Kortfattat så siktade jag på pers, öppnade bra med halvmaran på 1,20 men kollapsade strax innan 30km och fick medvetslös åka ambulans till akuten. Väl framme på akuten väntade dropp och när jag efter några timmar åter var vid medvetande kände jag att min arm kändes konstig och i min dimma lyckades jag nämna det för min man som då lyfte på filten och fick se en arm som svullnat upp till dubbel storlek efter att den ena droppnålen hamnat fel och sprutat allt innehåll rakt in i armen istället för in i blodet. Efter några timmar extra i sjuksängen fick jag till slut åka hem till hotellet där det första jag möts av är en mobiltelefon som blinkar full av meddelanden om att Lufthansa valt att strejka så att vår flight hem var inställd.
Ja, ni förstår, det var en riktig höjdarresa.
Nu kan man ju tro att jag aldrig mer skulle vilja återvända till denna olycksdrabbade stad men så ville det sig så att jag efter milloppet för ett par veckor sedan kände mig sugen på att testa om min kropp kanske även höll för en halvmara. Linz låg bra i tiden, har en bra bana och med inställningen att det omöjligt kunde gå sämre än förra året skyndade jag mig att fixa startplats, flygbiljett och hotell.
Kände mig riktig sugen på att få testa min kropp på ett lite större lopp där publiken och de andra löparna kanske skulle kunna distrahera mig och hjälpa mig att fokusera mer på löpningen än på min mentala svaghet.
Men eftersom det verkar som att Lufthansa har en tradition att strejka just den här helgen varje år föll det sig inte bättre än att de två dagar innan vår avfärd aviserade årets strejk och vår flight var därmed åter inställd. Började titta på alternativa flyg men då det dels inte fanns några bra restider och då dels alla priser ballade ur fullständigt minskade mitt sug att besöka Linz igen drastiskt.
Dessutom, inte för att jag normalt sett är särskilt skrockfull, så kändes det som att detta var ett tecken. Ett väldigt dåligt sådant, som att det inte är meningen att jag ska springa i Linz, och plötsligt kändes det inte alls bra att åka dit och mitt sjätte sinne skrek åt mig att stanna hemma. Så jag avblåste hela grejen, meddelade arrangören att jag inte kunde komma, krävde tillbaka pengarna från flygbolaget och avbokade mitt hotellrum.
Men även om min vilja att springa i Linz hade försvunnit fanns ju ändå viljan kvar att få testa min kropp på halvmaran. Snabbt och lätt styrde jag därför om planerna och fixade en startplats i Fredrikstads halvmarathon istället. Ett halvmarathon som egentligen inte alls var vad jag var ute efter - jag sökte ju ett större lopp med mycket folk som distraherade mina tankar och där jag kunde få lite draghjälp. Fredrikstad bjöd istället på ett lopp helt utan publik och med endast ca 300 startande. Så visst var det med viss besvikelse jag anmälde mig till regniga kalla Fredrikstad istället för soliga vackra Linz, men bättre det än att inte springa något race alls.
Eftersom jag är gift med världens bästa man visade sig det hela bli rätt najs i alla fall när han överraskade med att fixa en övernattning på Vann spa på väg upp till Norge, och efter ett par timmar i spaanläggningen (med isbad för att pigga upp benen inför loppet) och en riktigt god middag kändes det plötsligt inte så tokigt att vara på väg till Fredrikstad istället för Linz.
Efter att ha nyttjats hotellets motionsrunda till 10km lätt och fin fartlek på lördagen åkte vi sedan vidare till Fredrikstad där vi turistade lite. Att turista där tog ungefär en timme eftersom staden inte direkt svämmade över av sevärdheter och eftersom till och med den trevliga restauranggatan utmed fjorden såg dassig ut i ösregnet. Spenderade istället eftermiddagen med en god bok och fötterna i högläge på hotellrummet istället och kände mig därmed väldigt seriös i min uppladdning.
Så idag var det då dags för race.
Jag upptäckte att jag har blivit lite ringrostig på det där med tävlande eftersom jag idag:
1. Valde att äta frukost 9,00 och sedan inget mer innan loppets start kl 13,00 av rädsla för att magen skulle balla ur och att därmed ytterligare ett lopp skulle gå åt skogen. Eftersom jag inte har vant mig vid att min nya friskare kropp behöver lite mer näring än tidigare innebar detta att jag mötte väggen vid 16km och fick slita ont i bristen på energi sista biten. Att springa med tom mage är också det dummaste man kan göra om man lider av magmunsbråck (vilket jag gör) då magsyran då blir betydligt värre och orsakar smärta i både magsäck och bröst samt kraftigt illamående.
Not ett till mig själv - ät närmare inpå loppet!
2. Det var kyligt. Det var regnigt. Benen skulle absolut ha gillat lite linement, som jag naturligtvis inte packat ner. En keps är ju inte heller helt fel för att slippa regn i ansiktet, den låg också kvar hemma.
Not nummer två till mig själv - packa alltid tävlingskläder för alla sorters väder.
3. Jag drack ingen sportdryck. Tog ingen gel. Inget vatten. Eftersom jag inte fokuserat tillräckligt på tävling under mina träningspass har jag missat att vänja kroppen vid dessa läskiga energitillskott. När jag idag funderade på hur jag skulle göra med vätskelangning insåg jag att det vore dumt att låta första gången jag dricker sportdryck på ett halvår vara i samband med lopp så jag skippade det. Not nummer tre till mig själv - dags att börja träna lite tävlingsförebyggande nu när säsongen är igång.
Men, men, jag var inte på loppet för att slå pers eller för att göra mitt livs lopp. Jag var där för att testa min kropp och få ett kvitto på att jag håller för distansen och på att jag kan våga vrida upp pressen på mina träningspass lite. Och det fick jag. Jag hade inte ont någonstans, kroppen kändes stark och det var roligt att springa.
Min placering, ytterligare en seger, är jag såklart glad och stolt över även om jag hellre skulle vinna för att jag har sprungit riktigt fort och inte för att de andra också sprang dåligt.
Min tid, 1.21.37, skäms jag däremot nästan lite över. Det är en riktigt svag tid, och även om någon minut kan skyllas bort på en ganska tuff bana, att jag sprang hela loppet alldeles ensam och att det var kyligt och regnigt är en sak. Sub80 borde jag ändå ha gjort, men om jag sprang långsamt för att jag helt enkelt ligger så långt efter med träningen eller för att jag gick tom efter att ha ätit för dåligt låter jag vara osagt.
Det är heller inte viktigt i nuläget.
Istället lägger jag ett bra träningspass och en trevlig helg bakom mig och stressar inte upp mig över resultatet. Fortsätter istället försöka tävla mig i form och ha tålamod till hösten då planen är att vara tillbaka i gammal god form igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar