Tålamod

Såg en helt fantastisk dokumentär på SVT häromdagen; ”Gymnasten som lärde sig att gå”.

Dokumentären följde en ung gymnastkille som föll så illa när han gjorde en volt att han bröt nacken och blev förlamad i hela kroppen. Ingen trodde att han någonsin skulle kunna röra sig igen men på något mirakulöst sätt började han efter någon månad röra lite på benen och sedan fick man följa hans långa kamp för att lära sig att gå, andas utan respirator och att komma tillbaka till ett ”vanligt” liv där han klarar vardagen själv.

I timtals varje dag tränade han mot sitt mål och genomled den ena tråkigare övningen än den andra som med myrsteg tog honom framåt. Andningsövningar flera gånger om dagen, att med hjälp av en tång förflytta små träpinnar från en punkt till en annan, att flytta sig från rullstolen till sängen och sedan vidare till liggande position med hjälp av sin sjukgymnast var bara några av de pyttesmå men ack så utmanande övningarna som måste te sig som löjlig träning ur en tidigare stenhårt tränande människas ögon. Att se hur han ändå målinriktat och motiverat genomförde varenda övning var faschinerade, särskilt när det här inte ens handlade om att köra rehab för att komma tillbaka till sin idrott efter en liten skada, här handlade det liksom ”bara” om att komma tillbaka till livet.

När jag satt där och imponerat följde hans tålamod, stenhårda vilja och diciplin att till varje pris genomföra sin träning varje dag, även om det krävde otalet telefonsamtal och utskällningar de gånger färdtjänsten strulat till det med hans transport, började jag fundera på mig själv och de svårigheter jag upplever att komma tillbaka efter min lilla skada.

Hur segt det ibland kunde kännas att köra den där alternativa träningen på crosstrainer eller cykel, hur långtråkigt det är med de där fjuttiga övningarna för höften som inte ens gör mig trött och svettig och hur man längtar efter hur allt bara ska vara som vanligt igen. Hur snabbt man blir trött på att behöva känna efter, vara klok, försiktig, drabbas av bakslag och där varje dag man inte kan köra på med sin löpning enligt plan eller lika hårt som förut känns som en månad.

I ett års tid upplever jag att jag har drabbats av än det ena, än det andra problemet som stört min löpning. Sjukdomar, utmattning, sorg efter min avlidna svärmor, mystiska skador och så till slut stressreaktionen i somras som liksom toppen på isberget. (hoppas jag).

Detta år har känt som en evighet och det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka ett par år, till 2011 kanske, då kroppen alltid levererade och allt som handlade om löpning var som en dans på rosor. Under detta år har jag dock kunnat leva mitt övriga liv helt normalt, jag har kunnat stiga upp ur sängen och gå till jobbet, äta min mat själv och faktiskt kunnat träna riktigt hårt – när inte löpningen har funkat så har jag kunnat få endorfinkicken från hård träning genom alternativa träningsformer. Jag har till och med kunnat springa en tävling lite då och då, om än med varierat resultat och jag har hela tiden kunnat genomföra all min träning med tävlingar och en återkomst till prispallen som morot. Det är egentligeninte alls särskilt synd om mig, jag har det i jämförelse riktigt, riktigt bra.

Men ändå känns det här året som en evighet av elände och flera gånger har det känts som om motivationen ska ta slut. Och ändå blir jag stressad över missade löppass och har både en, två och tre gånger åkt på bakslag i min iver och brådska att komma tillbaka och i min rädsla att tappa för mycket löpträning och hamna efter. 

Så ser man Gymnasten som lärde sig gå. Som så långsiktigt genomför sin träning, dag ut och dag in. Träning som inte i mina ögon och säkert inte heller i hans egna ögon skulle kvala in i träningsdagboken då den varken bjuder på svett eller pulshöjning. Men ändå står han ut, kämpar på, jublar åt myrframstegen och efter tre år klarade han sig i princip själv – han kunde gå utan rollator, om än ostadigt, han behövde inga hjälpmedel för att andas och han kunde bo i ett eget boende.

Hans väg tillbaka till att kunna träna ”på riktigt” eller att tävla är oändligt lång och kanske, eller till och med troligen, kommer han aldrig att nå fram men ändå fortsätter han att åka till gymnastikhallen för att stundtals prova på studsen i mattorna. För kanske ändå, någon dag långt fram...

Det är vad jag kallar långsiktighet. Målmedvetenhet. Tålamod.

Jag ska vara vansinnig och dum en sista gång, jag ska genomföra Tour de tirol i helgen trots att min kropp mest troligt inte är redo. Jag vet att det är en risk och jag vet att det kan innebära ett bakslag med ytterligare rehab. Men då får det bli den sista galenskapen den här säsongen innan jag sen också ska vara klok och ha tålamod. Då ska jag ge min kropp all den rehab den behöver ända till den verkligen är hel på riktigt. För vad är en dag, en vecka eller ens en månad i sammanhanget?