Det första jag gör är att snabbscanna veckosummeringen för att se hur många mil jag får springa varje vecka; många mil innebär glädjejubel, mindre mil innebär kritisk granskning av planeringen och ibland ett samtal till tränaren för att inleda en övertalningsprocess om att få lägga in något ytterligare pass. En diskussion som jag för övrigt oftast förlorar.
(Regel nummer ett – tränaren har alltid rätt. Regel nummer två – när han inte har det gäller regel nummer ett…)
En vecka med mindre mil innebär också en kritisk granskning av den anledningen att då vet man att det är något lurt. Antingen är det en vecka för återhämtning (softish, men trist) eller så är det en vecka med massa kvalitet (plågsamt).
Av de två ovanstående alternativen föredrar jag såklart den plågsamma kvalitetsveckan före den softa återhämtningsveckan, men när läsningen inleds stiger ändå pulsen då jag med skräckblandad förtjusning tar in vilka kvalitetspass som ska göras. Man vet att under en sådan vecka kommer det finnas pass där det gör ont. Väldigt ont. Ondare än vad som egentligen kan vara nyttigt. Ondare långt bortom gränsen för vad som är behagligt. Ångesten kommer krypande och jag funderar både en gång och två på att återigen ringa tränaren, denna gång för att övertyga honom om att man nog borde byta något kvalitetspass mot distans, det måste väl vara nyttigare för en marathonlöpare?
Men mina argument skulle vara vaga, för hur argumenterar man egentligen för att man vill bli en bättre löpare men samtidigt inte vill göra det som krävs?
Nej, jag vet att jag får svaret att det måste göra ont och vara obehagligt för att man ska bli bättre. Lär man sig inte att det får göra ont på träning kommer man inte låta det göra ont på tävling och är det jogga man vill göra kan man lika gärna sluta tävla på elitnivå och istället springa motionslopp med tillhörande fikakorg. End of discussion.
Samtidigt känner jag en stor kärlek och längtan till dessa pass.
Jag vet att det kommer att göra ont, men jag vet också att man kommer njuta av vetskapen att det är just den smärtan som gör mig bättre.Jag vet att jag kommer att ha ont i magen av oro innan passet och nervöskissa på toa till toapappret är slut, men jag vet också att njutningen av ett väl genomfört kvalitetspass med fina intervalltider bringar det största lyckorus man kan få efter träning. Man känner sig oövervinnerlig och full av självförtroende.
Så jag låter bli att ringa det där samtalet utan börjar istället mentalt förbereda mig för att utföra dessa pass på bästa sätt.
I veckan som gick var det premiärträning på bana för den här säsongen, och på planeringen stod ett mycket klassiskt ”ont i magen av oro” – pass. Ett pass mina ögon direkt scannar in på ett nytt träningsprogram och som frambringar just den där skräckblandade förtjusningen: Tusingar.
Den här gången med tillhörande lång vila, vilket innebär att man förväntas springa fort. Jättefort.Inför ett sådant pass brukar jag vara mer nervös än inför en tävling. På träning vet jag ju exakt vad jag bör prestera och jag blir så sjukt besviken på mig själv om jag inte springer på de tider som är satta i planeringen. På bana är allt så naket, så avslöjande – det är bara jag, banan och klockan. Allt är så jämförbart och så svart på vitt. Inget att skylla ifrån sig på.
Förra årets första banpass såg exakt likadant ut varför detta var tänkt som ett test för att se hur vinterns träning har gått, att jämföra om jag är bättre, sämre eller likvärdig mot samma tidpunkt förra året. Den pressen minskade ju inte direkt nervositeten.
Jag laddade som vore det inför en tävling; morgonjoggade lugnare än vanligt, käkade mat som jag vet funkar för magen och tog en snabb tupplur på eftermiddagen innan passet.
Kände ångest, längtan och nervositet omvartannat. Nu jäklar är säsongen igång.
Näst intill övertänd inledde jag intervallerna i ett våldsamt tempo, och blev snabbt förvånat påmind om att det är ju inte så farligt och att ångesten är överdriven - det är ju mest liksom bara kul.
Visst gör det ont; det bränner i benen och svider i lungorna, armarna krampar och den där vinden som var obefintlig innan passet känns som storm på sista rakan och när jag passerar linjen är det enda kroppen vill att lägga sig på banan i fosterställning och sluka in all luft som finns på denna jord. Inte upprepa samma process om, och om, igen tills alla planerade intervaller kan prickas av i programmet. Men jag reser mig och låter bilder och drömmar om hur jag vinner en spurt eller slår ett pers rulla framför ögonen och med detta som drivkraft gör jag det igen, och igen, och igen och plötsligt står man där inför intervallen ”sista snabbast” och tar ut det allra sista som finns i min kropp på den sista tusingen för den här gången. När jag låg där efter avslutat pass och hulkade som allra värst, med ett tidtagarur som stannat på en tid som gjort mig mer än nöjd, men med en undran över varför i hela fridens namn jag gör såhär mot min kropp ropade en av ledarna i Villstad som kikat på mitt pass: ”roligt med tusingar va, Jossan?”. Jag tänkte till en sekund och mellan hulkningarna kom sedan mitt mycket ärliga svar från botten av mitt hjärta att ”ja det är det faktiskt. På något konstigt och oförståeligt sätt är det faktiskt jätte, jätteroligt.”
Då min långsammaste intervall igår stannade på samma tid som min snabbaste vid samma tidpunkt förra året känns det som att jag kanske, kanske börjar hitta lite av den där snabbheten som det ”bara är att plocka fram” enligt min snabba medeldistanslöparkompis A.
Men jag redovisar inga tider mina vänner, för än är det en lång väg att vandra innan jag ens är i närheten av vad man skulle kunna kalla snabb och innan mina intervalltider slutar skämmas för sig…)
