Trailutflykt på Isaberg mountain resort

Efter allt jobbigt som har varit känner jag ett plötsligt sug efter att testa något nytt inom löpningen för att utmana mig själv. Inte för att jag på något sätt är trött på, eller klar med, min marathonlöpning utan i första hand för att det ger mig ett glädjefyllt andhål då jag på obeprövad mark kan springa mera kravlöst eftersom jag inte har tider eller gamla prestationer att jämföra med.

Förra året smygtestade jag lite traillöpning genom att springa light-varianten av SwissAlpineMarathon  och jag minns att jag njöt av varje minut av loppet. Det var helt fantastiskt kul och gav mersmak.

När allt var som allra mörkast i vintras kom min peppande storebror, som aldrig duckar för en utmaning när det bjuds, med förslaget att vi som en syskongrej skulle anmäla oss till Tour De Tirol i Österrikiska Söll. Ett tredagarslopp i bergen som vi båda har sneglat lite på en längre tid men ännu inte kommit iväg på då andra lopp har prioriterats men nu kändes det som en utmärkt ide och vi såg till att vara redo direkt i december när anmälan öppnade för att knipa varsin av de åtråvärda 500 startplatserna. 

Loppet inleds med 10km stadslopp fredagen, följt av en bergsmara med 2160 höjdmeter på lördagen och ett 23km traillopp med 1200 höjdmeter på söndagen. En utmaning som heter duga.

Även om detta inte är ett lopp som kommer att prioriteras i min tävlingsplan för året är det ett lopp som jag ser enormt mycket fram emot - just för att det handlar om en utmaning som inte liknar något jag gjort tidigare. Det kommer inte handla om att vinna, mitt resultat spelar ingen roll, utan det är upplevelsen, äventyret och tillfredsställelsen i att lyckas genomföra den extrema utmaningen som lockar mig. Precis vad jag behöver just nu.

Då jag i alla år har genomfört min träning på så flacka asfalt- eller grusvägar som möjligt är jag total novis på allt vad traillöpning innebär och även om Tour de Tirol inte kommer att vara resultatmässigt prioriterat kommer ju upplevelsen i sig bli en aning trevligare om man har lagt lite tid på att förbereda sig. Min plan är att ett pass per vecka ska genomföras i liknande terräng och med rejäl kupering och idag var det dags för premiär.

Jag har ju förmånen att bo ett stenkast från Isaberg Mountain Resort, sydsveriges största skidanläggning, som även satsar stort på sommarhalvåret genom att erbjuda mängder av vandringsleder och mountainbikespår på och omkring berget. Även om det givetvis inte går att jämföra med de österrikiska bergen är det i alla fall något mer likt än de asfaltsvägar där min träning brukar bedrivas.

I den strålande vårsolen drog jag i förmiddags iväg på mitt allra första trailäventyr och mitt mål  för dagen var att klara två varv på Bjärsvedsleden (totalt 25km) utan att behöva stanna och gå i någon av de krävande backarna.

Mesig målsättning kanske man kan tycka, men när man aldrig sprungit varken på det underlaget eller i liknande kupering och då dubbla pass från igår med både stentuff tröskel och mycket distans satt i benen bestämde jag mig för att vara tillåtande mot mig själv och ödmjuk i min inställning.

Började direkt med att begå ett stort misstag. Parkerade bilen på den stora parkeringen och hoppade på slingan direkt därifrån, innebärande att jag helt ouppvärmd fick klippa ca 300-400m konstant uppförsbacke. Detta resulterade såklart i en alldeles våldsamt hög puls och onödigt med mjölksyra vilket jag fick sota för nästan hela första varvet genom ständigt förhöjd puls och småsega ben. (Not till mig själv - värm upp nästa gång!)  Började ångra mitt val av utmaning och längta tillbaka till min platta fina asfalt, men påminde mig strax om att det var ju faktiskt just backarna jag var ute efter när jag åkte hit och att jag därmed borde vara glad åt dess frekventa återkomst.

Till varv två kände jag mig plötsligt piggare och började hitta tekniken bättre både uppför och nedför och vågade därmed attackera lite hårdare. Dock hade jag ännu inte självförtroende nog att våga gå på ordentligt eftersom jag ändå var tveksam till om jag skulle orka hela rundan så jag fegade lite för att hushålla med krafterna. 

Banan var rejält utmanande men fantastiskt kul då den var så otroligt varierad med löpning både på asfalt, skogsväg, stigar, spångar och näst intill obanad terräng där man fick koncentrera sig rejält på var man satte sina fötter mellan alla rötter, stenar och lera. Insåg ganska snart att det är betydligt roligare att springa uppför på en tekniskt svår stig bland stenar och rötter eftersom man då får något annat än sina trötta ben och höga puls att fokusera på, vilket är det enda som mal i huvudet är man springer uppför på en asfaltsväg och bara blir frustrerad över hur långsamt det går.

Jag insåg också att springa nedför kan vara nog så utmanande som att springa uppför och att det krävs att man är lite våghalsig om man ska våga trycka på i knixiga, branta nedförsbackar. 

Ett par trailskor hade varit ett väldigt trevligt sällskap. Den mjuka sulan på mina distansskor var inte särskilt skön när man känner varenda sten och rot gräva sig in i foten och när jag hade stigit snett typ fyra gånger i de instabila skorna, kanat runt som bambi i leran och plumsat i tvåhundra vattenpölar som gjorde fötterna iskalla och skorna två kilo tunga bestämde jag mig för att det är dags att ge sig ut bland skotillverkarna och leta. Har ni några skotips mottages de tacksamt!

Mina alldeles nya skor ser plötsligt inte alls lika nya ut längre...

Summa summarum blev det ett av årets hittills roligaste träningspass! 

För även om det inte gick fort och jag inte på långa vägar är något bra i terrängen njöt jag ändå av hela passet just för jag känner att det finns en enorm utvecklingspotential och så otroligt mycket jag kan förbättra. Det fanns även något meditativt i att springa där i skogen, bli ett med naturen och bara fokusera på tekniken, vägvalen och omgivningarna och strunta fullständigt i klockan.

Klarade jag mitt mål för dagen? Javisst, jag höll mig springande alla 25km och plockade 579 höjdmeter. Bara 2800 hm till under Tour de Tirol alltså, tur att det är ett halvår kvar till start... 

Äventyret avslutades sedan på allra finaste sätt genom att mina bästa tjejer, Nettan och Linda, som båda bor i nära anslutning till berget anslöt efter avslutad träning så att vi tillsammans kunde avnjuta en riktigt god och mysig lunch på områdets restaurang Höganloft.

En "SmålandsAnna" satt fint efter passet, d v s en Tarte  Flambé Alsace style
med kantareller, röd lök, creme fraiche och gräslök.

 

Sköna söndag