Vikten av att ha en stöttande familj

När man har valt att satsa på sin idrott har man gjort ett val, inte bara för sig själv utan även för resten av ens familj, som innebär en stundtals ganska inrutad vardag och kräver ytterst noggrann planering och struktur för att dagarna att gå ihop.

För att kunna/hinna/orka träna och tävla så mycket som man vill och behöver måste man få mycket hjälp från nära och kära för att det ska kunna gå ihop sig. För ensam är inte stark.

Min man har både ett brinnande idrottsintresse och älskar att resa så att följa med på tävlingar på alla möjliga platser runt om i världen, allt från mindre glammiga platser som Markaryd i mörkaste Småland till flashiga Barcelona i soliga spanien, får nog anses vara den "glammiga" sidan av att vara en idrottares anhörig. Att få resa runt och se världen utan att själv behöva anstränga sig eller prestera utan i lugn och ro istället kunna njuta av en öl och lite sevärdheter samtidigt som man kan skratta åt sin nervösa hustru som förbereder sig för race kan ju inte vara helt fel.

Den mindre glammiga sidan, baksidan, för en idrottares anhörig är dock det tyngre lass man får dra hemma i vardagen - inte bara genom att ta ett större ansvar gällande hushållsysslor utan också genom att stå ut med ständigt prat om var idrottaren har ont, hur senaste passet kändes, vilka tävlingar man planerar framåt, vilket material som måste inhandlas eller katastrofen om man börjar bli förkyld. För att  inte tala om vilken plåga det måste vara att behöva lyssna på löparens väckarklocka inför morgonpasset när man själv ska sova, att gå ensam på kalas för att löparen ska träna eller tävla eller att bli beordrad att en regnig dag stå med tidtagarur vid friidrottsbanan eller cykla fyra mil långpass som vätskelangare.

Det är inte lite man kräver att ens nära och kära ska stå ut med, särskilt inte som det enda tack de oftast får är en trött, blodsockerlåg och grinig person som kommer hem efter avslutad träning.

Men det är tur att de finns, de där härligt stöttande personerna i ens närhet, och ibland lyfter jag faktiskt blicken och ser allt de faktiskt gör för mig och kan då inte nog uttrycka min tacksamhet.

Idag är just en sådan dag där jag faktiskt inser allt som har blivit gjort medan jag tillsammans med min storebror avnjöt ett fantastiskt 35km pass i stålande solsken och shortsvärme. Min fina J hade samtidigt som jag och brorsan var ute i solen och glassade storstädat hela huset, skurat altanen och gjort grillen redo för en ny säsong och framförallt redo för kvällens grillgäster.  

Allt detta gjort utan att jag behövt lyfta ett finger för att engagera mig i hemmafixet (som ju egentligen är lika mycket mitt ansvar som någon annans) och allt för att jag skulle hinna få en timme vila i solstolen efter passet. 

Jag trodde inte att man skulle kunna bli tårögd av doften av nyskurat golv eller ljudet av svinto som skrubbar ett grillgaller, men idag var det fasen inte långt borta...

Team Ambjörnsson, tillsammans är vi starka!

     

                           

                                       Altanen och grillen redo för säsongspremiär!