Huvudet under armen...

Idag var jag hemma och käkade lunch vilket inte hör till vanligheterna för trots att jag bara bor ca hundra meter från kontoret tar jag oftast med mig lunchlådan då jag tycker att det är trevligare att äta ihop med kollegorna än ensam hemma i köket.
Idag hade jag dock varit på kundbesök hela förmiddagen och då det kändes osmidigt att kånka runt på lunchlådan runt halva stan bestämde jag mig för att äta hemma istället.

När detta händer, vilket ju som sagt inte är så ofta, får jag alltid för mig att jag ska passa på att göra en massa andra saker utöver just ätandet när jag ändå är hemma vilket resulterar i att lunchtimmen blir den stressigaste stunden på dagen.

För när man väl är hemma kan man ju ändå plocka ur diskmaskinen, dra ett varv med dammsugaren, förbereda lite inför kvällens middag, köra en maskin tvätt, eller som jag fick för mig idag – stretcha.
Jag var nämligen lite stel i låren efter morgonpasset och kände att jag ville ”fräscha upp” dem inför kvällens pass så en extra stretch när jag ändå hade en stund över på lunchen kändes som en ypperlig idé!
Då det liksom inte funkar att stretcha i svintajta stuprörsjeans gjorde jag ett snabbt ombyte till mysbrallorna och drog igång stretchen.
Jag tänjde, böjde och stretchade übernoggrannt men som vanligt drog dock tiden iväg alldeles för fort och plötsligt var lunchrasten slut och jag fick avbryta stretchandet för att inte bli försenad till kontoret och dagens nästa möte.

Stående i hallen fick jag plötsligt en konstig känsla av att det var något jag hade glömt så jag tog ett extra varv runt kyl och frys och kollade så att de var stängda, kollade att kaffebryggaren var avstängd och att eftermiddagens mellanmål var nerpackat i väskan.  

Eftersom allt verkade vara som det skulle tog jag på mig skorna och rusade iväg mot jobbet med pärmar och dator i högsta hugg.

På väg in på kontoret upptäckte jag vad det var för liten detalj jag hade glömt.

Jag hade i all stress missat att byta tillbaka till jeansen och var således fortfarande iklädd mysbyxorna. Även om jag har förstått att mysbyxor är högsta mode på gymnasieskolor runt om i landet (varenda 16 åring verkar ju ha mysisar på sig till skolan, på min tid blev man mobbad för sånt!) passar de sig inte på 29 åring som ska spendera sin dag på kontoret.

I det läget kändes det väldigt skönt att ha nära hem…

Nog för att jag älskar mina mysbyxor, men de passar bättre hemma i tv soffan än på kontoret...