Att leva utan löpning

Jodå, det går tydligen att leva ett liv utan att springa, även om det är ett liv med en ständig känsla av att något saknas. Lite som att glömma jästen när man bakar bröd, ketchupen till korven eller att sminka sig men sedan glömma att avsluta med mascaran. 

Sedan Eindhoven marathon har jag inte tagit ett enda löpsteg. Ett medvetet och alldeles frivilligt val som inte beror på att jag inte kan springa, inte får springa eller inte vill springa utan en löpvila som görs i rent förebyggande syfte.

Då mina skade/sjukdomssymtom är diffusa och känslan på de senaste loppen har varit att hela kroppen "lägger av" har ett av de spår som utretts varit om överträning kan vara orsaken. Det har konstaterats att så inte är fallet, men på vägen har jag ändå från flera håll blivit rekommenderad att ta ett par veckors löpfritt då jag sedan min senaste skada 2007 inte minns när det senast gick två dagar i rad utan löpning. En löpvila för att undvika framtida skador, för att undvika att drabbas av överträning och för att minimera risken för att någon gång (hemska tanke) tröttna på löpningen ska tydligen vara nyttigt säger förståsigpåarna.

Efter misslyckandet i Eindhoven och det slutliga beviset på att min kropp mår skit kändes det lägligt att en gång lyssna på råden och ägna ett par veckor till vård av löparmusklerna innan det är dags att samla fokus inför säsongen 2014. Kanske kan detta även bidra till att läka ut vad det nu än är som är fel i min kropp.

Att vila helt är såklart inte ett alternativ för en löpare som är van vid tre timmars daglig träning, så nu har kreativiteten plockats fram och livet utanför löpningen ska utforskas till fullo.

Så jag äter mig runt gymmets alla gruppträningspass och har med glädje trampat mig igenom spinningpass till bra musik, stretchat mig igenom rörlighetspass i mörker med tända ljus, dansat mig igenom Bodystep pass och kulmen kom på den sedvanliga långpasstiden i lördags förmiddag när ni andra i löpareliten plågade er igenom Terräng SM medan jag skuttade runt i mitt flashigaste träningslinne på ett jympapass. Kände mig fånig och löjlig när jag försökte mig på diverse moves bland alla duktiga jymparutinerade motionärer och pensionärer och skrattade gott när vi skulle få "en rejäl utmaning" genom att jogga oss runt i salen. 

Men skrattar bäst som skrattar sist. Är rädd att jag var den enda som vaknade med träningsvärk dagen efter...

Jag har tagit mig tid att vara med på simklubbens "crawlskola" på söndagar för att förfina min teknik. Som före detta tävlingssimmare behärskar jag alla fyra simsätt, men då det rullat iväg 15år sedan jag senast startade en tävling har jag länge haft en känsla av att jag tappat en del teknik och lagt mig till med dåliga ovanor under de softa 3km simningarna jag ägnar mig åt varje torsdagsmorgon ackompanjerad av lugn musik och levande ljus.

Nu slipas istället tekniken med hjälp av handpaddlar, simfenor och en simtränare som från bassängkanten justerar allt från för "slappa" fotleder till för liten "kick" med handen i slutet av armtagen. Även om min teknik i allt väsentligt verkar sitta i ryggmärgen känner jag redan efter två gånger klara förbättringar och framförallt har jag färskat upp minnet på alla roliga övningar man faktiskt kan köra i bassängen istället för att bara nöta längd efter längd i samma fart en hel timme.

Att min nya Suunto klocka kan räkna längderna åt mig gör ju i och för sig nötandet en aning roligare, men just därför tänker jag ta tillfället i akt att ägna den nötande timmen i bassängen åt att tänka teknik istället för bassänglängdsräkning. Tack för det Suunto!

I ett liv utan löpning finns det även tid till att fixa hemma vilket har gjort att vi äntligen har fixat lite ordning i vårt träningsrum och sett till att alla pilatesbollar, hantlar, skumrullar, gummiband, medicinbollar, häckar och yogamattor har fått en egen plats samtidigt som det finns yta nog kvar på golvet att faktiskt träna. 

                      

Det finns tid till långpromenader med mammalediga vänner och deras barnvagnar där motionen är underordnad den sköna känslan av att insupa frisk luft samtidigt som man avhandlar samtalsämnen om allt från ena vännens i nyinköpta pysventiler som ska underlätta bebisarnas gasiga magar till vilka pumps någon annan ska ha på sig på helgens festligheter. Helt löpfria samtalsämnen i ett forum där ingen bryr sig om vilken kilometertid jag snittade på senaste passet eller vad jag gör på en tusing.

Det finns tid att ta hand om nära och kära och erbjuda min hjälp till de närstående som är sjuka och behöver mig. Tid att fika med min pappa, se brorsans 800 bilder från sin USA-resa, gå på bio med min älskling, käka middag med min mamma och stanna en stund extra på gymmet för att snacka skit och svettas i bastun med en kompis. 

Det finns tid att jobba någon timme övertid på jobbet när situationen kräver det, man kan välja vad man vill till middag och mellis utan att bekymra sig över hur valet påverkar min prestation på det viktiga träningspass som lurar runt hörnet. Jag kan ta "sovmorgon" på vardagarna då morgonträningen är förkortad och hinns med även om jag stiger upp vid 6,30 istället för 5,15 och på helgen finns tid till riktig sovmorgon och långfrukost då långpasset är utbytt mot gruppträning på gymmet. 

Men trots allt detta mys och all denna "lyx" är det ändå något som saknas för att livet ska vara komplett.

Ett stilla långpass i solen i härlig höstluft bland färgglada löv.

En löprunda med vansinniga tröskelintervaller där musklerna skriker, svetten rinner och pulsen slår i taket men där klockan visar att man är något bra på spåret.

En löprunda en tidig morgon som avslutas med en rykande het kopp kaffe och din favorityoghurt framför nyhetsmorgon med morgontidningen i handen.

En tävling där dagar av nervositet ansamlas för att släppas fritt och omvandlas till adrenalin när startskottet går och all fokus och all kraft läggs på att uppnå det ultimata målet.

Ett liv utan löpning är ett mycket bra liv.

Ett liv med löpning är livet de lux.