Befinner mig i livets långa uppförsbacke, men anar backens krön

Man inser inte hur bra man har det förrän allting rasar. 

Man tycker att man har upplevt tunga perioder i sitt liv där brutna lopp eller misslyckanden på jobbet har gjort att att livet har känts pest. Man har tröstat sig med att livet är lite upp och ner, en berg- och dalbana och att allt inte kan vara lekande lätt jämt. Man har brutit ihop lite grann, samlat ihop resterna av sig själv och varit sitt vanliga glada jag på toppen av bergbanan några dagar senare när ett lyckat träningspass, en positiv kommentar från en kund eller kollega eller ett samtal med en god vän räddat dagen.

Så är livet, säger man. Och det är säkert sant.

Men jag inser nu att jag har surfat hela mitt liv på toppen av den där bergbanan. Mina dalar, mina besvikelser och tråkigheter har varit som ett litet gupp i barnens bergbana Nyckelpigan på Liseberg.

Jag har varit lyckligt lottad, förskonad från stora sorger och problem, men varit dum nog att stundtals ödsla kraft på att gräva ner mig över småsaker istället för att vaket inse hur bra jag har haft det.

Det inser jag nu, när jag varit med på den bergbana som inte bara körde ner i dalen, utan snarare kraschade rakt i marken.

Det går nog tyvärr inte att göra en lång historia kort, hur gärna jag än skulle vilja, och kanske är det därför jag har valt att inte skriva till er därnere från botten. Kanske har jag inte släppt in er för att jag inte vill att det här ska vara en deppig, trist och ledsam blogg och för att allt kanske inte lämpar sig i offentlighetens ljus. Kanske är det för att jag helt enkelt inte har känt att bloggandet är viktigt och för att jag inte har orkat. Kanske är det för att jag inte har vetat hur jag ska formulera mig - skriva ett lika mörkt inlägg som hur jag faktiskt har känt mig inombords eller välja att skriva om de små ljuspunkter som trots allt alltid finns där i mörkret men då känna mig som en bluff som inte erkänner hur det verkligen är. 

Jag vet inte, men nu ska ni få en så kort förklaring jag kan leverera så att vi sedan tillsammans kan gå vidare, så att jag kan återuppliva denna blogg och låta er följa med på min väg uppåt i det här långa motlutet. 

Allt började när min älskade svärmor så hastigt avled i höstas. En chock, en enorm sorg följd av saknad och många tankar kring livets mening och rättvisa. Efter begravningen kraschade jag både  fysiskt och psykiskt Jag gick till affären och irrade runt i två timmar utan att veta vad som skulle läggas i min korg. Jag körde bil till jobbet, promenerade hem och undrade varför min bil inte stod i garaget. Jag sov femton timmar om dygnet och kunde glömma vardagliga saker som hur man kokar pasta. Löpningen fanns hela tiden med mig, men vissa dagar sprang jag som i mitt livs form för att nästa dag finna mig själv gråtandes med löparskorna i handen oförmögen att ta mig utanför dörren.

Väggen var nära, utmattningen total.

Det är självklart inte "enbart" min svärmors bortgång som orsakade kraschen, men det var droppen som fick bägaren att rinna över.

Många års ackumulerad stress där varje dag varit planerad från fem på morgonen till tio på kvällen. År där jag tränat 750-800tim när jag samtidigt försökt sköta ett krävande jobb. År där jag bestämt mig för att vara elitlöperska men samtidigt försökt hålla fast vid ett "vanligt" liv där man aldrig tackar nej till tjejkvällen med kompisarna eller släktkalasen och är först att anmäla sig till jobbets aktiviteter. År där jag aldrig tillåtit mig att göra något halvdant där hemlagat och hembakat är en självklarhet, där huset ska storstädas grundligt varje helg och där jag ska visa framfötterna och leverera på topp på jobbet.

