Så kom då räkningen...

Efter flera härliga dagar där det har funnits energi inte bara till riktigt bra träningspass utan även till lite annat vid sidan om kom såklart bakslaget som ett brev på posten.

Oväntat och orättvist eftersom jag ändå tycker att jag har begränsat mig. För trots att jag har känt mig pigg har jag tackat nej till saker jag gärna velat vara med på och tvingat mig själv att kompensera upp för den hårda träningen, där min kropp faktiskt har levererat riktigt bra, genom att ta en tupplur här och där och spenderat långa stunder läsandes en bra bok i min fåtölj.

Men det var tydligen inte tillräckligt.

I morse när väckarklockan skrällde för morgonjogg skrek hela kroppen åt mig att ligga kvar.

Jag kände hur hela kroppen värkte, men tänkte att jag nog som alla andra bara är lite måndagstrött. Klev upp och drog på mig löparkläderna, vilket kändes som en utmaning i sig, då hela min kropp kändes urlakad och orkeslös.

Men jag gav mig ändå ut på min morgonjogg med trösten att idag var en återhämtningsdag där bara morgonjoggen om 12km och ett kvällspass med styrka på gymmet stod på schemat. I mitt nya program är tanken att stryka mellanmjölkspassen, (ni vet de där man egentligen bara gör för att det ser bra ut i dagboken) och istället se till att när det är kvalitetsdag ska det vara jäkligt hårt och jag får dra på med både fart och distans utan begränsningar. Dessa dagar ska jag vara fräsch nog att känna att jag kan få ut max. Sedan kommer det lugna dagar där kroppen ska få vara trött efter den tuffa träningen, så trött att man inte ens vill förlänga sin runda eller ens springa för fort – för det skulle ändå inte alls vara tillåtet. Lugna dagar ska vara lugna och det är på dessa dagar jag ska hämta hem träningen från de tuffa dagarna och kanske bygga upp sig med ett styrkepass. Kvalitet före kvantitet helt enkelt.

Idag var alltså en sådan där återhämtningsdag, så att kroppen skulle vara trött och kännas stel var helt enligt plan. Men det är stor skillnad på att vara sliten och att vara helt sjukligt, onormalt trött i hela kroppen. 

Tyvärr är detta inte särskilt ovanligt för mig just nu.

För de tunga dagarna är så mycket tyngre än en tung dag var innan min utmattning.

Jag hade förväntat mig tunga ben idag, men får en kropp som knappt tar sig ur sängen. En kropp som fick slita som en pensionär på joggingtur på morgonjoggen. En kropp som har suttit på kontoret och haft ett tryck över bröstet som gör det jobbigt att ens andas, att ens stå eller sitta. En kropp där det gör ont bara någon petar på mig. En kropp som tycker att det är jobbigt att flytta en pärm från bokhyllan till skrivbordet. En kropp som får mjölksyra av att gå uppför trappen till kontoret. Ett huvud som tycker att det är jobbigt att prata med kollegorna på fikat eller att svara i telefon. En dag där tårarna ligger bakom ögonlocken och lurar, redo att bryta sig loss vid minsta lilla motgång. En kropp och knopp i total obalans.

För nuförtiden när jag är sliten, då är jag jäkligt sliten.

Hur ska jag kunna planera några tävlingar när jag inte kan lita på min svajiga kropp och riskerar att vakna på tävlingsdagen oförmögen att ens jogga till start?

Hur ska jag kunna planera några resor eller roliga aktiviteter eller resor med vänner och familj om jag inte kan veta om jag kommer att orka gå ur sängen när vännerna knackar på min dörr?

Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka min vanliga, pålitliga, starka, kropp.

Vad som helst.