Deltävling 3 Tour de Tirol: Pölven Trail 23km, 1200hm

Idag var det då dags för finalen, den sista deltävlingen i årets Tour de Tirol. Tidigare år har touren avslutats med en flack halvmara på asfalt, i år hade man dock kryddat till det lite extra genom att göra om sista etappen till 23km traillöpning med 1200hm istället. Ju tuffare desto bättre verkar det vara som gäller här.

Jag var rejält sliten igår kväll efter marathonloppet men faktiskt bara sliten i benen - inte sådär matt i hela kroppen och illamående som man blir när man springer en vanlig mara så fort man kan. Detta var bra eftersom det innebar att jag kunde få i mig ordentligt med både mat och vätska efter loppet men trots detta vaknade jag vid fyratiden inatt av att jag var så hungrig att det gjorde ont i magen. Tydligen hjälper det inte hur mycket man käkar när man har kutat i bergen i 4,5timme, det går liksom inte att fylla på allt på en kväll.

Käkade en banan och somnade om till klockan ringde vid 7.00 för frukost och tävlingsdags. Skuttade inte direkt ur sängen då de stela benen gjorde sig påminda så snart jag försökte resa mig utan rullade snarare ur sängen och gick sedan på tvären nedför trappan till frullen då framsidorna inte alls ville gå i trappor. Ovanlig känsla på en raceday.

Laddade in en så rejäl frulle jag vågade utan att riskera att få magras under loppet och joggade/gick sedan en runda med brorsan för att få liv i benen och känna om det överhuvudtaget skulle vara möjligt att springa på de mosade benen. Det visade sig att de faktiskt vaknade till liv efter att jag fått lite cirkulation i dem och efter att även ha stretchat och masserat in dem med linement vill jag påstå att de faktiskt inte var så onda längre, om än vansinnigt stela och trötta.

Startproceduren var lika mäktig som de tidigare dagarna, men idag tillkom momentet med en kontroll av vår utrustning (var bla tvungen att ha 3mm sula på trailskorna för att få starta)

Vi ställde oss ganska långt bak i startfältet då både jag och brorsan inte direkt kände att vi hade de snabbaste benen och även visste att ingen av oss är vana att springa i princip obanad terräng och borde släppa fram de andra. Detta visade sig vara ganska dumt, för även om vi var sega fanns det de som var betydligt sämre, men då stigarna var trånga var det stundtals omöjligt att springa om och man fick vackert anpassa sig till de framförvarandes fart.

Loppets öppning var helt brutal med våldsamma stigningar och underlag som stundtals inte ens var springbart utan man klättrade över stenar som nådde mig till knäna och ibland behövde man till och med ta armarna till hjälp mot marken för att dra sig uppåt/framåt.

Kände väl ganska snart att det inte fanns något vidare tryck i benen men första milen gick ändå ganska bra, sedan tror jag att jag mötte den berömda väggen och fick soppatorsk. Den värsta stigningen var mellan 10-15km och jag var så trött när vi närmade oss toppen att jag inte kunde tänka klart. I vätskekontrollen kunde jag inte skilja på vatten och cola, jag var på väg att springa rakt in i en trädgård istället för ut på den stig som skyltarna visade och jag tog chansen att gå så fort jag såg någon annan i min närhet välja det alternativet - jag hade liksom inte energi att ens försöka kriga.

Proppade i mig bars och cola vid vätskekontrollen vid 13km då jag insåg att jag gått tom på näring, men kände en viss förtvivlan då jag trodde att vi skulle vara på toppen vid 18km och jag såg hur skräckinjagande långsamma mina kilometertider var. Skulle ta en evighet innan jag kom i mål! Men så plötsligt står det en stor skylt som visar att vi nått högsta punkten redan efter 15km, jag vågade bara inte tro att det var sant. Frågade tjejen som sprang bredvid mig (som faktiskt var en svenska boende i Söll) som bekräftade att jag uppfattat saken rätt. Jag blev så lycklig och lättad att jag nästan började gråta och bara vetskapen om att det nu i princip bara väntade nedförslöpning ända till mål gav mig styrka och energi. Nedför vet jag nämligen att jag är stark och jag fick ännu ett kvitto på det när jag plockade säkert 15 placeringar under de sista 8km. När vi kom in i byn och loppets sista och enda kilometer väntade på flack asfalt (äntligen hemmaplan!) samtidigt som jag såg en tjej 100m framför mig la jag in tävlingsfarten och spurtade förbi henne med en avslutande 3,37 kilometer. Bara för att liksom...