Ett pussel som jag vet funkar för många andra, som har funkat för mig så länge jag har haft kontroll på varenda minut, men när det hände något så stort som min svärmors bortgång som var utanför min kontroll, funkade det inte längre och allt kom ikapp mig.

Men jag har jobbat mig så sakteliga uppför backen och jag tycker mig kanske ana krönet långt därborta.

De dåliga dagarna där jag knappt orkar gå ur sängen blir färre och färre, min energi börjar återvända och jag börjar till och med så smått våga blicka framåt. Jag börjar se att det kommer att komma något bra ur detta:

Jag har lärt mig att min kropp inte är en maskin och efter att i 30år ha struntat helt och fullt i alla kroppens signaler har jag bestämt att det är dags för min kropp och min knopp att bli kompisar. Jag har länge varit stolt över året 2011 där jag nådde så många framgångar inom löpningen och där jag inte avvek en tum från mitt träningsschema för sjukdom eller minsta lilla skada. Men när jag nu tänker efter funderar jag på om det egentligen är något att vara stolt över, för kan jag verkligen ha varit frisk nog att träna varje dag ett helt år? Troligen inte, jag är ingen utomjording, men jag är utomjordiskt bra på att inte tillåta mig själv att känna efter och sprang säkert både ett, två och tio pass där jag egentligen borde vilat.

Jag har lärt mig att man måste begränsa sig. Väljer man att elitsatsa på en idrott måste man bestämma sig och göra det fullt ut. Då kan man inte vara med överallt, man kan inte jobba hur mycket som helst, man kan inte ha det perfekta hemmet och inte ens en elitidrottare kropp slutar att fungera om det någon gång serveras hämtmat eller halvfabrikat utan kanske mår den snarare bra om det innebär en halvtimmes extra tid att vila. 

Jag har också lärt mig att livet är så mycket mer än bara löpning. Löpning är, faktiskt även på elitnivå, bara något man gör för glädjens skull. Ett tidsfördriv. Ett jobb. En hobby. Stryk löpningen från ditt liv och det finns så mycket annat. Stryk allt annat än löpningen från ditt liv, så blir det inte mycket kvar.

Jag älskar min löpning, och kommer fortsätta bedriva min satsning på allra seriösaste nivå. Men jag inser också att man ibland måste ha lite perspektiv på det hela, det är inte och får inte vara det enda som betyder något i livet.

Sedan januari har min träning faktiskt flutit på ganska bra, men jag måste hela tiden lyssna på min kropp och hellre bromsa än att gasa. Jag tror att min fysiska form är bra, för även under de riktigt mörka perioderna blev det många mil, dock saknades kvalitetspass då jag inte orkade med den press de innebär utan istället kopplade jag av med långa lugna distanspass utan plan där benen fick bära mig så långt och så fort (långsamt) de kände att de ville just den dagen. Nu är kvalitetspassen tillbaka och de funkar bra de flesta dagarna, men när inte huvudet är med funkar inte heller kroppen, och när jag kommer vara mentalt redo att kunna prestera på topp på ett race kan bara tiden utvisa. 

Än finns ingen tävlingsplan för 2014, utan våren kommer att ägnas åt att hitta glädje och fokus. Jag ska springa de lopp jag tycker verkar skoj oavsett om min form är kass eller om det ens är en distans som passar mig. Jag tänker ha kul, jag tänker hitta tillbaka till den där härliga känslan där löpningen ger mig så mycket, jag tänker springa utan krav och utan måsten och utan att lyssna på vad någon annan tycker att jag borde eller inte borde göra. 

Om jag sen är mentalt redo att slåss om topplaceringar och medaljer om en månad, fem månader eller ett år, det får vi se.

Så min blogg kommer ha en annan vinkling ett tag framåt. Istället för tjejen med självförtroende och höga mål kommer ni få följa tjejen som genom glädje och genom att bli vän med sin kropp ska hitta vägen tillbaka till toppen.

Häng på!