Nostalgitripp

När jag var tonåring hade jag en period där jag fullkomligt dyrkade pojkbandet Backstreet Boys. Rummet var tapetserat med posters, halsdukar, sängöverkast, gardiner och allt du kan tänka dig i souvenirväg, jag var bänkad framför tv:n så fort minsta chans till att se deras söta nunor gavs och jag grät floder när mina elaka (ansvarsfulla) föräldrar inte lät sin 14 åring sova en hel natt utanför Scandinavium för att säkra en plats längst fram på konserten. (det löste sig i och för sig ändå genom vassa armbågar så att jag fick uppleva känslan av att mosas mot ett kravallstaket och skrika mig hes i falsett så fort Brian avfyrade ett leende.)

I helgen var det dags för en nostalgitripp av rang då Backstreet Boys tillsammans med New Kids On The Block skulle hålla en gemensam konsert med sina gamla hits på Malmö Arena.
Biljetterna inhandlades redan i höstas och planen var att detta skulle bli ett perfekt firande av ett bra Göteborgsvarv tillsammans med min kompis Marta, som stod bredvid mig och skrek vid kravallstaketet för 15år sedan. Nu när det inte fanns någon anledning att fira efter mitt dåliga Göteborgsvarv blev det istället ett bra sätt att få tankarna på något annat och ett bra sätt att pigga upp mitt humör.

Efter att ha laddat upp genom att spana in deras tidigare spelningar på You Tube hade vi förväntat oss att det skulle bli ganska patetiskt. Klippen visade ett gäng män i 35-40års åldern som framförde en show med precis samma koncept som för 15år sedan och låt oss säga såhär – det som var coolt i våra ögon när jag vi var fjorton år kanske inte riktigt är det som funkar nu när man (hemska tanke) nästan är trettio.

Danssteg som bygger på att man tar steg i sidled fram och tillbaka samtidigt som man drar upp tröjan för att flasha lite magrutor och juckar med höfterna kändes inte särskilt hett längre.
Låttexter som ”oh baby you are so fine, I’m gonna make you mine your lipstick taste so sweet” framstår inte direkt som poetiska mästerverk i mina öron och när de faller ner på knä och sjunger om brustna hjärtan med en sådan inlevelse att de nästan framkallar tårar på sig själva ser det mest bara löjligt ut.
Inser de inte att både de själva och deras fans har blivit 15år äldre så att de kan anpassa showen efter det? Vi skrattade så vi grät och började genast fundera på hur sjutton vi skulle kunna hålla oss för skratt på konserten.

Men ack vad fel jag hade, och ack vad rätt de hade.

Efter en halv låt var det inte bara grabbarna på scen som var tillbaka på 1997 längre, även jag och alla andra kvinnor i publiken var plötsligt inte en dag äldre än femton och vi skrek i falsett så fort de visade sig på scenen, jublade minst lika högt nu som då när någon slet av sig t-shirten och vi sjöng och dansade med i varenda låt.
Peaken kom när en av grabbarna dök upp mitt i publiken för att framföra en låt och vi klättrade fyra bänkrader och sprang i full fart för att komma så nära som möjligt – utan en tanke på att våra handväskor lämnades obevakade.

Patetiskt? Ja.
Pinsamt? Ja.
Vansinnigt roligt? Hell yeah!!

Kolla in videon om ni vill ha bildbevis på vår hysteriskt, pinsamma rush för att komma nära Brian.
Ibland får man allt bjuda lite på sig själv...