Varför?

Jag springer. Varje dag. Precis som vanligt, men ändå inte.
Jag springer inte längre för att jaga. Jagar inte längre snabba tider, jagar inte pigga ben och jagar inte stora uppsatta mål. Min löpning är en flykt, det är jag som är jagad.
Jag springer så fort jag kan, kanske är idag den dag då jag kan komma undan?
Jag springer till det bränner i benen och bankar i bröstet, väljer konstiga vägar för att skaka av mig min förföljare och ökar farten än mer när jag känner att den närmar sig. Det hjälper inte. Plötsligt hinner den ikapp mig, sorgen, och den slukar hela mig likt en hungrig varg som hunnit ikapp sitt byte. Jag kan inte andas, paniken och förtvivlan sprider sig i kroppen och benen bär mig inte längre. Sjunker ner på en sten, ensam i skogen, och låter sorgen äta upp mig och tårarna flöda.
Jag kommer inte undan. Sorgen är här, och den förgör mig.

Min älskade svärmor finns inte mer.

I kampen mot cancern fick vi inte ens en chans. Den tjuvstartade, talade inte om att krigets startskott hade gått och när vi väl blev inbjudna till fajten var dess försprång så stort att vi inte hade en chans. En månad från sjukdomsbeskedet till hon togs ifrån oss gjorde att vi inte ens hann mobilisera oss för kamp. Så jävla osportsligt.

Min älskade svärmor som varit min bonusmamma i fjorton år.

Min älskade svärmor som varit Löparjossans största fan.

Hon som tog med mig på min första ”riktiga” löpartävling, ett göteborgsvarv, där hon bar mina överdragskläder, mötte mig i målet och hade laddat med en påse salt och blandat som vi delade under hemfärden eftersom jag alltid blev sugen på salt efter träning. Hon som granskat resultatlistan på sportmässan i Barcelona och stolt konstaterat att hon minsann har samma efternamn som den där tjejen i toppskiktet. Hon som fått så många helger förstörda för att hon inte kunnat uträtta något vettigt eftersom hon istället förlamad av nervositet väntat på SMS rapporter från mina race.

Hon som köpt lyckomaskotar åt mig och alltid gett mig peppande ord innan start och hon som alltid varit noga med att de gånger jag sprungit dåligt tala om att jag är lika älskad oavsett om jag kommer först eller sist.
Hon som älskade Stockholm marathon, som hon själv alltid drömt om att springa, och som hon har gjort till årets löparhöjdpunkt och vår gemensamma familjeaktivitet. Planerade boende och lämplig after-run flera månader i förväg. Inte en gång hon har missat min start i loppet. Hon som grät på läktaren vid min första målgång, min marapremiär, för att ”det kändes som om det var jag som sprang”. Hon som frös häcken av sig den där gången då vädergudarna levererade vinterväder och hon som sprang sig så svettig i värmen ett annat år för att hinna se mig så många gånger som möjligt att hon var tvungen att duscha efteråt.
Hon som bjöd sina arbetskamrater på en rosa tårta måndagen efter årets marahelg för att fira ”sina tjejer” då hon både blev mormor till lilla Amanda och fick vara med när jag tog SM-brons på samma helg.  Hur ska jag någonsin kunna springa Stockholm Marathon igen?

Vem ska bjuda mig på älggryta och äppelpaj på söndagarna?

Vem ska vara den enda som ger mig en present på alla hjärtans dag?
Vem ska komma med julklapp fast att vi bestämt att inte köpa någon?
Vem ska ringa så ofta att man nästan blir trött på det?
Vem ska vara den positiva fläkten som alltid har något kul att berätta och peppande att säga när man som mest behöver det?

Världen är en sämre plats utan min svärmor, livet har minskat i mening och aldrig trodde jag väl att saknad och sorg kunde göra så fruktansvärt ont i hela kroppen.

Kan någon, snälla, tala om hur man gör för att gå vidare?