Inspirerad

Då var man hemma i vardagen igen efter en fantastisk OS-vecka som har givit mig minnen för livet.
Resan avslutades igår med att vi tog på oss Sverigetröjor och radade upp oss utmed marathonbanan för att hejja fram Isabellah. Nu fyllde inte Sverigetröjorna så stor funktion eftersom även regnkläder var tvungna att användas i ösregnet, men vi skrek desto högre och hoppas att budskapet ändå gick fram och gav Isabellah lite extra kraft att ta sig igenom det tuffa loppet.

Som marathonlöpare var det otroligt inspirerande att stå vid sidan om och se hela världseliten passera förbi på tider jag inte ens vågar drömma om att någonsin ens vara i närheten av. Självklart blir man vansinnigt imponerad av medaljtrion som sprang med negativ split och segrarinnan hade halvmaratiderna 1,13,13 och 1,09,54 varav sista 2,1km på 6,57. Galet.
Men jag behöver inte titta så långt upp i resultatlistan för att imponeras. Isabellah slutade på en 18e plats i loppet och för en oinvigd kanske inte det låter så imponerande men tro mig, för att lyckas med det måste man springa vansinnigt fort. Jag roade mig med att kolla Isabellahs 5km passeringar som lyder enligt följande: 17,24 - 17,24 - 17,26 - 17,17 - 17,28 - 17,41 - 17,49 - 17,33. Hon springer alltså ungefär på mitt pers på 5000m (17,21) åtta gånger i rad. Hennes långsammaste femma skulle vara nittonde bästa tid på 5000m på svensk friidrotts årsbästalista och den snabbaste femman på placering tolv. Poängterar alltså igen att den jämförelsen är ställd mot löpare som då alltså "bara" springer 5000m EN gång, Isabella gör det åtta gånger på rad i samma fart. Det säger rätt mycket om hennes styrka.
Det är bara att lyfta på hatten för hennes välförtjänta storhet. För välförtjänt är det, hon tränar hårdare än alla oss andra och har hittat den magiska formeln/balansen i träningen som gör att hon håller sig hel och kan prestera gång, på gång, på gång.
Jag blir så sjukt inspirerad! Att stå vid sidan om och få se detta gav mig energi och motivation att åka hem och satsa ännu hårdare, ännu mer seriöst och ännu mer hängivet.
Det är två månader till Berlin. Då ska jag äta upp mitt pers och skölja ner det med skumpa efter målgång.

Men du kan vara lugn Isabellah, ditt svenska rekord/personliga rekord/klubbrekord kommer för alltid att vara utom räckhåll för mig.
Men det bjuder jag gärna på!