Knäcker extra som hare

Tidig lördagsmorgon där klockan larmade redan vid 06.00. Eller larmade och larmade, jag kör med klockradio så vi blev väckta av radio P4 som sände musik på temat "koppling till Tyskland" vilket var ganska lägligt då min fina J just skulle släpa sig ur sängen för att resa till sitt favoritland Tyskland och kolla på fotboll. Själv skulle jag också stiga upp tidigt för en resa, dock inte till metropolen Berlin utan till Österbymo strax utanför Eksjö. Alla gillar olika.

Vad ska människan till Österbymo och göra? Undrar kanske någon av er där ute. Vill man låta seriös skulle man kunna säga att jag skulle dit och jobba för jag skulle nämligen vara hare på Jätten Bule löpet. Om jag sedan berättar att det inte direkt var arrangören som ringt och anställt mig som hare med en fet lön som belöning utan att jag skulle göra denna insats för min bästis Malin med en fika som gage, kanske det ger en mer rättvisande bild av dagens "jobb". Dock bör inte denna insats förringas, att vara hare är en mycket ansvarsfull uppgift som bör tas på allra största allvar.

I och med detta jobb var det (äntligen) slut på löpvilan för min del och dagens harande således mina första löpsteg på nästan tre veckor. 

Är människan galen som tar på sig ett harjobb direkt efter en löpvila? Undrar kanske ytterligare någon därute. Här bör det förtydligas att min uppdragsgivare varit ganska snäll med sina krav. Eftersom Malin: (jag citerar) "inte är en tävlingsmänniska", "inte förstår prestigen i att försöka springa så fort som möjligt" och "springer för att hålla mig i form - inte för att bli bra på att springa" var det kanske egentligen mest haren själv som tyckte att det var viktigt att det fanns ett uttalat tidsmål att sikta mot och som byggde upp förväntningarna och förhoppningarna kring att sub60 skulle klaras. 

Gemensamt för både hare och löpare var dock att fikat efter loppet hade mycket hög prioritet varför vi avsatte en stor del av uppvärmningstiden till att åka en sväng i Eksjö för att reka lämpligt fik till hemvägen.

Eftersom min uppdragsgivare ville välja taktiken att spara krafterna till den utmaning som väntade skippade vi uppvärmningen och spenderade istället resterande tid fram till loppet i det varma omklädningsrummet med att genom fönstret beskåda de uppvärmande människorna utanför. Malin skrattade gott när hon studerade folks löpskolningsövningar och undrade vad sjutton de skulle vara bra för? Och jag får hålla med henne, när jag nu för första gången såg uppvärmningritualerna utspelas där framför mina ögon utan att jag själv var en av de skuttande människorna som utförde dem insåg jag plötsligt att det faktiskt ser rätt löjligt ut. Detta erkände jag ju såklart inte utan förklarade istället pedagogiskt vad de var bra för och kostade till och med på mig att visa lite tripping, skipping och sprättsteg vilket resulterade i ännu mer garv och ett förslag på att jag kanske kunde köra sprättsteg runt hela banan? Nej tack.

Klockan 11.15 var det dags för den överenergiska speakern att skicka iväg oss för start och med benhård koll på klockan inledde vi första kilometerna i 5,25 fart. Sedan började det gå riktigt grisigt uppför på riktigt små, knixiga och leriga stigar och det var riktigt tufft för min adept där ett tag då det både är tufft rent fysiskt med en stigning på en dryg kilometer men även jobbigt mentalt att få en så tuff stigning så tidigt i loppet när man känner att man blir trött och samtidigt vet att det är väääldigt långt kvar till mål. Väl uppe på krönet skriker Malin till av glädje när hon ser femkilometers skylten och inser att vi är halvvägs, och jag konstaterar mindre lycklig att klockan i samma stund passerar 30min. Med tanke på tiden och Malins trötthet blev jag rejält orolig att vi inte skulle klara 60min gränsen, men plötsligt verkade det som att hon fick ny kraft och nästa kilometer avklarades istället på 4,53. Hon var tillbaka!

Över stock och över sten, över knixar och rejäla backar och från hopp till förtvivlan krigade hon sig sedan framåt med mig vid sidan om som plockade fram alla peppande kommentarer jag kunde komma på. Ett tag kändes det som att jag var Coach för en stor del av startfältet då övriga löpare runt omkring också blev tvungna att stå ut med mitt tjat, men ganska snart insåg även de att de mer än gärna fick ta hjälp av mig för att få både tidsangivelse, distans och aktuell fart. 

När två kilometer återstår ser Malin ryggen på en kille hon känner och som vi pratat med innan loppet och jag passar på att utmana och hetsa henne att pressa sig lite extra för att försöka komma ikapp. Känner mig som en dramaqueen när jag sedan springer ikapp Fredrik och informerar om att Malin är hack i häl och att han nog borde lägga på en rem om han inte vill bli omsprungen.

Kutar sedan tillbaka till Malin som då ber mig räkna ner varje 100m till mål så att hon vet exakt hur långt det är kvar och samtidigt också informerar om att det nu inte finns någon kraft kvar i benen. 

Men det gör det. Alltid. Om man bara vill. 

Vilket jag tjatar och tjatar om sista biten för att verkligen försöka få henne att hitta den där kraften jag vet att man själv inte tror finns när man nåt den trötthetsnivå där man bara önskar att skiten vore över. När 500 meter återstår kan jag med stor glädje rapportera om att hon har god marginal till sina 60min men fortsätter ändå skrika att vi MÅSTE spurta på slutet och bestämma oss för att varje sekund ALLTID är värdefull.

Trött som en mört men nöjd som attan korsar hon snart mållinjen på tiden 57,53 och ta emot Bule-medaljen.

4 sekunder efter, stolt som en tupp över min duktiga vän som verkligen tänjt sina gränser för vad som är bekvämt, fick även jag ta emot en medalj som jag nog ändå tycker att jag också hade förtjänat. Lite grann i alla fall.

Hur blev det då med fikat som ju var dagens huvudattraktion? 

Lennarts fik i Eksjö levererade över förväntan och hade blivit mitt nya favoritfik om det inte hade legat två timmar hemifrån vilket känns en aning långt när fikasuget smugit sig på. 

En soppa till mig och en lasagne till Malin toppades med chailatte, kaffe, spökboll och biskvi till dessert. 

Någonstans under loppet när det var som allra tuffast, tog jag till det tunga artelleriet och erbjöd att offra mitt fikagage och lovade istället att bjuda på fikat om hon bara såg till att pressa sig under de där 60 minutrarna. 

Och det var definitivt värt att bli utan gage. Glädjen över att kunna bidra och hjälpa någon att nå sina mål och att få göra något så skoj tillsammans som att springa var helt klart belöning nog. 

         

Jätten Bule himself med nummerlapp på bröstet redo för start. 

Hare och adept, en aning övertaggade         inför uppgiften.

         

Välförtjänt chailatte och spökboll (= en halloween-hottad arraksrulle/dammsugare)

Från en duktig vän till en annan. Dagen avslutades med att vi gick till kyrkan och lyssnade på vår duktiga vän Alex som levererade solosång av allra högsta nivå.