Brödet som blev en kaka

Hittade ett recept häromdagen (på PT-Fias blogg såklart…!) på ett bananbröd som verkade supergott.

På bilden var det uppdukat på ett fat, presenterades som ett mellanmål och på brödskivorna låg smör, ost och gurka. Tyckte det lät väldigt spännande med banan i brödet så jag var såklart tvungen att baka!

Rörde ihop ingredienserna som i sig mycket väl kunde motsvara ett nyttigt och bra bröd med högt näringsinnehåll; kokosfett, bananer, ägg, mandelmjöl, chiafrön och psylliumfrön och såg fram emot nybakat bröd till söndagskvällens klassiska mack-kvällsmat.

Men, när jag skar upp brödet och tjuvsmakade på en bit blev jag både besviken och glad på samma gång.

Besviken för jag insåg att jag inte alls skulle få nybakat bröd till kvällsmat eftersom detta i mitt tycke smakade alldeles för sött för att ha som matbröd.

När sedan min fina J fick provsmaka för en second opinion och utbrast att ”det var en god sockerkaka” och ville ta en bit till blev jag istället glad då jag insåg att detta funkar kanon som fikabröd och jag därmed plötsligt hade hembakat att plocka fram när det är dags för fikastund.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men kan bli bra ändå!

Redcord

Som jag tidigare nämnt här på bloggen har jag sedan i början av september träffat en sjukgymnast på Access Rehab som ska hjälpa mig att få bukt med min kropp och få slut på alla allvarliga och mindre allvarliga skador som har stört mig senaste åren. Nyckeln till detta ska vara att jobba upp styrkan i min ena sätesmuskel och att lära hjärnan att arbeta med den – något som min hjärna slutade med när jag hade en stressfraktur i lårbenet för många år sedan då användning av denna del av kroppen sände signaler av smärta till hjärnan. När skadan väl var läkt hade jag vant mig vid ett felaktigt rörelsemönster som fortfarande hänger i vilket såklart har inneburit diverse felbelastningar och ökad påfrestning för övriga delar av kroppen vilket i sin tur har lett till diverse andra skador i rygg och bäcken. Logiskt.

Jag fick min första behandling i början av september och jag tror inte att det är en slump att jag sedan dess har sprungit bättre och bättre för varje tävling toppat med mitt snabbaste 10km lopp på tre år i söndags. Jag känner mig plötsligt så himla rörlig och så himla stark i benen, även om det tar ett tag för kroppen och vänja sig och jag får leva med sjuklig träningsvärk och ansträngda kroppsdelar som inte är vana vid att belastas. Men det finns en bra bit kvar att gå!

För att komma igång med användningen av muskulaturen och för att bygga upp styrkan har vi en gång/vecka arbetat med diverse övningar med hjälp av en Redcord-lina. Det blir ju dock kostsamt för plånboken och väldigt tidskrävande för mig att åka till Stockholm en gång i veckan varför jag vid mitt senaste besök fick med mig en egen lina att använda hemma. På så sätt kan vi ses mer sällan och istället hålla kontakten via mail och genom att jag filmar mina övningar. Perfekt!

Då jag bor i hyresrätt var jag (eller rättare sagt min fina J som fick order om att skruva upp linan i taket) lite tveksam på om det var okej att hänga upp den då den ska hängas i ganska rejäla skruvar som ska kunna bära hela min kroppsvikt. Så jag ställde frågan i ett mail till min hyresvärd, dagen efter ringer det på dörren och utanför står Herr Hyresvärd tillsammans med sin son Snickaren redo att inte bara titta på linan och eventuellt hitta godkänd plats för oss att skruva upp den på utan även redo att hjälpa mig att faktiskt få den på plats. 30min senare hängde den i taket i mitt lilla mini-gym och jag kan konstatera att jag troligen har Sveriges snällaste hyresvärd.

         

Näst-pers på 10km väg!

Äntligen. Alltså verkligen äntligen.

Nu känns det verkligen som om jag är tillbaka efter lång, lång tid med en kropp och knopp som inte samarbetat.

Idag sprang jag Hässelbyloppet på 36,08 vilket innebär min näst snabbaste tid på 10km väg någonsin och bara 17sek från mitt pers satt på hösten 2012. (Har ju dock ett inofficiellt pers på 35,37 från mina första 10km på Haag halvmarathon samma år men det registreras ju inte) 

På tre år har jag överhuvudtaget inte varit i närheten av något av mina pers, så just nu känns det fantastiskt kul att jag verkar vara väldigt nära min forna form. 

