Efter en lång och god natts sömn vaknade jag riktigt pigg och fräsch och sugen på att kuta. I nomalfallet vill jag gärna inleda tävlingsdagar med att jogga en liten sväng då det brukar få mig att både slappna av från nervositet samtidigt som det får igång kroppen på ett skönt sätt. Men med tanke på att min skada fortfarande gör sig påmind ibland och då jag inte haft tid att återhämta mig ordentligt mellan de tre senaste helgernas intensiva tävlande valde jag denna dag att ta en promenad och köra lite rörlighetsövningar istället. Bättre att spara på benen och inte riskera att få skadekänning på en morgonjogg var tanken.
En rejäl frulle och några långsamma timmars väntan på starten senare var det så äntligen dags att ge sig på lite terränglöpning. Då jag har alldeles för lite kvalitetsträning i kroppen och inte har tränat ett enda pass på gräs visste jag att jag skulle få svårt att hänga med i tempot. Min taktik blev därför att lägga mig långt bak i fältet och öppna lugnt med förhoppningen att jag med hjälp av min uthållighet skulle kunna plocka en del placeringar mot slutet när de andra förhoppningsvis skulle börja tröttna.
Detta visade sig vara en felaktig taktik.
Redan efter några hundra meter insåg jag att det dyngsura gräset sög musten ur benen på ett brutalt sätt och att det inte i första hand skulle vara farten som dödade utan istället underlaget.
Jag tuggade mig runt på sega ben, tappade inte på framförvarande men tog inte direkt in på dem heller, om man bortser från en Vallentunatjejen Dace Landström som jag växlade position med några gånger under loppet. Jag inser såhär i efterhand att jag förmodligen inte hade tappat särskilt mycket på om jag hade rusat på lite mer i starten och redan där skaffat mig en bättre position då det verkade som att alla i min närhet höll ungefär samma fart en bit in i loppet.
Jag skulle också ha vågat försöka mig på en något högre fart då underlaget visade sig vara det största problemet och det upplever jag skulle ha varit lika sugande oavsett vilken fart jag hållit.
Så att tro att jag skulle kunna öka farten på sista varvet efter att ha hållit igen i början och att de andra skulle tappa var helt fel. Jag var precis lika trött som alla de andra när vi gav oss ut på sista varvet och det fanns absolut igen extra växel att lägga i.
Lite frustrerad över att mina ben blivit så sjukt trötta medan mitt hjärta och mina lungor hade så mycket mer att ge gick jag i mål på 17e plats och därmed någonstans i mitten av resultatlistan.
Inte så mycket att säga något om, man blir bra på det man tränar på och jag har inte tränat fart eller terräng. En normaltränad Jossan och en fräschare Jossan utan ett 75km lopp och ett 10km lopp i benen kanske hade kunnat plocka ert par placeringar till men nu är jag där jag är och fick precis den placering jag förtjänade.
Vad som dock gör att det ändå känns som en lyckad dag och som att min ganska mediokra insats ändå var värd något är att jag helt oväntat lyckades springa in som andra tjej i Hässelbys lag 2 och därmed bidrog till lagets SM brons och fick utöka min prissamling med min tredje SM-medalj!
Det är ju såklart superkul och något jag är väldigt stolt över!
För övrigt måste jag också säga att det är fantastiskt kul att springa lagtävlingar där man plötsligt har lagkamrater att värma upp och jogga ner tillsammans med. Man kan sitta i Hässelbys tält och prata lite skit innan och efter loppet och man får hejja på grabbarna när de springer och ta emot deras hejarop när man själv är på banan. Även om vi inte alla känner varandra jättebra, vi bor ju utspridda i landet, upplever jag en väldigt trevlig stämning i laget och en skön gemenskap!
Individuell idrott i grupp = det bästa av två världar!
 |
| Bronslaget - Charlotte Karlsson, Jag och Louise Wiker. |
 |
| Det är tur att löpare är spinkiga när det ska få plats nio tjejer på prispallen samtidigt... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar