Jag borde ha skrivit en race report från Eindhoven och berättat om hur jag bröt efter 32km.
Jag borde ha berättat om hur utredningen av min skruttiga kropp fortsätter med nya blodprover, läkarbesök och MR av min rygg.
Jag borde ha skrivit ett inlägg om att valet av löparklocka slutligen föll på en Suunto Ambit 2 som blir en härlig vän på kommande träningspass.
Jag borde ha låtit er läsa om en mysig helg med min familj där min bror, fina svägis och älskade syskonbarn var hemma från Stockholm.
Men var gång jag ska skriva så kommer inte orden fram, jag kan inte formulera mig och tankarna svävar iväg på annat. Något annat mycket tråkigare, men betydligt väsentligare.
En person som står mig nära har blivit allvarligt sjuk och plötsligt känns allt annat så meningslöst, så futtigt och så oviktigt.
Jag tänker på alla gånger jag bekymrat mig över att jag inte har några roliga kläder i min garderob, att det är jobbigt att stiga upp på måndagsmorgonen, hur jag ska hinna med träningen, vad jag ska laga till middag och där den största sorgen är ett misslyckat marathonlopp.
Jag inser nu att när det är ens största problem i livet, då har man det väldigt bra.
Jag uppmanar er alla att surfa in på Frida Södermarks blogg på lopningforalla.se och följa hennes 33mil löpning från Wien till Budapest där hon samlar in pengar till cancerforskning till minne av sin pappa som nyligen avled i cancer. Imponerande läsning om en imponerande löpare, men framförallt uppmanar jag er att stödja hennes insamling.
Skänk en gåva som kan hjälpa min sjuka anhörig, skänk en slant för Frida och hennes pappa, och skänk framförallt en slant för ALLA cancersjukas skull så att de kan få ett långt liv med livskvalitet.
Skänk 100kr genom att SMS:a PAPPA 100 till 72970
Skänk 50kr genom att SMS:a PAPPA 50 till 72970
Eller sätt in valfri summa på PG 900690-9 och märk inbetalningen med "Fridas pappa".
Insamlingen är öppen till på fredag.
FUCK CANCER.
Förstår helt vad du menar Jossan! Saker i livet ställs på sin spets när någon nära får en svår diagnos och blir sjuk. Men man måste ändå få vara ledsen för ett lopp som inte blev som man tänkt etc. Även min käre far lever med obotlig cancer och svår smärta varje dag. Och livet går åt fel håll, om man vill uttrycka det milt. Man känner sig väldigt liten när man står maktlös och det är tufft att varje sekund bli påmind om det hemska i den här sjukdomen. Men ingen är ensam och många har sin historia av någon när och kär som drabbats. Och även i de mest sorgsna stunder tycker jag detta kan förena oss människor hur ledsamt det än är lär man sig att ta vara på livet och ljuspunkterna. FUCK CANCER är de enda rätta orden! Hoppas din nära bekant blir kry igen. Tänk så positivt det går, hoppet är ändå det sista som överger oss. Många kramar till dig och hoppas även löpningen fixar till sig snart för dig. Det vet jag att den gör tids nog. Och kanske ses vi i Falun. :) Kramar Therese N
SvaraRaderaHemska onda sjukdom. Fastnar så fel i så mångas liv. Fuck cancer. http://www.nadjacasadei.se
SvaraRadera