Nu var det gjort...

Under alla dessa utmattade månader har det ju mer eller mindre frekvent funnits dagar så jag har vaknat totalt orkeslös och tömd på energi. Dagar då jag helst inte vill gå ur sängen och där träning känts fullkomligt uteslutet. Dessa dagar har jag flera gånger funderat på hur det skule vara att vakna upp med den känslan på en race-day. 

Nu är det gjort.

Vaknade i morse med just den där känslan av att allt är fel, allt är jobbigt och känslan av att det skulle vara race om några timmar gav mig fullständig panik.

Med värk i hela kroppen och en fullständigt onormal energilöshet kändes det uteslutet att ens kunna starta loppet. Satt och grät på hotellrummet i panik - vill inte - vill inte - vill inte.

Min fina J peppade på alla sätt han kunde komma på men lämnade självklart även utrymme för att åka hem om det var det jag verkligen ville. 

Han uppmanade mig att lyssna lite på någon favvomusik och sedan gå ut och värma upp för att se om det skulle kännas bättre. Musiken funkade, slappnade av för en stund, men att springa funkade sämre. Fanns inte ork att värma upp överhuvudtaget. 

Joggade några hundra meter, stannade.

Körde ett par halvhjärtade stegringar. Stannade.

Bestämde mig för att skita i att slösa den lilla energi som fanns på att värma upp och la ner projektet. Gick tillbaka till hotellet, tog på mig tävlingslinnet och snabbskorna och bestämde mig för att i alla fall försöka ta mig runt banan, om så joggandes, gåendes eller krypandes.

Fick en något mer positiv känsla i starten när man såg publiken och de andra löparna och framförallt då en bloggläsare kom fram och presenterade sig och vi fick önska varandra lycka till. Så himla kul!! (Hoppas det kändes bra under loppet Tove!)

När vi sen började springa var det precis så jobbigt som jag hade föreställt mig, men jag fick faktiskt inte panik över det eftersom jag ju inte hade förväntat mig annat. Bestämde mig för att anpassa farten efter dagens väldigt dåliga känsla, inte pressa mig till yttersta gränsen utan hushålla med krafterna så att jag skulle kunna fullfölja loppet. Det var tungt, men den där uppgivna känslan av att bara göra min grej och inte tvinga mig gjorde ändå att jag kunde hantera det. 

Fick en vätskelangning av J vid 5km och bara att se ett bekant ansikte peppade upp mig ett snäpp. Vid varvning "fivade" jag några barn och fick stort jubel tillbaka både av dem och deras föräldrar vilket gav mig ännu ett snäpp ytterligare positiv energi och efter en vätskelangning och mer pepp från Isabellahs man Lars vid 10km började det plötsligt lossna lite, lite grann.

Vid 12km började det rentav kännas ganska bra. Jag hade ställt min klocka på Autolap var tredje kilometer och fick då dessutom ett bevis på att det inte bara var känslan som var bättre utan att jag även ökat 15sek mot föregående 3km. Jag var ändå lite feg (klok?) och avvaktande och valde att fortsätta hushålla med krafterna med tanke på hur risig första halvan hade känts. Bestämde mig för att fega fram till nästa vätskelangning vid 16km där jag skulle få en gel och om det fortfarande kändes okej där skulle jag försöka öka farten sista fem km. 

Och det funkade!

Mitt avslutande 3km Autolap (18km-21,1km) gick 31sek snabbare än de 3km mellan 15km-18km. Visade sig dessutom att det bara var Isabellah som sprang snabbare än mig på den sista kilometern och bara under den plockade jag in 15sek på tredje tjej. Tar med den fina avslutningen från dagens lopp som dagens positiva besked från kroppen och tar också med mig styrkan och det faktum att jag nu har upplevt hur det känns att "bli tvingad" att springa på en av de där riktigt dåliga dagarna som en livserfarenhet. Det var en fruktansvärd känsla att sitta där med psykbryt på hotellrummet och se loppet som ett berg omöjligt att bestiga med en utmattad kropp. Men jag klarade det, och vetskapen om att det en sådan dag KAN släppa efter en stund och inte behöver betyda att det blir vidrigt hela vägen gör mig trygg inför framtida lopp. Nu gäller det bara att hitta ett bra sätt att hantera det när det händer och ännu hellre - ett sätt att undvika att det händer just när det är dags för tävling.

Sammanfattningsvis får en fjärde plats på tiden 1,21,21 (16sek snabbare än Fredrikstad!) faktiskt godkänt under dagens hemska fysiska och psykiska förutsättningar. 

Vill också passa på att hylla min fina och duktiga svägerska som för första gången någonsin sprang så långt som 21km. Med två veckors förkylning i bagaget och med kramp i vaderna från 13km krigade hon sig i mål på 2 timmar och 10 minuter. Strax efter, på 2,12, passerade dessutom hennes 60+ mamma mållinjen. 

Min underbara löparfamilj gör mig så stolt och glad!

            

                       Löparfamiljen!!

En hyllning också till arrangörerna för en fin bana och ett bra arrangemang. Hoppas ännu fler tjejer hittar hit nästa år!