Tappat lite pepp

De senaste fyra helgernas lopp har jag sett fram emot med glädje och även om jag vetat att formen inte är på topp har jag kunnat gilla läget, anpassa mig efter förutsättningarna och ändå kunnat känna att det är roligt och att jag peppad har sett fram emot loppen. Inför den här helgen känns det dock inte alls lika positivt.

I ett tidigare inlägg berättade jag om känslan efter måndagens lopp där de första 4km kan ha varit mina bästa löpta kilometer i år, men där avslutningen av loppet var desto tyngre då jag hade förkylningskänningar. Hoppades att dessa skulle försvinna, och även om de inte direkt har förvärrats känner jag att känslan av svidande hals, ansträngd andning, värk i kroppen och orkeslösheten gör sig påmind på varje pass. Förkylning? Allergi? Check.

Ovanpå detta har jag också haft ett par energilösa dagar med värk i kroppen där ens sitta på kontorsstolen på jobbet och lyfta ett anteckningsblock eller promenera till skrivaren har känts besvärande. Har somnat klockan 21 på kvällen och ändå varit dödens sömnig när klockan har ringt. Utmattningssymtomen som gör sig påminnda? Check.

Som grädde på moset har dessutom de känningar jag haft senaste månaderna i revbensbågen/magen, rygg, höft, bäcken och blygdben nu även förflyttat sig till insidan av båda knäna och samtidigt accelererat till en mycket obekväm nivå. Har länge funderat på var sjutton denna smärta i hela jäkla kroppen kommer ifrån, den är inte så illa att den hindrar mig från att träna men tillräcklig för att det ska kännas fel och obehagligt och framförallt gör det mig begränsad i rörligheten så att jag inte kan få till något tryck i steget, särskilt inte uppför. Har känt detta på träning hela vintern men inte brytt mig så mycket, men nu när man börjar tävla lite ställer man dels högre krav på sin kropp, dels noterar man precis allt som försämrar prestationen och dels pressar man sin kropp på ett helt annat sätt vilket gör att skavanker tenderar att förvärras.

Jag har varit hos än den enda, än den andra naprapaten/sjukgymnasten/kiropraktorn, som alla har lyckats behandla för stunden men eftersom smärtan alltid kommer tillbaka igen efter bara någon vecka känns det inte som om någon lyckas hitta en orsak.

Men så fick jag en snilleblixt häromdagen om att jag som ett sista desperat försök kanske skulle se om jag behöver gjuta inlägg till mina skor. Har ju sett filmer när jag springer som visar att jag springer väldigt tätt ihop med mina knän och på senare tid har jag till och med upptäckt att jag slår ihop dem så pass mycket att jag får skav på insidan av knäna efter de lite längre passen. Kan ju inte vara särskilt bra tänker jag, så igår träffade jag en fotterapeut (heter det så?) som tittade på mina fötter och gjorde en löpanalys och hon kunde ganska snart konstatera att det inte såg särskilt bra ut. Tydligen är det ett mirakel att jag inte har haft mer problem än jag haft, borde ha stora problem med mina benhinnor och hälsenor (vilket ju komiskt nog är de få platser på min kropp jag för tillfället INTE har ont) och hon var helt bergsäker på att min smärta i knäna kom från den vansinniga felbelastning jag utsätter mig för timtals varje dag. En avgjutning av mina fötter gjordes och inlägg ska levereras på onsdag.

Träffade därefter även min kiropraktor och gnällde över hur mycket värre allt plötsligt känns och han blev väldigt bekymrad över vad orsaken till dessa återkommande problem kunde vara. Ända till jag nämnde vad fotterapeuten hade sagt. Med ett förtvivlat ansiktisuttryck säger han då att detta självklart är orsaken till mitt ”förstörda” bäcken. Han bad om ursäkt för att han inte kollat med mig om jag verkligen sprang med rätt sulor, men han utgick ju ifrån att en elitlöpare ska ha koll på detta. Det har han rätt i, jag borde definitivt ha kollat upp det här tidigare, men eftersom jag fått hjälp att prova ut skorna en gång i tiden och inte haft några problem förrän för ett halvår sedan har jag inte haft en tanke på att fötterna kan ändra sig och att mina skor numera är helt fel för mig.

Idiot? Javisst, jag erkänner. 

Men oj vad det känns långt till onsdag plötsligt! Nu när jag fått svart på vitt att det finns ett fel vill jag inte springa en meter utan mina nya sulor. Jag är en obotlig optimist som alltid tror att när jag träffat på någon ny teori om mina diffusa men ack så besvärande problem har vi lösningen på allt och när jag väl får mina sulor på onsdag ska mina problem vara som bortblåsta och såväl onda knän och höfter som min smärtande revbensbåge och skuldra vara ett minne blott. Då ska jag springa som en Gud. Just detta gör dock att jag har svårt att hitta den där peppen jag har känt inför de senaste veckornas lopp. Plötsligt VET jag ju liksom att det finns ett konkret fel som uppenbart försämrar mina förutsättningar att göra mig själv rättvisa och då känns det liksom nästan lite meningslöst att raca innan det problemet är löst. Att veta på förhand att jag jobbar i uppförsbacke än mer än bara mot den utmattning som redan förstört delar av försäsongsträningen känns rätt tungt, samtidigt som jag ju vet att om jag har kutat med det här problemet i flera månader ska jag nog klara ett race till. 

Så jag vet att jag kommer stå där på startlinjen imorgon och väl på plats kommer jag att vara taggad och allt strul kommer för stunden att vara glömt. Jag ska även detta lopp fokusera på att ha kul, att jaga en positiv känsla före tid och placering och njuta av att få springa ett helt nytt lopp! Har jag tur kanske kroppen vill springa någon liten stund snabbare än mina 1,21,37 från Fredrikstad för tre veckor sedan. Det skulle verkligen ge en boost att få känna att jag är på väg åt rätt håll!

Hoppas vi ses imorgon!