I målet väntade brorsan som varit så stark uppför att jag inte haft en chans att haka på. När vi nådde toppen var han långt före mig, men nedförslöpan på slutet hade jämnat ut avståndet och i mål skiljde det bara en minut på oss. Den stora skillnaden var dock att jag var ett vrak, fullkomligt slutkörd och tröttare än någonsin, medan brorsan verkade i princip oberörd om man bortser från hans stela ben. Han är från en annan planet den mannen...

I mål!
3 Tage - 75km - 3500hm

Dagens lopp gav mig en elfte plats, vilket jag är nöjd med då det samtidigt var österrikiska mästerskapen i traillöpning och därmed lockade löpare som bara sprang detta lopp och inte hela touren.

Totalt i touren slutade jag femma med en sluttid om 7tim och 22min - med god marginal under de åtta timmar som jag och brorsan hade som ett litet inofficiellt mål. Brorsan klarade för övrigt också målet med tiden 7 tim och 33min.

Efter loppet väntade världens längsta prisutdelning eftersom det inte bara var pris efter total placering utan även i respektive åldersklass. Jag fick därmed med mig både pengar och medalj för min totala femteplats och en flaska 48% apfelschnapps för min seger i klass W30 - det är tydligen bara i Sverige vi inte tycker att alkohol och idrott hör ihop. 

Sedan avslutade vi dagen med att hoppa in på en sportbar och titta på Arsenal-Chelsea och fira med öl(brorsan) och radler (Jossan)

Njuter i solen och hejjar fram de sista löparna.

Inte var dag man står högst upp på pallen,
och inte var dag det belönas med 48% apfelschnapps...

  

Sammanfattningsvis har det här varit en fantastisk löparhelg. För första gången på mycket länge känner jag mig som en löpare igen som kan vara med och springa race och även kunna göra det bra. För första gången på länge fick jag dessutom springa mig riktigt trött och ta ut allt jag hade på ett lopp utan att vara begränsad av skador eller konstigheter som de magproblem och andningsproblem som förstört så många lopp. Det känns rättvist och tillfredställande att få ut allt man har och känna att man presterar precis på den nivå man utifrån sin träning och form förtjänar - utan att något utom ens kontroll ska förstöra. 

Just nu är jag lycklig. Löparrusigt lycklig.

Deltävling 2 Tour de tirol: Kaisermarathon 42195m, 2165hm.

Idag var det dags för den stora utmaningen, det lopp under den tre dagar långa touren som var det som lockade allra mest när vi anmälde oss.

Kaisermarathon.

Utmaningen:

Ett helt marathon, 42195m där man klipper 2165 höjdmeter. Banprofilen visade en platt halvmara följt av 10km konstant uppförsbacke där man skulle ta ca 750hm upp till ca 1600m höjd. Vid 30km skulle det sedan börja gå nedför till 39km där man befinner sig på ca 1150m  höjd och sedan återstod "le grande finale": 

Uppför skidbacken till toppen Hohe Salve på 1829m höjd. Ca 700hm på 3km. Med ditt livs backigaste 39km i benen. 

Tror att det är svårt att få en uppfattning om hur jäkla brant det var - jag hade i alla fall inte kunnat föreställa mig det innan jag väl stod där. 

I den backen på Isaberg där jag har tränat är det ca 130hm från campingen till toppen, fördelat på ca 700m. Här snackar vi alltså den backen staplad på varandra typ fem, sex gånger... 

          

                     Redo för start!

Efter en mäktig startprocedur med hög peppande musik dunkande i högtalarna, taggade människor som klappade i takt, en race breafing på scen av tävlingsledaren följt av en röst likt den som brukar presentera spännande biofilmer som mässade "get ready for the countdown - 10-9-8..." och sedan var vi igång.

Vår plan var att inleda lugnt den första "platta" halvmaran för att spara på krafterna till den avslutande tuffa halvan och det gjorde vi, passerade 20km på 1,34. Självklart var vi inte helt oberörda i benen, platt i Österrike är inte alls platt, under denna halvmara hann vi med att ta fler höjdmeter än man gör på HELA lidingöloppet. Men sen började allvaret. 

