Ett inlägg som skrevs i affekt en sömnlös natt i ett mörkt hotellrum, bara timmar efter målgång, fortfarande med värk i både rygg och mage och där tårarna knappt hunnit torka av besvikelsen.
Ett sådant inlägg kan inte bli annat än sorgligt.
Jag tillät mig själv att deppa i ganska exakt 24timmar innan jag bestämde att det fick vara nog. Jag blir knappast varken friskare eller en bättre löpare av att deppa och då jag dessutom än så länge aldrig stött på ett enda problem som löser sig av sig själv medan man själv sitter på röven och väntar var det dags att agera.
Så jag kopplade bort den av besvikelse förlamade hjärnan och plockade fram den handlingskraftiga kvinnan inom mig, ringde några väl valda samtal och vips hade jag en tid på en idrottsklinik där jag om några dagar ska bli undersökt av både en idrottsläkare och en naprapat specialiserad på elitidrott.
Därefter snörande jag på mig löparskorna, valde min allra vackraste favoritrunda som tröst och motivationshöjare och sexton kilometer senare var jag taggad och tillbaka i den ursprungliga träningsplanen mot Eindhoven marathon.
Är det realistiskt att tro att jag kan springa en smärtfri och snabb mara om fyra veckor när min kropp i helgen inte klarade mer än 11km i tävlingsfart?
Knappast.
Är det klokt att köra på med hård träning enligt en plan när det inte är realistiskt att tro att kroppen håller för att nå själva målet med planen?
Knappast.
Är det kul att vara klok, förståndig och realistisk?
Knappast.
Men om läkarteamet jag ska träffa har en smidig och magisk "Quick-fix" på lut tänker då i alla fall inte jag stå där som ett fån i dålig form med missad träning och inte vara redo för mitt race bara för att jag har varit onödigt klok, förståndig och realistisk i min väntan på ett botemedel.
Nej, istället tänker jag leva på hoppet, drömma om den perfekta maran, träna stenhårt och stå där i toppform redo att springa skiten ur marathondistansen så snart jag blir utsläppt ur undersökningsrummet.
Och då är det tamejsjutton min tur att få till en fullträff.
Hej, Tråkigt att du inte fick göra dig själv rättvisa i lördags! Jag dras periodvis med dåliga Hb-värden och vet hur (dåligt) det känns att springa då! Hursomhelst så är det ju inte katastrof, topp 10 och du får du ändå jogga genom andra halvan! Jag som läser är ibland såg dig i Kungsträdgården men vågade mig inte fram, osäker på om det var du, jag brukar ha koll på de duktigaste, snabbaste tjejerna men kände inte igen dig.
SvaraRaderaJag sprang också, inte alls tränad för halvmaran i år med fartpass utan har lagt fokus på kuperad terräng i lägre fart med sikte på Lidingö. Jag sprang kontrollerat hela vägen och lyckades pricka båda milarna på exakt 40:03/40:03, haha. Gjorde så gott jag kunde för dagen och kom i mål på låga 1:24, 40 sek från pers. Skulle jag komma ner på 1:22 skulle jag vara direktkvalificerad till NYC, men jag är fortfarande en bit ifrån...det kommer nog med en lite mer riktad satsning.
Du kommer igen! Ha en trevlig helg!/Staffan
Hej Staffan!
SvaraRaderaTack för dina peppande ord!
Var inte särskilt besviken över placeringen egentligen och om det "bara" vore ett dåligt race hade jag definitivt kunnat ta det bättre - dåliga lopp ingår ju liksom i leken! Det var besvikelsen och frustrationen över att inte ha hittat lösningen på problemet som sved mest. Men nu har jag smält det och är fullt fokuserad på att hitta en lösning och riktigt längtar till den dagen då jag får gå i mål och känna att jag presterat precis allt jag kan utifrån min förmåga och inte ha begränsats av sjukdom/skada.
Bra gjort själv att springa med så jämn fart! Visar ju att det absolut finns ett pers i kroppen och att 1,22 inte är särskilt långt borta! Stort lycka till på LL, jag ska hålla koll på dig i resultatlistan!
Synd att du inte "vågade dig fram", hade varit kul att ses! Får trycka mitt namn på träningsoverallen till nästa gång... :)
Trevlig helg tillbaka till dig!
Haha, det får du göra :) nä, nu känner jag igen dig! Mitt mål på Lidingö är 2:15 (silver). Ett mål jag borde klara eftersom jag är uthållig och klarat maran sub3. Jag gör dock premiär på Lidingö och har därför respekt för banan.
SvaraRaderaJag kommer lägga till din blogg i min blogglista. Jag har rätt många läsare så det gör nog att fler hittar hit!