Börjar tagga för Eindhoven marathon!

Nu såhär på torsdagskvällen när väskan är packad, sista träningen på svensk mark är avklarad och allt praktiskt fix kring resan är klart börjar den där sköna marathonfeelingen smyga sig på. 

Lite senare än vanligt, med bara ett par dagar kvar till race, men så har de sista förberedande veckorna inte riktigt sett ut som de brukar heller.

Vad gäller träning, kost och vila har jag gjort precis som de femtontalet tidigare gånger jag sprungit marathon, det går liksom lite på rutin numera - man vet vad som funkar. Rutinen gör att jag har slutat fundera på om jag gjort tillräckligt många snabba pass, tillräckligt många långa pass, kört tillräckligt mycket styrka, tränat tillräckligt mycket överhuvudtaget eller om jag kanske rent av har tränat för mycket. Nej, jag vet numera att det som är gjort är gjort, ingen vits att se tillbaka och fundera för man kan inte ändra på något sista veckan i alla fall. Man måste lita på sig själv och på att den plan man lade upp för sin träning när man planerade in sitt race var optimal och genomtänkt och så länge man har följt den planen kan man möta loppet med ro.

Och det kan jag. Träningen är gjord till punkt och pricka och då är det bara att förbereda sig med vila, mat och sömn för att se till att vara sitt allra piggaste jag när det sen äntligen blir dax för race-day.

Inte heller har den klassiska tävlingshypokondrin dykt upp. Jag har inte inbillat mig förkylningar, inte känt efter om jag kanske är lite risig i magen, inte undvikit folksamlingar mer än vanligt och inte våndats inför sista dagarnas träningspass av rädsla för att ramla och bryta benen. Att hypokondrin har uteblivit beror dock inte på att jag börjar bli rutinerad, den kommer nog alltid finnas där inför viktiga lopp, utan enbart på att jag haft fullt upp med att bekymra mig för de hälsoproblem som faktiskt är konstaterade och finns på riktigt.

För vad som skiljer de senaste veckornas förberedelser mot den vanliga uppladdningen är de otaliga behandlingar med massage, stötvåg, akupunktur och tillrättaläggande av kotor som jag har sprungit på var och varannan dag för att försöka hinna få ordning på mina mag- och ryggproblem innan söndag. Ena dagen har jag haft skitont efter den senaste våldsamma behandlingen, nästa dag har jag känt mig rörligare och mer välmående än på länge för att nästa dag återigen må skit med smärta, andningsproblem och trötthet.

Men jag är hoppfull, för den här gången har det funnits en genomtänkt strategi och en behandlingsplan och såhär när ömheten efter gårdagens sista smärtsamma stötvågsbehandling börjar släppa mår jag faktiskt bättre än på länge. Och då börjar man ju hoppas. Och längta. Och bli tävlingssugen. Och taggad. Och drömma. Och fokusera. 

Men är det rätt sak vi har behandlat? 

Har vi haft tillräckligt med tid?

Vem vet.