Allt tack vare att jag vid årets början inledde samarbetet med världens bästa Coach Albin som har hjälpt mig hitta den rätta vägen tillbaka. Hitta glädjen i alla träningspass och den kravlösa inställningen till sporten där glädje och välmående får vara i fokus. Hitta viljan och orken att pressa mig och hitta balansen mellan stenhård träning och vila för att undvika skador och sjukdomar utan att för den skull vara för feg. Balansera mellan vansinnigt sliten tunga träningsperioder och alldeles lagom utvilad när det är dags för race.

Han kom som en räddare i nöden!

Vid sidan av detta är såklart pepp och stöd från min fina J naturligtvis också minst lika viktigt. Att veta att han finns med som min största supporter som älskar mig lika mycket oavsett om jag är först eller sist på loppen, om jag bryter eller om jag persar. Alltid först fram att jubla högst när det går bra men också  alltid först med en tröstande kram och omtanke när besvikelsen över ett dåligt lopp har knäckt mig eller när en av alla skador satt mitt humör och min sinnesstämning långt under isen. Då finns han där och påminner om att jag ändå är värd så mycket mer än min prestation och att vi gör det här tillsammans. Team Jonne/Jossan löser problemet liksom.

Ovärderligt.

Nåja. Nog med sentimentalitet för idag.

Nu ska jag supermotiverat fortsätta jobba vidare på vägen mot storformen och mot persen!

Men först, vägen hem mot Gislaved i några timmar...

Kreativiteten flödar

Har länge fnyst lite grann åt allt snack om att man ibland bör ta en paus från telefon, I-pad och dator då den ständiga uppkopplingen ska innebära en väldig stress för hjärnan. Har av någon anledning tyckt att det verkar vara en av alla mindfullnesstrender och något man ska anamma för att vara lite motvalls och speciell som vågar gå emot den boom vi genomgått med teknikprylar och ständig närvaro på sociala medier. Har dessutom inbillat mig att jag inte behöver ta till mig dessa råd då jag är ”duktig” som hanterar det där på ett bra sätt och faktiskt inte surfar så mycket.

Men så en kväll för ett tag sen kom jag på mig själv med att jag halvlåg i tv-soffan och slösurfade samtidigt som jag tittade på tv med ett halvt öga. Jag i ena änden av soffan, min fina J i den andra med samma sysselsättning. Vi pratade förvisso med varandra om allt från skojiga inlägg och filmer på facebook till vad som hände på tv:n men ändå kändes det fel på något sätt.

Jag hade blivit en sådan där som har sin telefon som snuttefilt.
Bestämde mig för att testa att över en helg begränsa mig till att bara kolla nätet och mailen en gång på morgonen och en gång på kvällen. Och jag få ge mig, det var riktigt avkopplande och framförallt frigjorde det mera tid till annat - det var nästan läskigt att inse hur mycket tid man lägger på det där onödiga surfandet och hur jag var tvungen att påminna mig själv för att inte ta fram telefonen på ren rutin så fort jag stod i kön på Ica, var på toa eller det blev reklam på tv:n.
Dessutom passade detta förhållningssätt väldigt bra ihop med mitt nyfunna motto om att ”göra det man gör när man gör det och vara där man är när man är där”. Det var ytterst befriande att se på tv, läsa en bok, prata med sin familj, bläddra i tidningen utan att ha mobilen nära som ständigt pockar på uppmärksameten.

Men så har jag ändå en liten rastlöshet i kroppen. Ibland har jag svårt att koppla av tillräckligt för att kunna koncentrera mig helt på en bok eller ett tv-program.Därför har jag nu hakat på ytterligare en mindfulnesstrend - jag har införskaffat en målarbok för vuxna!
Jag läste nämligen en artikel av en forskare som hävdade just att om man har svårt att koppla av och känner ett behov av att ständigt ha något att pilla med är det betydligt mer avkopplande för hjärnan att sitta och måla istället för att pumpa huvudet fullt av intrycken från en skärm. Så i helgen knallade jag in på bokhandeln och rekade det förvånansvärt stora utbudet som bestod av klassiska målarböcker där man färglägger fritt i böcker med blandade motiv som t e x naturmotiv som växter och fjärilar eller mer abstrakta former och figurer. Där fanns också böcker där varje fält i motivet var numrerat och där varje siffra motsvarade en färg innebärande att man alltså inte själv behöver välja färger utan bara följer instruktionerna och låter motivet växa fram. Att måla efter siffrorna kräver nog lite mer koncentration och engagemang men för mig passar det ändå bättre att inte behöva fundera över val av färg eftersom jag inte har någon som helst konstnärlig ådra.