Uppåt, uppåt, uppåt i 10km där det stundtals var helt omöjligt att ens springa. Att behöva gå på ett race var något nytt för mig och först lite knäckande men när vi såg oss omkring insåg vi att vi inte var de enda som behövde ta till detta motionäriga sätt att transportera sig - det fanns INGEN som sprang. Så vi sprang helt enkelt när det gick att springa och "vilade benen" med att gående klättra uppför stock, sten och lera när det inte var springbart till vi till slut nådde toppen och 30km skylten. På toppen passerade vi en av se roligaste delarna på banan då vi sprang rakt igenom en stor uteservering där vi kryssade mellan borden som var fullsatta av folk som hejjade mer frenetiskt än jag någonsin tidigare mött. Kände mig som en världsstjärna när speakern sa mitt namn och jag fick vinka och fiva den glada och entusiastiska publiken. Vansinnigt häftigt!

Där på toppen skiljdes jag och brorsan plötsligt åt när det visade sig att jag var lite starkare nedför, eller i alla fall lite mer orädd utför då jag släppte på rejält med fart. Det där med att springa nedför verkar vara min grej, jag sprang förbi säkert femton personer, och jag tyckte inte alls att det var jobbigt eller obehagligt att ta stötarna med mina trötta ben utan njöt bara av att det var roligt att få kuta fort efter att i sakta mak klättrat uppför berg den senaste timmen.

Så kom den då, 39km skylten och det var dags för allvar igen. Kastade en blick uppför skidbacken, såg kabinliftarna som hängde över mig och fyllde på med en rejäl mugg cola från vätskastationen jag just passerade. Nu gäller det.

Klättrade och klättrade medan det brann i benen och sved i lungorna. Undvek att titta uppför backen hur långt det var kvar utan koncentrerade mig istället på att stirra ner i marken för att sätta mina fötter på den väg som kändes mest effektiv. För att orka sög jag åt mig all energi som publiken hav genom sitt hejande och försökte kosta på mig en tumme upp, ett leende eller ett "Danke" när någon ropat mitt namn. Och lika mycket för att peppa mig själv som för att peppa mina medtävlare såg jag till att dela med mig av några peppande ord och en dunk i ryggen till de jag lyckades passera på min väg upp.

Vid 40,5km kom den sista mycket rikliga vätskekontroller där funktionärerna flög fram och noga presenterade sitt utbud: bananer, cola, soppa, gel, bars, macka, sportdryck, vatten. De var så ivriga att presentera menyn att jag började skratta, tackade och kommenterade att det ju var som att komma till restaurang! Nöjde mig dock med cola - varför ändra ett vinnande koncept?

Sedan väntade den sista slingrande biten mot mål och det konstigaste upplopp jag varit med om. Man brukar ju försöka spurta när man ser målet men här klättrade du uppåt med målet i sikte i säkert 5min, någon spurt var liksom inte att tala om - här handlade det om att överhuvudtaget förmå kroppen att röra sig framåt. Här hände en konstig grej, en gubbe från publiken hoppade in och började springa bredvid mig och peppa mig framåt. Han sprang riktigt nära så att vi nästan krokade i varandra ibland och det var som om han var min hare eller coach eller nåt. Gulligt, absolut, men ska jag vara ärlig var just det en del av loppet där jag gärna hade varit ensam inte var så värst sugen på att chit-chatta med en hängiven supporter.

          

        Brorsan vid sidan av upploppet...

Korsade lycklig och vansinnigt trött i benen mållinjen som femte dam (46a totalt) på tiden 4,15,23. Innan start gissade jag att en tid under fem timmar vore en rimlig målsättning eftersom man vann på 4,07 förra året. Att göra 4,15 var därmed låååångt över förväntan och att få en så bra placering känns nästan overkligt.Jag tänker nu vara lite osvensk och säga att jag är riktigt nöjd och stolt över min prestation och fantastiskt lycklig över min första löpframgång på väldigt länge!

Tio minuter senare kom även min grymma brorsa i mål och vi kunde förenas i en svettig, lycklig kram innan vi parkerade oss på den uteservering arrangören ordnat på toppen med mängder av bord och stolar där man kunde sitta i solen och njuta av utsikten över bergen medan man blev bjuden på öl, cola, kakor, mackor, choklad och annat gott för att fylla på förråden. Vi blev kvar länge och njöt av vår prestation, tittade på målgångar och pratade med andra löpare innan vi tog oss tillbaka till hotellet för bastu, dusch och vila.

