Tårögd

Jag gråter inte på bio oavsett hur sorglig eller vacker filmen än må vara.
Jag gråter inte när tragiska händelser ur verkliga livet om sjuka barn, krigsoffer eller krossade familjer skildras i tv-rutan även om det berör mig och jag känner djupt medlidande och sympati.
Jag grät inte av lycka när min brorson Hugo eller min bästisbäbis Stella föddes, även om jag var så full av lycka att jag ville explodera.
Jag grät inte ens på mitt eget bröllop även om det var den vackraste och lyckligaste dagen i mitt liv.
Men när det handlar om idrott kommer känslorna fram så till den milda grad att de ibland svämmar över, blir okontrollerade och hamnar utanpå min kropp.

Igår satt jag och ca 80 000 andra människor på Olympiastadion i London och följde friidrottens första tävlingsdag på OS. Detta var höjdpunkten på vår OS-resa för min del och jag var uppspelt hela dagen i väntan på detta evenemang. För att inte riskera att missa en enda minut övertalade jag övriga i sällskapet att åka till Olympiaparken flera timmar i förväg för att inte riskera förseningar i säkerhetskontrollen. Detta resulterade i en lång väntan på området där det gick åt ett rejält antal glassar, öl, läsk och storbildsskärmar med friidrott för att få tiden att gå men väl inne på arenan var det värt all väntan. Vilken stämning, vilken arena, vilken upplevelse att få se OS elden brinna, vilken känsla att nästan känna doften av de oanvända löparbanorna och vilken fantastisk inspiration att se hela världseliten på 10000m ställa sig på startlinjen och leverera ett lopp i absolut världsklass. Vågen gick på läktarna och följde löparna runt banan och när Dibaba gjorde sitt ryck, krossade motståndet och defilerade sista varvet visste jublet inga gränser.

Men allra mest jublades det dock nog ändå åt de två brittiskorna i fältet. Att se dem springa och överträffa sig själva inför 80000 hemmafans och därefter få springa ärevarv till folkets jubel gav mig gåshud och rysningar och är det mäktigaste jag upplevt i idrottssammanhang.
Så igår mina vänner, då grät jag.