Skulle tro att det för många är mer avkopplande med en bok där man färglägger helt fritt, där behöver man ju verkligen inte fundera utan kan låta tankarna flyta iväg på annat istället, men för mig passar det just bra att behöva klura lite och att ha en uppgift att ta mig an då jag mår bra av att bara fokusera på uppgiften och släppa tankarna på allt annat som snurrar i huvudet efter en heldag i vardagen.

      Målarbok + tända ljus = höstmys. 

Min bok kostade 79kr och innehåller ca 20 porträtt att färglägga, jag köpte även till ett paket tuschpennor och ett paket färgpennor för vardera 29kr/paketet. Ingen superstor investering alltså vilket kan vara skönt om det visar sig att det inte alls passar dig och boken blir liggande utan att användas.

Jag är helt hooked och rekommenderar verkligen alla er rastlösa själar därute att ge det en chans!

Den del av livet som inte är löpning

När löpningen tar upp det mesta av ens tid och när ens identitet under perioder nästan bara blir löparen Jossan kan det vara bra att bli påmind om att det finns ett liv där utanför löparbubblan. Att helt släppa löpningen för en stund och bara vara Hustrun-Jossan, Kollegan-Jossan, Dottern-Jossan, kompis-Jossan, systern-Jossan eller moster/faster-Jossan. Jag tror att det är viktigt för att kunna behålla fokus, motivationen och glädjen i löpningen och för att samla energi både fysiskt och psykiskt. Förstå mig rätt, min kärlek till löpningen är mycket innerlig, men jag tror inte att någon mår bra av att bli helt uppslukad av bara en sak i livet oavsett om det är idrott, ett jobb eller en kärlek. Det ska finnas rum för allt.

Så efter ett tidigt morgonpass om 30km igår morse checkade jag för ett dygn ut från löparbubblan, lämnade löparen Jossan hemma och bytte skepnad till Kompis-Jossan. En spahelg på Kosta Boda Art Hotel med tjejgänget stod på agendan.

Nettan och Linda redo att checka in!

Checkade in på det väldigt speciella hotellet där hela fastigheten är typ ett show-room av den glaskonst som orten är känd för. Överrallt fanns diverse glaskonst - allt från skulpturer till skålar, lampor, ljusstakar och konstverk hängande på väggarna. Bord och stolar tillverkade i glas, hängmattor i glas, glaskonst istället för kakelplattor på väggarna i badrummet och glasfiskar på väggarna i spa-anläggningen. 

Väldigt fashinerande och häftigt, även om man som jag inte har något som helst intresse av konst och kanske inte direkt förstår det vackra i det hela utan snarare tycker att det mesta ser rätt udda ut och faktiskt inte hittar en enda sak man hade velat ta med sig hem. Och tur är väl det förresten, för i varje hotellrum hängde en beskrivning av den konst som fanns i rummet med tillhörande prislista och 49000pix till en konstig glasinstallation att hänga på väggen hemma hade i alla fall inte jag med mig i min resväska.

Ett konstverk på väggen i hotellrummet värt 49000kr.
Vad är det jag inte fattar?

Men att njuta i spaanläggningen, slappa i en solstol i solen och sommarvärmen som plötsligt kom med Oktober, äta trerätters middag, prata och skratta med mina bästa vänner till sena kvällen är däremot ett nöje jag förstår mig på till 100%. 

Förrätten med lättrimmad torsk var middagens absoluta höjdpunkt!

Men ankan med palsternackspuré och körsbär till huvudrätt slank ner den också.

Att sen efter många timmars sömn vakna till ännu en dag med massa tid med vännerna, långfrukost och shopping i alla outletbutikerna kändes nästan overkligt lyxigt! Det kan inte nog sägas hur tacksam jag är för att "mina" tjejer står ut med att vara min vän och att de finns kvar för mig år efter år trots att jag så ofta är bortrest och inte har så mycket tid i vardagen att investera i vår vänskap på det sätt som de egentligen förtjänar. De är verkligen världens bästa!

Sen blev det plötsligt söndag eftermiddag och dags att åka hem för en del av oss och för andra (mig) var det dags att göra den vanliga tågresan mot Stockholm. Imorgon eftermiddag är det nämligen dags för ytterligare ett besök på Access Rehab men innan dess ska jag ägna förmiddagen till några härliga löpmil i vackra Stockholm. Fulltankad med energi  börjar det nu nämligen klia i benen och träningssuget växa, jag är redo att bli löpar-Jossan igen.