           På serveringen efter loppet!

  Brorsan tar en öl och njuter av utsikten.

En fantastisk dag och en otrolig löparupplevelse är nu till ända.

Hur sjutton man ska förmå sina helt mosade ben att springa deltävling tre bestående av 23km trail med 1300hm imorgon klockan 9,30 är dock en gåta...

Deltävling 1 Tour de Tirol: Söller Zehner 10km, 255hm.

Nu är vi äntligen igång!!

Första etappen av Tour de Tirol 2014 är avklarad och äventyret har börjat!

Dagen idag har varit ett långt väntande på att få komma igång med springandet. Söll är en liten by och utbudet av aktiviteter/sevärdheter är väldigt begränsat så efter en lång och skön sovmorgon har dagen varit stillsam och spenderats med att promenera ett varv på kvällens milbana, ett besök på sportmässan, en pastalunch på trevlig uteservering och ett par timmar med en bok i solen i hotellets trädgård med utsikt över bergstopparna.

Man kan onekligen ha det sämre, klagar verkligen inte på denna otroligt fina och avslappnade dag, men jag har ändå hela dagen känt en viss längtan, rastlöshet och sug efter att få komma igång! 

         

Ja just det, bör ju naturligtvis också berätta att brorsans packning kom fram lagom till lunch så vi slapp tömma sportmässan på utrustning och plånboken på pengar. Skönt!

         

Loppet avgjordes i strålande väder med solsken och klarblå himmel. Starten gick klockan 18,00 och banan var förlagd om tre varv på vardera 3,33km där man varvade in vid målområdet och den härliga publiken varje runda. Var fantastiskt bra stämning och riktigt mycket folk som hejjade utmed hela banan.

Min taktik var att springa kontrollerat och att aldrig tillåta mig själv att bli riktigt trött då jag vill ha så pigga ben som möjligt till morgondagens mara. Jag var lite orolig innan loppet att mina tävlingshorn skulle växa fram och att jag skulle dras med i en rusning men är supernöjd att jag lyckades kontrollera mig och hålla mig till min plan. Inte ens när jag på tredje varvet fick veta att jag var bland de första damerna ökade jag farten utan valde att bortse från det och hålla mig till planen. Brorsans ord innan start om att "det är inte idag du avgör ditt tourersultat, det enda du kan göra idag är att förstöra" hjälpte mig att bromsa för han har ju så rätt - skillnaden på ett bra och ett dåligt race idag kanske handlar om 5min. Med tanke på hur sinnessjukt backig milbana det var (har ALDRIG sprungit ett millopp med i närheten så mycket backar) kunde man lätt ha sprungit sig helt slut om man gått på lite för hårt och därmed fått starta med rejält sega ben på morgondagens mara och för min del kanske även fått smärta i min skada.

Idag kände jag inte av min skada alls vilket såklart känns bra inför morgondagen och dessutom kändes kroppen lätt och fräsch och jag var inte det minsta trött vid målgång. Perfekt upplägg och en perfekt uppvärmning för vad som komma skall!

          

För mig blev det en fjärde plats på tiden 41,27, ca 3min efter segraren, brorsan blev 69a då han gick i mål ca en minut efter mig.

Efter en liten nerjogg, lite stretch och en skön dusch har vi nu laddat depåerna med en rejäl middag och ska strax krypa till kojs för att sova oss pigga till morgondagens extrema utmaning.

Taggad till tusen, längtar till skottet går 9,30!

Till topps!!!!

På plats i Söll

Ruggigt tidigt i morse skrällde väckarklockan, tidigt även för mig som är morgonpigg som få, för det känns typ inte okej när man ställer klockan på 03-någonting. Det är då det är tur att man ska ut på skojigheter som motiverar en att släpa sig ur sängen.

Eftersom jag anlänt så sent på onsdagskvällen att syskonbarnen redan hade somnat hade jag en stark vilja att smälla lite för högt i någon badrumsdörr eller prata lite för högt med brorsan så att de skulle "råka" vakna och jag därmed skulle få en skymt av dem innan avfärd. Det gjorde jag ju såklart dock inte, de kan behöva sin skönhetssömn utan en galen faster som lever rövare, så istället smög jag tyst som en mus ut ur lägenheten till den väntande taxin som skulle ta mig och storebror till Arlanda för vidare transport mot Österrikiska Söll.

