Smygpremiär

På lördagens träningsprogram stod kvalitetspass. Eftersom tävling är bästa träning och jag börjat längta tillbaka till tävlingslinnet, bestämde jag mig tidigare i veckan för att en efteranmälan till 10km loppet Annelundsrundan i Ljungby skulle ersätta lördagens träning om det inte vart snöstorm eller om min kropp skulle kännas skruttig när jag vaknade.

Eftersom jag vaknade fullständigt utvilad och pigg på lördagsmorgonen och jag på min promenad till postlådan för att hämta tidningen fick se solen spricka igenom var det inget att tveka på. 

Det var dags för säsongspremiär.

Utan att lägga minsta krav på mig själv gällande tider eller placering och med enda mål och förhoppning att det skulle kännas fysiskt bra och att jag skulle tycka att det var roligt med lopp åkte jag och min bättre hälft, trogna följeslagare och största stöd Jonne till Ljungby.

Väl på plats när det ena bekanta ansiktet efter det andra dök upp och jag fick prata lite skit med mina likasinnade, värma upp i ett soligt och härligt vårväder, titta på barnloppet och skratta åt den härliga speakern insåg jag plötsligt hur himla mycket jag älskar löpningen och att springa lopp.
Älskar glädjen. Älskar gemenskapen.

Och jag älskade just att jag att jag älskade att vara där och jag blev så glad över att just den känslan var tillbaka igen efter att för ett par månader sedan trott att jag aldrig någonsin mer skulle vilja stå på startlinjen igen.

Uppvärmningen kändes lekande lätt och min kropp stark, lätt och utvilad på ett sätt jag inte känt på länge. Kanske var det glädjen som piggade upp mig, kanske adrenalinet, kanske vårsolen.

Den härliga och starka känslan i kroppen höll i sig hela loppet och visade att min fysiska form kanske ändå inte är så dålig som man kunnat tro efter två månader av missad kvalitetsträning i vinter. 

Så varför ändå en så blygsam tid som 37,19 över 10km om allt kändes så bra?

Skallen. 

I en tävlingssituation blev det så tydligt och uppenbart hur svag jag ännu är mentalt. Sprang där under loppet och tänkte tusen tankar som inte ska tänkas under lopp. Tankar på min svärmor och tankar på allt annat strul som har varit.
Jag tittade på klockan som stundtals visade tider som borde gjort mig förbannad och fått mig att tända till och öka farten, men tiden kändes på något sätt inte viktig nog för att jag skulle ta ut mig. Som att klockan inte spelade roll utan att jag var nöjd över att bara vara där. Bara kunna vara med. 

Jag sprang helt utan självförtroende och undrade om jag skulle orka hela vägen, när jag skulle få ont någonstans och tänkte på missade träningspass, dålig förberedelse och gamla misslyckanden.
Det verkar alltså vara en lång väg tillbaka till mitt annars så starka och tjocka pannben, men samtidigt känns det på något sätt bättre att ligga efter psykiskt än fysiskt. Nu kan jag tryggt bara fortsätta träna som tidigare och behöver inte tänka om i mitt upplägg för skallen kan jag inte göra så mycket åt mer än att bara låta både den och själen få sin tid att läka och återhämta sig.

För att ge skallen lite hjälp på traven kommer jag att fortsätta att springa så många lopp jag bara kan och vill, då jag tror att det är den bästa vägen tillbaka eftersom jag känner hur mycket positiv energi det ger mig. Men observera att det är stor skillnad på att springa lopp och på att tävla. Springa lopp är jag fullständigt redo för, då kan jag njuta, slappna av och springa utan krav och press. Att tävla är en annan sak, för att göra det krävs mental styrka att kunna ta ut sig, att tåla pressen med tidsmål och att kunna fokusera i jakten på placeringar. Det är jag alls inte redo för ännu.

Men tävlingsdjävulen kommer att hitta tillbaka, hon behöver bara lite tid att tagga till. Till dess fortsätter jag flumma runt på loppen häromkring och låta alla er andra smitta av er av all er positiva energi!

Vi ses på startlinjen!
 

Min seger belönades med ett presentkort på Intersport som jag i avsaknad
av butik på hemmaplan passade på att omsätta till prylar direkt.
Nya shorts och tisha, nu är jag redo för vårvärme!