Vi åkte till idrottsplatsen i god tid innan start för att hinna hämta nummerlapp och morsa på lite lagkamrater och andra bekanta från klubben. Extra kul var det att träffa Anders, den man som 2011 såg till att jag började springa för Hässelby och som sedan dess har varit en person som har gett mig så mycket stöd i min satsning och som har funnits där i bakgrunden och fixat för att jag ska få så bra förutsättningar för träning och tävling som möjligt och även peppat när det gått dåligt och jublat med mig när det har gått bra. Att det var extra kul att träffa Anders beror på att han har varit sjuk ett tag och att få se att han var på benen på väg tillbaka och framförallt att få prata med honom och höra hans karaktäristiska, skojiga och smått ironiska kommentarer gjorde mig lycklig och gav massa med extra positiv energi inför loppet.
När jag svarade "ja" på frågan om jag verkligen åkt till Sthlm bara för att vara med på loppet fick jag följdfrågan att "händer det verkligen inget annat kul i Småland?!". Typiskt Anders.
Men ärligt talat så gjorde det inte det vad jag vet, kan faktiskt inte komma på något jag skulle kunnat göra i Gislaved som hade varit roligare än att kuta 10km i Hässelby just idag.
Sen finns det i och för sig en bonus med alla tävlingar i Stockholm, det innebär som regel att jag belönas med gos med syskonbarnen när jag går i mål, och bara det i sig är ju värt de 90milen i bil som en resa till och från Stockholm innebär.
Loppet då?
Med regnet hängande i luften och en temperatur på cirka 12-15 grader var förutsättningarna för löpning nästan perfekta. Det enda negativa med det annars så perfekta arrangemanget är att det är vansinnigt trångt i starten - även för oss som startar allra längst fram. De toppseedade elitlöparna är förvisso ganska få, bara vi damer med startnummer 1001-1010 samt kanske se tjugo högst rankade herrarna stod i en egen fålla några meter framför de andra. Detta hjälpte dock föga, för så snart skottet gick blev vi "översprungna" av den hord av människor som väntade bara ett par meter bakom och min plan om att öppna loppet lite lugnt för att jobba mig in i en bra känsla grusades direkt. Det fanns liksom inte möjlighet att själv bestämma tempot utan det var bara att flyta med i den fart som alla andra höll om man inte skulle bli överkörd. Min lugna öppning blev således till att de första två kilometerna avklarades med en snittfart om 3,20...
Efter några kilometer lättade det dock och man kunde själv styra sin fart och vid fem kilometer passerade jag på 18,02 vilket trots allt kändes som en lagom fart och jag kände mig pigg och stark.
Men strax därefter började förra helgens 75km tävling göra sig påmind och mina ben blev stummare och stummare för varje meter som gick. Inte helt oväntat, att tro att kroppen ska vilja springa fort helgen efter en sådan urladdning var väl lite väl optimistiskt, så jag slog av lite på farten och försökte hitta en nivå som kändes okej efter dagens förutsättningar och hushålla med de krafter som fanns.
Det kändes som om det gick riktigt lusigt sakta, och det gjorde det stundtals då jag i minsta lilla motlut segade mig fram strax under 4,00 fart, men jag räddades av loppets lätta avslutning med 1,5km in mot idrottsplatsen som sluttar lätt neråt eller är platta där snittfarten ökade utan ökad ansträngning.
Precis innan vi svängde in på idrottsplatsen stod familjen och hejade och min fina J uppmanade mig att trycka på och försöka plocka en placering då jag hade närmsta tjej bara två meter framför. Jag gjorde ett försök och tyckte nog att jag tog in lite grann men när vi svängde in för de sista 300m på löparbanan lade hon in en extra växel samtidigt som mina ben var precis så stela och trötta som man kan föreställa sig dagarna efter ett extremlopp och jag hade verkligen inget mer att ge.
Korsade mållinjen på tiden 37,09 och en nionde plats, lite förvånad över att tiden trots allt inte var sämre med tanke på hur lusigt det kändes under andra halvan av loppet.
Snabbare tid än på tjejmilen och en topp tio placering var målet för dagen och då det uppnåddes får jag nog ändå vara nöjd efter förutsättningarna.
Men det klart, en tid under 37min känns det ju såhär i efterhand som att man borde ha kunnat leverera om man bara hade plågat sig lite till - det var nog lite för lätt att tillåta mig själv att slå av på takten när det började ta emot genom att skylla det på förra helgens äventyr...
I mål väntade dock världens bästa belöning - kramar av två underbara syskonbarn som mer än gärna följde med till värskedepån efter loppet och tog del av nästa belöning i form av de kanelbullar och bananer som erbjöds.
Efter den traditionsenliga "efter hässelbyloppet släktträffen" hemma hos brorsans svärföräldrar är vi nu på hemväg igen för några dagars jobb och vardag innan vi åter styr bilen norrut på E4:an för terräng SM nästa helg.
Man kan inte annat än älska det här löparlivet som bjuder på utflykter varenda helg, möten med massa härliga människor och skojiga utmaningar för kroppen!
Är så oerhört tacksam att jag kan vara med och kuta igen!
Mycket bra jobbat. Imponerande.
SvaraRadera