Resan flöt på smidigt om man bortser från att Lufthansa (såklart) slarvade bort brorsans väska under mellanlandningen i Frankfurt. Själv hade jag all min packning som handbagage, vilket förvisso krävde en del planering som att packa saker i skorna, i handväskan och i fickorna, men eftersom jag blev av med min väska på exakt samma flight i somras kände jag mig vis av erfarenheten och tyckte att det kunde vara värt besväret. Det visade sig ju tyvärr stämma, fattar inte vad som är problemet med Lufthansa och sträckan  Frankfurt - Innsbruck. Hur svårt kan det vara att transportera en väska liksom? Nu hoppas vi bara på att den likt förra gången dyker upp under kvällen så att brorsan kan få springa de där 75km med vettig utrustning. Skit-Lufthansa, när de inte strejkar slarvar de bort ens prylar. Suck.

Nåväl, eftersom min brorsa är av den lättsamma sorten verkar detta som tur är inte bekymra honom särskilt mycket utan vi har ändå haft en trevlig dag i ett soligt och varmt Söll.

Gick en liten tur i byn, vilket gick fort, är så långt ifrån en storstad man kan komma och min gissning är att invånarantalet typ kommer att fördubblas under helgens tävlingar - och då snackar vi om ett lopp med bara typ tusen startande. 

Käkade wienerschnitzel (såklart, vi är ju i Österrike), rekade sportaffärer (om brorsan skulle bli tvungen att köpa nya prylar) och avslutade med att ta kabinbanan upp på den topp där vi kommer att gå i mål på lördagens bergsmara.

Kan bara konstatera att det inte kommer att bli en lek. Det var så galet brant och att klippa den skidbacken rakt upp med 38km och över tusen höjdmeter i benen känns overkligt och jag tror att både jag och brorsan började fundera på vad vi har gett oss in på. Kanske har vi underskattat utmaningen en aning? Troligen borde man ha tränat mer terräng och troligen vore det bra om man sprungit något mer långpass över 30km än de två pass jag kan logga sedan Sthlm marathon och de enstaka brorsan har gjort utan rullskidor på fötterna. Men det är ju för sent att fundera på nu och vad tusan liksom,  ska man utmana sig själv så kan man lika gärna göra det rejält! Vackrare bana kommer man nog aldrig få se!

      Brorsan testar "upploppsrakan"...

Min målsättning är alltså helt enkelt att klara av utmaningen och få finishertröjan och medaljen där på söndag som bekräftar att jag faktiskt klarar att kuta 75km över 3500hm på tre dagar.

Hade till en början en liten tanke om att försöka gå för fullt på morgondagens millopp som ju går på asfalt för att få en riktig tävling då det är det enda av loppen där jag kanske skulle kunna placera mig. Sedan skulle jag "turistlöpa" och bara njuta av lördagens bergsmara och söndagens 23km traillopp. Men efter att ha fått en kraftig känning i min skada efter tisdagens kvalitetspass har jag tänkt om och inser att jag inte är hel nog att springa alls dagen efter ett tufft kvalitetspass.

Därför kommer jag att hålla igen och bara njuta och löpa igenom även 10km loppet för att ha så pigga ben som möjligt till de två resterande loppen och framförallt för att kunna starta bergsmaran med så lite smärta som möjligt. Efter att ha kollat in banan inser jag att det kommer att bli vansinnigt tufft så att springa alla loppen sakta och att vara så utvilad och pigg som möjligt när starten går är en förutsättning om jag ens ska klara att fullfölja hela Touren och framförallt om det ska kunna bli den roliga och fina upplevelse som är anledningen till att jag och brorsan anmälde oss från början.

Imorgon öppnar sportmässan och klockan 18,00 går första start.

Jag längtar och är lika förväntansfull som ett barn på julafton, det ska verkligenbli så himla kul!! Jag och min fina storebror ska tillsammans få göra det bästa vi vet, i en vacker miljö i ett vackert land. Det finns alla förutsättningar för en riktigt bra helg!

Men, idag är det ännu bara torsdag kväll och dags att testa hotellets kvällsbuffe för första gången innan det blir en tidig sänggång för att sova ikapp nattens förlorade skönhetssömn.

Auf wiederhören!

Tålamod

Såg en helt fantastisk dokumentär på SVT häromdagen; ”Gymnasten som lärde sig att gå”.

