För att påskynda den där efterlängtade formens återkomst har jag fortsatt min plan
om ”en tävling/vecka” så på helgens agenda stod Älglöpet i Skärshult på
agendan. Ett terränglopp om två varv om 5250m runt en sjö som enligt
skräckhistorier från tidigare års deltagare skulle komma att bjuda på både
lergropar där man kan tappa skorna och branta uppförsbackar där man måste dra
sig upp med hjälp av trädens kvistar.
Jag får väl erkänna att jag var lite halvsugen på detta
lopp eftersom jag känner att jag i första hand behöver lite landsvägslopp där
man kan få bättre fartträning, men då loppkalendern gapade tom på sådana
alternativ och då Skärshult fanns på väldigt bekvämt avstånd (30min hemifrån)
fick det ändå ses som det bästa alternativet.
Efter ett par veckor där mina ”under isen-dagar” har
hållit sig borta var det dock tyvärr dags för just en sådan i lördags. Orättvist,
för jag tycker att jag gör allt jag kan för att undvika att dessa dagar ska komma.
Jag jobbar mindre, jag har skalat bort ”onödiga” pass ur träningsplanen och jag
har överhuvudtaget minskat mina aktiviteter på dagarna för att tillfredsställa mitt
numera konstanta och omättliga behov av sömn och vila.
Men så ibland, när allt har känts bra ett tag, blir man kanske
lite väl optimistisk och faller tillbaka i gamla hjulspår. Så i fredags smällde jag ett intervallpass om
åtta tusingar på morgonen, jobbade hela dagen och åkte sedan direkt till gymmet
för ett styrkepass innan jag kastade mig in i duschen för att göra mig redo för
en middag på Bredaryds Wärdshus tillsammans med goda vänner. Kom hem 23,30.
Förstod nog egentligen att detta var en dag i tuffaste
laget för klena mig just nu, men eftersom jag numera jobbar lite mindre och därmed
hade fått vara ledig hela torsdagen för att köra 41km långpass på förmiddagen
och helt fokusera på vila och återhämtning på eftermiddagen tänkte jag att jag
borde fått nog med tid för återhämtning för att klara av EN dag med ett lika fullspäckat
schema som den vanliga Jossan brukar klara varje dag. Men icke.
Jag vaknade på lördagen och hade ont i hela min kropp och
varken ville eller orkade annat än att bara sova och var dessutom på ett
riktigt dåligt humör där jag hör mig själv snäsa åt allt och alla. (förlåt familjen!)
Lyckades ändå få till ett hyfsat distanspass i den
strålande solen som faktiskt gav mig lite ny energi och framförallt bättrade på
humöret, men energin dränerades ganska snart bara av ansträngningen att laga
lunch så sedan var det inte annat att göra än att ligga och vila resten av
dagen. Hatar dessa dagar!!
Eftersom jag vet att det brukar gå över på någon dag
eller två så ställde jag ändå klockan på väckning på söndagen med förhoppningen
att jag skulle vakna pigg och sugen på att springa lopp.
Och det lyckades, jag vaknade pigg som en lärka och det
var verkligen en helt ny Jossan som snörade på sig dojjorna för den klassiska ”innan
race promenaden” och efter en stund ute i friska luften och en rejäl frulle
senare var jag redo för race som om inget hade hänt.
Det ösregnade och blåste hela uppvärmningen, men vad gör
väl det när man är löpsugen?
Spanade in delar av banan med lite skräckblandad
förtjusning men blev glatt överraskad när jag insåg att den första kilometern på
varje varv skulle gå på asfalt, och den sista kilometern på grus vilket alltså bara
lämnade ca 3km oinspekterad bansträckning åt att kunna vara sådär vidrig som
jag hade fått beskrivet för mig.
Taktiken blev således att springa på ordentligt på
asfalten och gruset där jag såg min chans att tjäna tid, för inne i
skogsterrängen visste jag att jag skulle få problem.
Taktiken funkade väl sådär halvbra för när startskottet
gick insåg jag att de där lättlöpta partierna var just på de delar av banan där
man hade motvind och typiskt nog också att det var de enda delarna av banan där
man inte var vindskyddad av skogen. Där jag skulle springa fort blev det
istället som att ta två steg framåt, och ett tillbaka då motvinden stod som en
vägg framför mig.
Blev dock en positiv överraskning att de där
kilometrarna i skogen inte var så farliga som alla hade sagt. Visst, det var
smala stigar med mycket rötter, stenar och lera och det var ganska mycket
backar och knixiga svängar. För en utpräglad landsvägslöpare är det ju svårt
att hålla koll på var man sätter fötterna, göra rätt vägval och parera hinder
samtidigt som man försöker pressa sig att springa fort. I skogen gick det
således riktigt långsamt för uppför var jag för klen, nedför var jag för rädd
att ramla och tekniken var verkligen kass vilket gjorde att jag inte riktigt
kunde ta ut mig fullständigt rent orkesmässigt eftersom jag aldrig fick springa
så fort som behövs.
Tog det lite försiktigt första varvet då jag inte riktigt
visste vad det väntade för läskigt hinder bakom nästa krök varför jag ganska
pigg och fräsch kunde vinka åt min man och min svägerska med familj som hade
varit gulliga nog att släpa sig ut i ovädret för att hejja fram mig i spåret.
Bestämde mig för att trycka på lite mer på andra varvet,
eftersom jag nu hade insett att det inte var riktigt så farligt som jag hade
väntat mig, men den där motvinden från första varvet var nu plötsligt än värre
eftersom jag hamnat i ett vakuum utan någon löpare i närheten som kunde ta lite
vind åt mig. Kände mig plötsligt ganska trött och frustrerad när även den
kilometer där jag tänkt mig en fart om 3,30/km gick på runt 4 min istället, och
krigarskallen var därför på väg att gå hem eftersom jag dessutom ledde damklassen
stort och inte heller hade någon herrlöpare i sikte framför att försöka jaga
ikapp vilket fick det att kännas en aning meningslöst att pressa mig. Fick påminna mig både en och två gånger om att jag faktiskt åkt dit för att springa mig
trött och få ett bra fartpass för att
göra det värt att ta ut mig lite till. Insåg också att jag
några hundra meter bakom hade en orienterare från grannorten Burseryd och eftersom
jag har en del släkt från den orten och som dessutom springer i samma
orienteringsklubb låg det lite prestige i att försöka hålla honom bakom mig
varför det fick bli målet med resten av loppet. Eftersom han knaprade in på mitt försprång
var gång vi var i skogen blev det en bra sporre som gjorde att jag verkligen blev tvungen att försöka koncentrera mig på att springa på i skogen men framförallt att
försöka pressa mig på platten trots vinden.
I mål kom jag som segrare i damklassen med cirka 8min,
med Burserydaren på betryggande avstånd, smutsig och blöt om fötterna, kall och
frusen men tyvärr inte riktigt så trött och så snabbt som jag hade önskat…
Belönades i alla fall med en älglöpet plakett (tyvärr av
design bland det fulare jag har sett) men desto finare var priset jag fick av
fina Ammy som hade köpt ett armband till sin faster.
 |
| Ett pris är alltid ett pris, och guld värt. Men det här kanske inte var det snyggaste i samlingen... |
 |
| Lite mer snits på armbandet från Ammy än på Älgplaketten! |
Härligt
SvaraRadera