DNF och sist i syskonkampen - men lika glad ändå!

Äntligen har jag då fått vara på plats och uppleva Lidingöloppsarrangemanget vilket visade sig vara en trevlig och välorganiserad tillställning. Mest av allt fachinerades jag dock av den sköna stämningen bland alla löpare. Det kändes  liksom lite mer avslappnat än på de landsvägslopp som jag brukar kuta, som att de flesta här tog loppet lite mer som en kul grej - kanske för att loppet är svårt att jämföra med något annat och det därmed liksom inte finns några pers eller liknande att jaga. 

Men jag kan ha fel, kanske var det min egna avslappnade inställning som gjorde att jag såg allt med lite andra ögon.

Som jag nämnt i tidigare inlägg var ju nämligen mitt enda mål att få ett bra träningspass och att få vara med på folkfesten. Så jag passade verkligen på att njuta av stämningen innan start, av solskenet och av att snicksnacka med andra löpare. Njöt och flummade runt så mycket att jag nog var lite väl loj och ofokuserad då jag knappt hann med att värma upp vilket ju kan vara en bra grej att göra om man ska springa kvalitet, även på träning...

Första milen kändes trots avsaknaden av uppvärmning riktigt bra, även om jag fick inse att jag typ är helt sämst på att springa backar. Just den delen av banan sägs ju nämligen vara väldigt "snäll", men som den usla backlöpare jag är upplevde jag nog allt att där var en hel del kluriga och halvtuffa stigningar. Kände mig dock väldigt pigg och stark så det var ändå kul med utmaningen. Efter första milen började jag dock känna att de muskler i rumpan och ryggen som jag under senaste månaden jobbat hårt med att få ordning på blev väldigt ansträngda av backarna och den oregelbundna löpningen som jag ju inte är van vid. För att inte riskera att förstöra det jobb Tobias på Access rehab och jag har lagt ner och förstöra de fina resultat i min rörlighet som vi har uppnått beslutade jag mig för att jag skulle nöja mig med att köra på till 20,5km och sedan avbryta där jag visste att Coach och min familj skulle vänta på mig. Ingen vits att riskera eller förstöra något på ett lopp som ändå bara skulle vara ett träningspass. Efter att ha hejjat fram bröderna som tampades mot varandra  med bara någon minuts mellanrum skyndade jag iväg till Access rehabs tält och fick en behandlingav "min" sjukgymnast Tobias som konstaterade att jag gjort helt rätt som inte pressat mig mer då de utsatta musklerna visade sig vara väldigt spända och svullna.

Så trots det avbrutna loppet var jag stolt över att jag varit klok, nöjd över att ha fått ett bra träningspass och glad för en skojig upplevelse som inte försämrades när jag mötte upp bröderna efter målgång som båda var väldigt nöjda med sina prestationer. Jag kan till och med bjuda på att jag var sämst i syskonskaran den här gången. 

Men bara den här gången...

Ska jag lämna ett utlåtande över själva arrangemanget vill jag plussa för den vackra banan, den välskötta logistiken med bussar till/från start och hanteringen av överdragskläder. 

Som minus vill jag lyfta att det var många sträckor i skogen utan publik, är såklart helt naturligt att det är mindre folk där ute i skogen än på ett stadslopp, men lik väl blir det lite trist tycker jag. Lite mer musik och pepp utmed banan hade inte gjort något. 

Sen var det väldigt stökigt i starten och jobbigt när banan på bara ett hundratal meter smalnade av från ett stort brett fält till en smal grusväg där alla ska få plats. Blir en flaskhals och därmed ett hysteriskt rusande för att finna position, mycket knuffar och otroligt svårt att hålla koll på var man sätter fötterna samtidigt som man ska hålla koll på alla runtom. Och då stod jag ändå i den minsta startgruppen längst fram, vågar inte ens tänka på hur det kan ha sett ut längre bak i fältet.

Men totalt sett var det ett bra och kul arrangemang. Någon gång ska jag komma tillbaka både mer förberedd och mer tävlingspeppad för att jaga en bra tid och en bra placering.