Dokumentären följde en ung gymnastkille som föll så illa när han gjorde en volt att han bröt nacken och blev förlamad i hela kroppen. Ingen trodde att han någonsin skulle kunna röra sig igen men på något mirakulöst sätt började han efter någon månad röra lite på benen och sedan fick man följa hans långa kamp för att lära sig att gå, andas utan respirator och att komma tillbaka till ett ”vanligt” liv där han klarar vardagen själv.

I timtals varje dag tränade han mot sitt mål och genomled den ena tråkigare övningen än den andra som med myrsteg tog honom framåt. Andningsövningar flera gånger om dagen, att med hjälp av en tång förflytta små träpinnar från en punkt till en annan, att flytta sig från rullstolen till sängen och sedan vidare till liggande position med hjälp av sin sjukgymnast var bara några av de pyttesmå men ack så utmanande övningarna som måste te sig som löjlig träning ur en tidigare stenhårt tränande människas ögon. Att se hur han ändå målinriktat och motiverat genomförde varenda övning var faschinerade, särskilt när det här inte ens handlade om att köra rehab för att komma tillbaka till sin idrott efter en liten skada, här handlade det liksom ”bara” om att komma tillbaka till livet.

När jag satt där och imponerat följde hans tålamod, stenhårda vilja och diciplin att till varje pris genomföra sin träning varje dag, även om det krävde otalet telefonsamtal och utskällningar de gånger färdtjänsten strulat till det med hans transport, började jag fundera på mig själv och de svårigheter jag upplever att komma tillbaka efter min lilla skada.

Hur segt det ibland kunde kännas att köra den där alternativa träningen på crosstrainer eller cykel, hur långtråkigt det är med de där fjuttiga övningarna för höften som inte ens gör mig trött och svettig och hur man längtar efter hur allt bara ska vara som vanligt igen. Hur snabbt man blir trött på att behöva känna efter, vara klok, försiktig, drabbas av bakslag och där varje dag man inte kan köra på med sin löpning enligt plan eller lika hårt som förut känns som en månad.

I ett års tid upplever jag att jag har drabbats av än det ena, än det andra problemet som stört min löpning. Sjukdomar, utmattning, sorg efter min avlidna svärmor, mystiska skador och så till slut stressreaktionen i somras som liksom toppen på isberget. (hoppas jag).

Detta år har känt som en evighet och det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka ett par år, till 2011 kanske, då kroppen alltid levererade och allt som handlade om löpning var som en dans på rosor. Under detta år har jag dock kunnat leva mitt övriga liv helt normalt, jag har kunnat stiga upp ur sängen och gå till jobbet, äta min mat själv och faktiskt kunnat träna riktigt hårt – när inte löpningen har funkat så har jag kunnat få endorfinkicken från hård träning genom alternativa träningsformer. Jag har till och med kunnat springa en tävling lite då och då, om än med varierat resultat och jag har hela tiden kunnat genomföra all min träning med tävlingar och en återkomst till prispallen som morot. Det är egentligeninte alls särskilt synd om mig, jag har det i jämförelse riktigt, riktigt bra.

Men ändå känns det här året som en evighet av elände och flera gånger har det känts som om motivationen ska ta slut. Och ändå blir jag stressad över missade löppass och har både en, två och tre gånger åkt på bakslag i min iver och brådska att komma tillbaka och i min rädsla att tappa för mycket löpträning och hamna efter. 

Så ser man Gymnasten som lärde sig gå. Som så långsiktigt genomför sin träning, dag ut och dag in. Träning som inte i mina ögon och säkert inte heller i hans egna ögon skulle kvala in i träningsdagboken då den varken bjuder på svett eller pulshöjning. Men ändå står han ut, kämpar på, jublar åt myrframstegen och efter tre år klarade han sig i princip själv – han kunde gå utan rollator, om än ostadigt, han behövde inga hjälpmedel för att andas och han kunde bo i ett eget boende.

Hans väg tillbaka till att kunna träna ”på riktigt” eller att tävla är oändligt lång och kanske, eller till och med troligen, kommer han aldrig att nå fram men ändå fortsätter han att åka till gymnastikhallen för att stundtals prova på studsen i mattorna. För kanske ändå, någon dag långt fram...

Det är vad jag kallar långsiktighet. Målmedvetenhet. Tålamod.

