Världsbäst på träning

När det går åt skogen på de viktiga loppen och man liksom inte får vara bäst när och på det man vill vara bäst på får man se till att hitta något där man är just det. Bäst.

Någon bestämmer sig för att bli bäst på att springa baklänges. (Det är sant, träffade en snubbe på Frankfurt marathon som skulle slå världsrekord i att springa marathon baklänges)

Någon bestämmer sig för att bli bäst på att springa konstiga lopp typ i öknen, Nordpolen eller typ uppför trapporna på Empire State Building.

Själv ligger jag bra till i tävlingen om snyggast träningsdagbok.

För sedan jag och min tränare bröt samarbetet i våras bestämmer jag själv, med min make som bollplank, precis vad och hur mycket jag vill träna. Efter att fått denna bestämmanderätt över mitt liv började ett sökande efter inspiration till nya pass, och jösses vad mycket kul det finns därute i löparjungeln. Jösses vad mycket man kan träna när ingen säger stopp.

Det är tröskelpass i alla olika kombinationer och distanser.

Det är intervaller med en obegränsad variation av fart, längd och antal.

Det är långpass med fartökningar i början, mitten och som avslutning, eller varför inte en kombination med lite fartökningar här och där?

Det är löpskolningsövningar, koordinationslopp och häckgång.

Det är backintervaller i långa och korta backar, i jättebranta backar och i flackare backar, och det är träning i dessa backar både uppför och nerför.

Det är träning på bana, på asfalt och i terrängen. Och varför inte lite i en myr eller i slalombacken när vi ändå håller på.

Det är morgonjoggar, återhämtningsjoggar, nerjoggar och uppjoggar.

Det är styrketräning, rörlighetsträning, stretch och gärna lite yoga.

Det är fartlek, det är snabbdistans och det är sprintpass.

Det ska tävlas på alla möjliga distanser för tävling är bästa träning.

Det är rehab med crosstrainer, cykel och vattenlöpning för att få allsidig träning.

Det är helt enkelt en jäkla träningspyttipanna där ute i världen, som innehåller lite av allt och där man förväntas peta ut godbitarna och välja bort skiten för att det ska bli bra. I en vanlig pytt i panna är det easy-peasy, petar du bort korven så blir det gott, men i träningspyttipannan är det mer oklart vad som bör lämnas kvar på tallriken. För all träning är väl bra träning?

Löpning sägs vara en rättvis sport där den som tränar hårdast får belöningen i att bli den bästa löparen, även om vissa människor som haft turen att födas med en talang för löpning kommer undan något lindrigare än oss andra. Men för mig, vars enda talang är min skalle som är fullproppad med vilja, gäller det att aldrig fuska med träningen utan se till att trycka in alla ovanstående pass i träningsprogrammet för att kompensera för sin bristande talang genom att inte missa en enda liten viktig detalj om man ska ha en chans att nå toppen.

Men så var det ju den där detaljen med VILA som också nämns i alla träningsprogram. Vilan som liksom är som ägget på pytt i pannan, den där detaljen som liksom måste till för att det ska bli en helhet och bli något bra i slutändan. När du steker pyttipannan är även det easy-peasy, när pannan ändå är varm kan du ju kasta i ett ägg också. Men i träningspyttipannan finns det liksom aldrig plats i pannan för att slänga in den där vilan eftersom dygnet bara har 24 timmar och en vecka bara 7 dagar och ska du hinna med alla ovanstående livsnödvändiga pass finns det plötsligt väldigt lite utrymme för sådana lyxdetaljer. 

För att den som tränar hårdast blir bäst låter rimligt i mina öron, men att den som vilar mest skulle bli bäst har jag aldrig hört talas om. Det är så lätt att rekommendera pass som ska köras men en exakt plan för hur mycket som ska vilas finns inte eftersom det är så självklart att man ska veta exakt när det är dags för en dag på soffan. Jag gillar vetenskap, jag gillar när man vet vad som är rätt och fel, jag gillar facit. Men i avsaknad av detta vilo-facit blir jag vilsen och det blir alltid lättare att välja ett extra träningspass före en extra vilodag, bara för att vara på den säkra sidan liksom. 

Och kanske är det just därför jag bara är bäst på mina ensamma rundor i skogen, på min träningsbana och betydligt närmre en seger i tävlingen om tjockast träningsdagbok än i tävlingen om att vara den bästa löparen som kommer först över mållinjen.

Men det är ju kul att i alla fall vara bra på nåt...