Det bästa med att ha besparat kroppen den sista milen igår var ju att det därmed fanns utrymme till träning även idag så jag inledde med ett lättare distanspass utmed vackra Norrviken innan det var dags att göra sig redo för en fotbollseftermiddag med min fina J, bröderna och pappa. Ett lite försenat födelsedagsfirande för pappa som började med att vi laddade upp med en middag på O-Learys med ännu mera sport på tv-skärmen som sällskap och sedan var det dags för derby på Tele 2 arena. Var inställd på en lång kväll då förseningar snarare är regel än undantag på Stockholmsderbyn på grund av stök och bråk. Och visst, förseningar blev det då det brändes av en del bengaler innan matchstart, men begränsas det till de 30min som det handlade om den här gången tycker jag ändå att det är okej. Så länge det inte bråkas och ingen skadas är det ju trots allt ganska stämningsfullt med lite tifon och ståhej när det är match. Under kontrollerade och begränsade former som sagt.

1-0 till Hammarby slutade matchen, jag hejade inte på något av lagen så för mig spelade det kvitta - var mest bara nöjd över en trevlig dag med familjen och att pappa blev glad för sin födelsedagspresent.

Nu väntar en lång bilresa hem och det lär bli en sen kväll innan vi är hemma. Bäst att nyttja så mycket restid man kan till att sova om man ska orka med en heldag på jobbet imorgon.

Stockholm, familjehäng och sport

Igår for jag åter till Stockholm igen, börjar bli bra på det där med att åka den där sträckan med tåg vid det här laget och timmarna rullar iväg ganska snabbt tycker jag. Någon podd i öronen, en bra bok och någon timmes sömn sen är man framme. Receptet för maximal avkoppling är att boka tyst avdelning och har man riktig tur och lyckas komma över en förstaklassbiljett är det nästan riktigt mysigt där på tåget. Särskilt kvällståget när det börjar bli mörkt ute.

Idag inledde jag med en frukostfika med gokaffe (såklart!) på Starbucks tillsammans med lillbrorsan innan jag fick behandling på Access Rehab och åkte ut till Lidingö för att hämta ut min nummerlapp och checka in på Bosön där jag och min fina J ska bo inatt. Största lyxen med att vara i Stockholm är att jag får massa tillfällen att träffa mina fina syskon som båda har valt att bosätta sig väldigt långt hemifrån. Ibland är jag ju dock tyvärr bara i stan på blixtvisit så vi knappt hinner ses men den här gången är det faktiskt just att umgås med familjen som är resans fokus.  

Imorgon ska både jag, båda bröderna och svägerskan springa Lidingöloppet. Bröderna och svägisen för att göra klassikern, jag ska springa loppet som ett bra och hårt kvalitetslångpass. 

Superkul att göra det tillsammans för även om vi inte springer ihop under själva loppet så har man ju allt runtomkring att dela med någon annan vilket gör det hela lite festligare!

Personligen ser jag verkligen fram emot att äntligen kunna springa loppet som jag har velat springa i många år, samtidigt som jag är beredd på att det kan bli en jobbig historia då jag inte har lättat något på träningen i veckan utan kört på med dubbla pass varje dag sedan mitt 40km långpass i lördags. 

Men jag tycker att det kan ge väldigt mycket att tävla som träning ibland, både  mentalt eftersom att det är väldigt kul,  men också fysiskt för att även om jag startar sliten imorgon så kommer jag att kunna ta ut mig mycket mer än på ett ensamt träningspass hemma. När man tävlar som träning är det dock viktigt komma ihåg varför man är där när man väl är ute på banan, att komma ihåg vad som är syftet med loppet.Viktigt att påminna sig om att ha kul och inte bli frustrerad över att man inte springer så fort eller placerar sig så bra som tävlingsdjävulen i en kanske egentligen skulle vilja. Framförallt passa på att njuta lite extra av allt runtomkring (publiken, stämningen, banan) som man på "riktiga" lopp annars kanske missar lite då man är för fokuserad för att verkligen kunna ta till sig det. 

Efter loppet blir det after run hemma hos storebror med familj och på söndag ska helgen krönas med att fira vår fotbollstokiga pappas födelsedag i efterskott genom att gå på derbyt mellan Hammarby och AIK. Den största utmaningen där blir väl att undvika att få en bengal i huvudet och jag är tacksam att vi åker bil hem till Småland på kvällen då det hade varit svårt att tajma ett tåg när man inte vet hur mycket förseningar det blir i matchen...

Fullspäckad helg igen alltså, men efter den lugna helgen hemma förra veckan är batterierna åter fullt laddade. Är väldigt glad att jag äntligen lärt känna mig själv så mycket att jag förstår att jag behöver de där lugnare stunderna för att kunna och orka njuta till fullo av alla de roliga aktiviteterna som livet erbjuder.

Balans.