenan för att åka hem och sova fem timmar innan det var dags att stiga upp i ottan för landhockeyn som inledde onsdagens sportfåneri.

Landhockeyn avgjordes på Riverside Arena, en utomhusarena inne på Olympic Park som var fylld till bredden med 17000 åskådare. Hade aldrig sett en landhockeymatch tidigare men efter att ha läst på de viktigaste reglerna var det ändå ganska lätt att hänga med i spelet och jag blev helt biten! Det var superspännande och en riktigt rolig sport som var som en blandning av fotboll och bandy. Varför spelar vi inte detta i Sverige? Fick veta att detta tydligen är en av världens största bollsporter. Även denna dag hade vi tur med lottningen och fick se några av världens bästa lag, Belgien-Holland och Australien-Spanien vilket givetvis förhöjde upplevelsen.
Efter denna obekanta sport gav vi oss iväg till mer bekant mark genom att resa 25 stationer med Jubilee Line till Wembley stadium för fotboll, vilket väl ändå får anses vara den sport vårt sällskap har bäst koll på. Trots gängets stora fotbollskunskaper var dock kunskapen om de lag som ställdes på banan inte särskilt stor; Korea och Gabons U23 lag är väl inte något som ens den allra mest inbitna fotbollsnörd vet något om? Matchen blev ändå en häftig upplevelse, 76 000 personer hade letat sig till arenan för att kolla dessa lag (man visste ju inte vilka lag det skulle bli när man köpte biljetterna) och alla hejade på båda lagen och jublade oavsett vilket lag som anföll. Man ville bara se mål liksom, vilket vi tyvärr blev utan då matchen slutade 0-0. Efter matchen uppstod ett smått kaos när alla skulle lämna arenan via den enda T-banestation som finns vid Wembley så det tog nästan två timmar innan vi var hemma och kunde avsluta kvällen med lite mat på kvarterspuben där vi bor innan vi stupade i säng våldsamt trötta efter intensiva dagar.

Idag har vi slappat lite och har lite halvtidsvila i vårt sportfåneri. Tog sovmorgon innan jag och bröderna joggade en runda utmed Themsen och avslutade med en långfrukost. Nu är planen för dagen att softa runt lite och ladda batterierna för resterande dagar. Kanske kollar vi OS på storbildsskärm i HydePark och testar den nybyggda kabinbanan över Themsen innan vi ska se två volleybollmatcher framåt kvällen.

Det här är livet!