Jag ska vara vansinnig och dum en sista gång, jag ska genomföra Tour de tirol i helgen trots att min kropp mest troligt inte är redo. Jag vet att det är en risk och jag vet att det kan innebära ett bakslag med ytterligare rehab. Men då får det bli den sista galenskapen den här säsongen innan jag sen också ska vara klok och ha tålamod. Då ska jag ge min kropp all den rehab den behöver ända till den verkligen är hel på riktigt. För vad är en dag, en vecka eller ens en månad i sammanhanget?

Fredagskul

Klicka på länken nedan och ta del av ett framträdande från Eurovision 1987 som fått på tok för lite utrymme i musikhistorien.

Titta och njut! Lägg framförallt märke till tubsockorna, solglasögonen, den urfreakade bakgrundsdansen och såklart "le grande finale" med fingersnurren och handklappen. (Som man för övrigt kan få komma hit och titta på lajv efter att jag och min fina J nyss övat in koreografin).

Mycket nöje, och trevlig helg!

http://youtu.be/0TCA-LGlVYA

Middagstips

Förmodligen är jag inte den enda konditionsidrottaren i världen som hört talas om rödbetans supereffekt på prestationsförmågan och som gärna vill ta del av dess positiva effekter?

Förmodligen är jag heller inte den enda som otaliga gånger har försökt med diverse olika rödbetsjuicer och rödbetspulver men som bara inte kan förmå mig själv att få i mig detta då det smakar så fruktansvärt illa att man får kväljningar?

Rätt konstigt egentligen, för jag tycker att rödbeta i sig är ganska gott, men just i den där flytande och väldigt koncentrerade formen blir det lite för mycket och bara för äckligt.

Så jag har för närvarande lagt alla dessa försök på is och jublar istället så fort jag kommer över ett recept där jag genom goda maträtter kan få i mig den magiska rotfrukten.

Igår kväll lyckades jag få till en riktig höjdare;

Rödbetsbiffar, sallad på quinoa och rotfrukter och fetaostsås

Recept biffar:

500g nötfärs

200g rödbetor

2 vitlöksklyftor (jag tog mer, är ju så gott!)

1dl persilja

1 dl matlagningsgrädde

1 ägg

Salt, peppar

Skala och grovriv rödbetorna, blanda samman med övriga ingredienser till en smidig smet.

Forma biffar och stek i smör 3-4min/sida.

Recept salladen:

3dl quinoa

1 stor sötpotatis

2 palsternackor

3 morötter

2 röda lökar

Färsk bladspenat

Citron

Timjan, salt, peppar

Skala och dela rotfrukterna i bitar. Blanda med olivolja, timjan, salt och peppar på en plåt och rosta i ugnen på 220 grader i ca 30min.

Koka quinoan.

Blanda samman quinoa med de rostade grönsakerna, pressa över citron och krydda ev lite extra. Blanda i färsk bladspenat.

Fetaostsås

3dl matyoggi

100g fetaost

1 vitlöksklyfta

Lite honung

Salt, peppar

Mosa fetaosten och  blanda samman med övriga ingredienser. Låt gärna stå i kylen en stund innan servering för mer smak och bättre konsistens.

Mumsig, nyttig och färgglad middag!

Kanske kommer mina smaklökar en dag att ändras så att jag kan lyckas dricka den där juicen.

För just som jag stod där och rullade biffar för glatta livet kom jag att tänka på en händelse från min barndom. På dagis hade vi nämligen lyxen att ibland bli serverade Biff Lindström (rödbetsbiffar) och jag minns att det var det absolut äckligaste jag visste. Så en dag när detta stod på menyn deklarerar jag högt och tydligt att jag absolut inte kan äta det eftersom jag är väldigt allergisk mot rödbetor. Dagispersonalen, som såklart inte hade någon notering om denna allergi, vågar givetvis inte ta risken att ett barn ska falla ihop i andnöd eller allergiska kramper utan ser istället till att jag får alternativ kost.  Så blir det eftermiddag, mamma kommer för att hämta sin 5-åriga Jossan på dagis och fröknarna frågar lite anklagande varför hon inte har informerat om min allergi? Mamma spänner ögonen i sin lögnhalsiga (men kreativa!) dotter som vid det här laget är rätt generad och lika röd i fejjan som en rödbeta innan hon såklart svarar att ”det inte är lönt att informera om en allergi som inte finns…”