En Jossan som läker

Det är verkligen en märklig känsla att inse att man har mått dåligt väldigt länge utan att man ens har vetat om det. Man har liksom successivt vant sig vid att kroppen ska fungera (eller inte fungera) på ett visst sätt och att man ska känna (eller inte känna) vissa saker. När förändringar i kroppens funktion och i ens beteende kommer smygande under en så lång tid märker man inte av att en förändring har skett.

Inte förrän man börjar må bättre igen inser man hur förändrad man har blivit och hur mycket man har tappat bort sig själv på vägen.

Nu kommer jag plötsligt på mig själv med att sitta och ladda ner musik, engagerat plöja igenom topplistor från alla länder, ständigt strosa runt med musik i öronen, hur jag höjer volymen på bilstereon och känner hur en fantastiskt bra låt kan ge rysningar i hela kroppen och hur jag längtar efter att få gå på en bra konsert.

Jamen, just det. Jag tycker ju om musik, det har min hjärna liksom glömt bort.

Jag hittar recept på bröd i morgontidningen som jag bara genast måste baka, ser matlagningsprogram på tv och blir så inspirerad att jag bara måste bjuda hem någon på fika så att jag kan baka den där avancerade kakan. 

Just det. Jag har ju till och med drömt om att bli bagare, men även det har min hjärna förträngt.

Jag plöjer bok efter bok, bränner lönen på bokhandeln och finkammar vänner och bekantas bokhyllor i jakten på ny lektyr. Blir så engagerad att jag inte kan lägga ifrån mig boken, skyndar hem från träningen för att hinna läsa en stund och somnar på tok för sent eftersom jag bara måste läsa ett kapitel till. 

Inser plötsligt hur jag de senaste åren bara oengagerat har skumläst alla böcker medan tankarna har varit på annat håll och hur jag har råkat hoppa över stora delar av texten på grund av att jag varit så stressad att jag inte kunnat koncentrera mig.

Javisst ja, jag är ju en bokmal, när slutade jag vara det?

Jag är plötsligt hungrig. På riktigt. Sådär så att jag vet att jag är hungrig för att jag känner det i magen och inte för att jag blir trött, yr och kinkig eller för att klockan och förnuftet säger det. Jag tar en portion extra för att jag känner att jag vill, inte bara för att jag vet att jag behöver det. Köper en glass för att jag råkar bli sugen på det, inte bara för att förnuftet säger att glass vore en bra hjälp för att fylla energidepån efter långpasset. Det känns plötsligt som att mitt inre är ett stort svart hål där jag kan lasta i hur mycket som helst och det känns nog precis sådär som andra har sagt åt mig att jag "borde" känna - "att det är konstigt att jag som tränar så mycket inte är konstant hungrig."

Just det, nu minns jag. Jag är ju ett matvrak, men det har min kropp glömt bort.

Precis på samma sätt som den har glömt hur det känns att vara riktigt glad, väldigt ledsen, hysteriskt arg, uppspelt, supertaggad, att älska, att vara engagerad, att hata, att vara lycklig...

Jag har befunnit mig i ett likgiltigt känslotillstånd där inget är riktigt roligt, men inget heller riktigt tråkigt, där inget gör mig genuint glad men heller inte uppriktigt ledsen och där allt liksom har spelat kvitta. 

Nu är jag en känslomässig bomb som ena dagen skuttar av glädje efter ett lyckat träningspass eller en rolig aktivitet för att nästa dag vara helt under isen och gråta hysteriskt av sorg över min svärmor eller vara vrålarg för någon liten grej som gått mig emot. 

En jobbig berg- och dalbana förvisso, men nu har jag ju i alla fall känslor. Hellre det.

Jag får plötsligt ont på alla möjliga konstiga ställen. Är det inte ett knä som ömmar är det höften eller foten, baklåret som stramar eller bristningskänningar i vaden. Magknip ena dagen och snuva nästa dag. Träningsvärk efter vissa träningspass och ett enormt behov av vila och återhämtning efter andra.

Det känns som om hela min kropp läker när den nu äntligen får tillåtelse att känna efter, när den äntligen får tillåtelse att vila och vill då genast läka ut flera års skavanker på en gång vilket resulterar i att allt blommar ut i en ganska oskön smärtsymfoni i hela kroppen.

Jobbigt, smärtsamt och frustrerande förvisso men samtidigt bra och stärkande för det kommer sluta med att jag blir hel. Hellre ont ett tag nu och hel sen, än halvskadad utan att veta om det.

Ibland, vissa dagar, känns det som att den riktiga Jossan är tillbaka. Den där Jossan jag kände för länge sedan och som jag faktiskt tyckte ganska mycket om.

I like it.