För er geografiskt intresserade kan jag berätta att
Hallaryd är en liten by belägen mitt emellan Markaryd och Älmhult mitt i
mörkaste Småland och då speakern glatt informerade om att alla tillresta 479 löpare
för dagen mångdubblade antalet invånare i byn kan vi tillsammans konstatera att
det inte direkt var en storstad vi besökte. Likväl en mysig tillställning och
troligtvis det största (och kanske det enda?) som händer i byn varje år.
Distanserna man kunde välja på var 6,3km, 9,8km eller
21,1km. Varför man inte bemödat sig med att förlänga 9,8km rundan med 200m så
att man kan få logga ett 10km lopp i sin dagbok är oklart men just den detaljen
är nog faktiskt det enda loppet lämnade i övrigt att önska.
Klen som jag är efteranmälde jag mig till 9,8km rundan
för att spara lite på krutet till kommande utmaningar och var istället väldigt
imponerad över min något tuffare träningskompis David från Apladalens
löparklubb som anmälde sig till halvmaran trots att han sprang Heleneholms
marathon så sent som förra helgen på 2,37. Han är en man av lite segare virke.
(som dessutom sedan visade sig stark nog att persa på denna kuperade
halvmarabana och springa in på låga 1,15…)
Det var oklart inför loppet om det väntade terrängunderlag,
en flack eller backig bana, löpning i skog eller löpning i samhälle men väl på
plats fick jag info om att det rörde sig om asfalt och grusväg och efter att ha
testjoggat några kilometer av banan såg det ut att kunna bli en ganska trevlig
historia utan inslag av lerhögar, rötter och vattenpölar likt förra helgen. Kändes
tryggt för en utpräglad landsvägslöpare.
Startskottet (läs: en speaker som ropade 3-2-1 SPRING) skickade
iväg oss tillsammans med halvmaralöparna klockan 11,00 och jag hade en liten vag
plan om att gå med träningskompisen David till våra vägar skulle skiljas åt
efter ungefär halva mitt lopp där jag skulle vända hemåt och han fortsätta sin
halvmararesa. Denna plan gav jag dock upp redan efter bara några hundra meter
då den grupp om ca 5-6 löpare han gick med höll något för hög fart för min del,
detta trots att jag ändå öppnade riktigt bra de första fyra kilometrarna med en
snittfart på ca 3,35. Jag tar med mig dessa första 4km som mina bästa än så
länge i år då känslan var att jag inte alls sprang fort, inte alls pressade mig
utan sprang kontrollerat för att hushålla med krafterna inför andra halvan av
loppet och ändå lyckades hålla uppe så pass bra fart. Nöjd är jag också med att
jag trots att jag blev ensam ganska tidigt i loppet ändå för första gången i år
lyckades hitta fokus på rätt saker och behålla ”tävlingstänket” istället för
att låta tankarna flyta iväg likt tidigare lopp.
Efter ca 4,5km blev min andning plötsligt ganska
ansträngd och jag kände hur luftrören pep och bröstkorgen drog ihop sig
samtidit som pulsen rusade. Detta var ganska olägligt just till andra halvan av
banan eftersom vi då vi vek in i skogen och några ganska rejäla stigningar väntade
där jag hade behövt allt syre jag kunde få till mina ben. Tappade plötsligt massor
med fart i uppförsluten och då jag drog på mig alltför mycket syra fick första
biten på varje efterföljande nedförsbacke användas till återhämtning innan jag
kunde börja trycka på igen vilket resulterade i ytterligare tappade sekunder
även där. Avslutningen av loppet var tack
och lov ganska lättlöpt och jag kunde därmed avsluta med en riktigt fin sista
kilometer där jag kände att jag fortfarande hade bra tryck kvar i steget och en
fin känsla i kroppen ända fram till mållinjen.
Några skrällande hostattacker senare kunde jag konstatera
att det nog ligger en liten förkylning och lurar i kroppen som orsakade de
pipande luftrören vilket inte alls är konstigt då min haft ont i halsen och
gått hemma och hostat på mig i en dryg vecka. Signalerna om att även jag fått ta
del av denna bacill fanns egentligen redan på uppvärmningen då pulsen rusade
fortare än vanligt, men just under uppvärmningen brukar jag försöka låta bli
att analysera, känna efter och lyssna på sådana signaler då det bara förstör
inför loppet. Man har ju ändå bestämt sig för att starta om man är där och då
är det bättre att inte fundera utan låta det bli som det blir under racet och
känna efter först när man gått i mål. Nu när mållinjen är korsad kan jag dock
konstatera att kommande dagar får ägnas åt lite hysteriska huskurer för att
mota bort de attackerande bacillerna så att jag slipper liknande problem kommande
helg.
Min insats resulterade i en seger i damloppet på tiden 37,10
med ca 5min marginal till andra tjej och med bara två herrar före mig och jag cashade
därmed in fjärde segern på lika många starter och lika många veckor. Ett facit
som låter betydligt bättre än vad det är, min form är verkligen långt ifrån där
jag vill vara, och till helgen lär denna fina svit brytas rejält då jag för första
gången sedan min kollaps ska ställas mot mer kvalificerat motstånd på den nya tjejhalvmaran i
Stockholm. På dessa lite större lopp där flera elitsatsande tjejer är på plats är
jag väl medveten om att min form i dagsläget inte ens ska räcka till att vara i
närheten av pallen vilket faktiskt ändå känns okej för även om det är
frustrerande att inte kunna fajtas med dem som jag brukar har jag accepterat
det och försöker stället ha tålamod att invänta min vanliga fysiska standard.
Ser istället väldigt mycket fram emot att få springa ett fint landsvägslopp på
en snabb bana med mycket publik och härliga tjejer i spåret och hoppas att dessa
fina förutsättningar runtomkring i alla fall ska hjälpa mig till en bättre tid
än senaste halvmaran för två veckor sedan och därmed bjuda på känslan av att
jag med myrsteg är på väg åt rätt håll.
 |
| Ytterligare ett snyggt pris, strået vassare (och större) än förra helgens älgplakett. Självklart levererades trägubben tillsammans med ett presentkort från Ikea, vi var ju trots allt bara någon mil från Älmhult! |
Utflykten avslutades sedan med lite grillning hemma
hos goda vänner i Växjö där vi lapade ut det sista av helgens fina sommarväder
genom att sitta på altanen ända till varje gnutta sol hade försvunnit och vi
fick konstatera att den långlediga helgen tyvärr hade nått sitt slut och det
var dags att åka hem till vardagen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar