Allt det trevliga runtomkring loppet vad gäller restauranger, den mysiga staden och det fina hotellet har ni ju redan läst om tidigare så där nöjer jag mig med att säga; åk dit!
Jag hade inga förväntningar på staden, utan när vi åkte var jag inställd på att det var enbart för löpningens skull men väl på plats insåg vi snabbt att här fanns potential för en löparresa kombinerad med en trevlig week-end – staden var supermysig och vi njöt hela lördagen av att strosa runt och titta på stadens sevärdheter, njuta av solen från en parkbänk utmed kanalen och ladda med pastamiddag på en supertrevlig italiensk restaurang. |
| Uppladdning med min favoriträtt, pasta med skaldjur. Ljuvligt! |
Och ja, ni har rätt, jag vill inget hellre än att berätta. Kan inte få nog av att återuppleva denna dag om, och om, igen. Dagen när allt kändes lekande lätt, löpning var sådär underbart roligt som bara löpning kan vara och det kändes som om inget kunde gå fel. Och det gjorde det ju inte heller…
Arrangemanget var kanon! Bra organisation för överdragskläder, uppvärmning, nummerlappar, ombyte och trevliga hjälpsamma människor i sekretariatet gjorde att man kunde komma väl förberedd och utan stress till starten. För första gången på ett lopp upplevde jag dessutom att det fanns tillräckligt med bajjamajjor vilka alltid brukar vara en trång sektor och ett stressmoment minuterna innan start när alla ska nervöskissa men här hamnade jag inte ens i en kö. Bra gjort arrangörer!
Det enda jag inte gillade med arrangemanget var starttiden då jag hatar när starten går på eftermiddagen. Jag tycker att det känns som en evighetslång väntan från det att man har stigit upp till man får starta och under dessa timmar brukar jag hinna jaga upp mig själv till en nervositet bortom alla gränser. Dessutom tycker jag att det blir svårt med kostupplägget då man inte vill äta för mycket men inte heller för lite. Jag föredrar en start runt 11.00 eller 12.00 där man kan sova ut, äta en rejäl frulle och sedan bara ge sig ut och ösa på. Men det är inte alltid man får som man vill, och då många lopp konstigt nog startar på eftermiddagen har jag börjat lära mig vilket kostupplägg som funkar. Vid en start som denna (14.30) passar en sen, rejäl frukost vid ca 9,30 följt av ett lättare mellanmål vid 12-tiden bra för min del.
Nervositeten kan jag dock inte göra något åt utan hela förmiddagen gick även denna gång åt till ångest och oro och en undran varför i h-vete man utsätter sig för detta gång, på gång, på gång? Men när jag väl börjar värma upp brukar dock nervositeten släppa så när jag står på startlinjen är alltid nervositeten förvandlad till adrenalin och det är full fokus på löpning.
När skottet efter lång väntan äntligen gick fanns alla förutsättningar för ett snabbt lopp – solen sken, temperaturen visade 13 grader och en flack bana om 21km låg framför mig.
Jag hade fått ett tidsschema av min tränare som skulle ge en sluttid om 1,17,30 och vi var överrens att om jag har en riktigt bra dag skulle det inte vara omöjligt. Ett stort problem för mig, förutom min obefintliga snabbhet, har länge varit den mentala biten. På träning kan jag ta ut mig så att jag ligger och kräks efter passen men på tävling blir jag lite feg, går för mycket på säkerhet då jag kanske är mer rädd för att misslyckas än vad jag vill lyckas. Min make som även fungerade som min mentala coach denna resa (haha) peppade mig rejält inför loppet och tryckte in i mitt huvud att jag ”inte skulle vara rädd, det finns inget att förlora, du är starkare än du tror, svackor kommer och går under loppet, 21km är inte långt – det springer du innan frukost varje vecka, våga, våga, våga gå på lite tuffare än vad du har planerat, våga lita på att du orkar, våga bli trött” osv.
Med allt detta i huvudet bestämde jag mig för att bara ha tränarens mellantider som riktmärke och att i första hand gå på känsla. Om allt kändes bra skulle jag våga trycka på och inte slå av på takten av rädsla för att öppna för hårt.
Startade första 5km på 17,41, kroppen kändes lätt och bra och även om jag insåg att det var en tuff öppning (har pers på 5000m på 17,40) kan man aldrig dra några slutsatser av den första femman då den alltid bjuder på extra vansinnesrusning.
Men när jag passerade milen på 35,37 och därmed persade med 30sek, skymtade rädslan förbi för en sekund och de vanliga oroliga tankarna på att slå av på takten poppade upp.
Men den här gången vägrade jag lyssna på dem, nu skulle jag våga, så jag slog bort de ”elaka” tankarna och tänkte istället på hur fantastiskt kul det är att jag för första gången klarat sub36 på milen! Nu var det bara att fortsätta ösa på för skulle det inte hålla har jag ju i alla fall ett (inofficiellt) pers på milen med mig hem.
Sprudlande över detta nya ”pers” fortsatte jag därför trampa på mot målet full av glädje och adrenalin. Vid vätskestationen vid ca 11km tappade jag tyvärr den fina klunga jag länge sprungit med och alldeles ensam kände jag plötsligt av motvinden och tappade därmed rejält med fart varför femman mellan 10-15km var ca 30sek långsammare än planerat. Bestämde mig för att inte stressa upp mig för detta, jag visste att jag inte tappade för att jag var trött utan att det var vinden som stal min fart, varför jag försökte mala på utan att slösa alltför mycket kraft i vinden och istället försöka hitta en ny klunga snarast möjligt.
Vid ca 15,5 km kom ett nytt gäng killar inom räckhåll, jag jagade upp dem och hängde i så gott jag kunde och plötsligt var kilometertiderna betydligt bättre igen. Hade inte riktigt koll på vad jag var på väg mot för sluttid utan inväntade 20km skylten för att kunna göra en bedömning mot den planerade 20km-passertiden för 1.17.30.Fick lite panik när jag såg att tiden närmade sig och jag fortfarande inte ens sett 19km skylten. Inte kan jag väl ha tappat så mycket?? Allt kändes ju lekande lätt??
Men plötsligt stod den där, 20km-skylten, och klockan visade att jag låg 35sek före utsatt plan, jag hade helt enkelt missat 19km skylten
Med lite snabb huvudräkning insåg jag att om jag inte såsade för mycket sista biten hade jag alltså chans att gå under 1,17 vilket kändes helt overkligt. Min kropp var fortfarande pigg och mitt huvud var sinnessjukt suget på en tid under 1,17 så jag öste på för allt vad tygen höll och avslutade sista 1,1km med en snittfart om 3,28 och passerade mållinjen på 1,16,52!
Glädjen över det nya, för mig ofattbart snabba perset, visste inga gränser så jag slet åt mig min medalj och sprang/skuttade/dansade fram som en tok till mötesplatsen som jag och Jonne bestämt innan loppet och var på plats långt innan han ens hade hunnit dit och stod och småhoppade av förväntan för att få dela min glädje. Adrenalinet och glädjen gjorde att jag inte kände av någon trötthet och plötsligt förstod jag varför en OS medaljör orkar springa ett ärevarv efter att ha tagit ut sig – tröttheten liksom försvinner i glädjeruset.
Var det här mitt maximala lopp?
Jag hade en bra dag, absolut. Förhållandena var perfekta och banan var flack och utan en massa knixiga svängar. Just i söndags fanns det inte mer fart i min kropp, den enda tid jag kunde tjänat var mellan 10-15km där jag tappade i motvinden. Hade jag haft lite vindskydd i en klunga borde jag inte ha tappat de 30 sek som försvann i onödan och kunde gjort 1.16.30. Kommer jag någonsin att kunna sänka det här perset?
Jag är medveten att det kommer att bli svårslaget, just för att det är sällan man både har en bra dag och perfekta förhållanden. Men jag tror att jag kommer att bli en bättre löpare, och blir jag bättre kanske inte allt behöver vara perfekt för att springa snabbare än 1.16.52?Men när, och om, det händer får framtiden utvisa.
Utöver detta mycket mat, mycket sömn och mycket tid i den lilla löparbubblan av lycka som man lever i efter en tillfredsställande tävling.
Det är dagar som i Haag man tränar för, det är det som gör att man är ute på lågpass i 20 minusgrader, att man springer intervaller i snöblask och morgonjoggar klockan 05.00 i ösregn.
35,37 och 1,16,52 – vilken belöning!
 |
| Då bra bilder från loppet saknas bjuder jag istället på lite klassiska holländska tulpaner, vilket faktiskt är betydligt vackrare än en svettig löpare... |
Roligt skrivet, o fan vilken sista km! Well done :)
SvaraRadera