När jag är ute och tränar händer det otippat ofta att jag
får en liten spontan hejjarklack.
Den här hejjarklacken kan ta sig flera olika skepnader
och ibland upplevs den som positiv och ibland negativ då det stundtals kan vara
svårt att avgöra de påhejjande personernas syfte med sina tillrop.
Låt mig ge er några exempel;
Det finns killgänget i ”nyss tagit körkort åldern” som
åker i en gammal, ganska skruttig Volvo som någon av dem sparat ihop till på
sitt sommarjobb. Bilen, vars grundpris förmodligen inte översteg 10 000kr,
har utrustats med fäljar och högtalarsystem som med hästlängder överskrider
detta belopp. De kommer farande på vägen i en fart som inte är tillåten och
förmodligen på gränsen till vad skruttbilen mäktar med att döma av motorljudet.
När de passerar den stackars ensamma löparjejen ska alltid rutor vevas ner,
tutan testas och det ska vrålas och vinkas lite grann.
Det här är ett av de tillfällen då jag har lite svårt att
ta till mig hejjaropen. Då jag varken är särskilt snygg eller särskilt
lättklädd på mina träningspass (vilket möjligen skulle kunnat förklara en
liknande reaktion) och då dessa killar troligen är mer intresserade av att meka
med bilen än av löpning och därmed knappast suttit i bilen och analyserat mitt
löpsteg förefaller det som att deras enda syfte med vrålandet är att få mig att
känna mig obekväm. De lyckas.
Sedan har vi den äldre mannen som är ute och promenerar
eller cyklar iklädd sin gamla orienteringsoverall från 1978 som tydligt visar
att han minsann en gång också var en idrottsman av rang. Den här mannen agerar
på ett av följande två sätt;
1. Antingen ropar han något positivt som att ”det ser bra
ut”, ”oj vilket löpsteg” eller så ökar han farten på cykeln och hänger med
bredvid en stund för att prata löpning. Kul, trevligt, lite gulligt och snällt
men jag kan ändå inte låta bli att tänka att om han nu är så insatt i
löparvärlden och själv har en massa fina meriter (som han gärna berättar om)
borde han kanske också inse att just under ett snabbdistanspass kanske man inte
är så sugen på kallprat och att han kanske borde stannat vid hejjaropen.
2. Det andra alternativa agerandet av denne man är han
lite syrligt ropar ”snabbare kan du” eller ”öka takten” när man springer förbi.
En bra dag tar man det faktiskt som ett hejjarop och tar i lite extra, en dålig
dag tolkar man det som att det nog ser för sorgligt ut när man springer, känner
sig kass och vill inget hellre än snäsa ”spring själv då gubbjävel” (men det gör
man såklart inte)
Vi har också de äldre, svamp- eller bärplockande damerna
eller damerna som stavgångar i grupp. På något sätt uppfattas alltid dessa
damers tillrop som mer positiva än männens då de oftast är mer ödmjuka och av
stilen ”Åh vad du är duktig tjejen” och ”jösses vad du springer fort” (kan
mycket väl vara på en lugn jogg när det inte alls går fort).
De här tillropen gör mig alltid glad och då de, som sagt,
kan komma även på ett riktigt luspass brukar man här kunna ta sig tid att
vinka, ropa ”tack” eller något trevligt tillrop tillbaka.
Sedan har vi alla barn som endast säger något om de
kommer i grupp. Ibland applåderar de (trevligt!), ibland vill de göra ”high
five”, (också trevligt men bökigt), ibland ropar de saker som ”vart är du på
väg” eller ”har du bråttom” (då vet jag inte vad jag ska svara)
Sedan finns det tyvärr den sämre varianten av barn, de vi
kallar busungar, där det ska kastas snöbollar eller visas finger. Det är då man
får påminna sig om att barn faktiskt är barn och låta dem komma undan utan att
man själv visar finger eller stannar till för att mula dem. Har än så länge lyckats hålla humöret i styr och undvikit
att misshandla något av dessa barn på detta sätt vilket tyvärr troligen beror mer
på att jag inte vill stanna och förstöra mitt pass än att jag har ett så bra
tålamod och kontroll på mitt humör.
Min undran är om detta även händer er som bor i stan
eller om det är ett småstadsfenomen?
Min teori är nämligen att denna uppmärksamhet tyvärr varken
grundar sig i att jag är en fantastisk löpare eller fantastiskt snygg utan
enbart beror på att det händer så lite här på landet att reaktionen snarare
beror på att när en löpare passerar är det första gången det händer något den
dagen.
Men jag är tacksam, tillropen får mig att känna mig
mindre ensam, och hur är det man säger – all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet…
Det händer i Göteborg också, tycker det är kul att folk lever upp när man springer förbi. Mest reaktioner blir det när man springer i grupp, då hejar folk på som om det vore en tävling. Helfestligt.
SvaraRaderaHahaha, vad rolig läsning!
SvaraRaderaNej, jag känner inte igen mig, vilket kanske också beror på att jag springer på flera av de löptätaste områdena som finns i Stockholm, på Djurgården och Gärdet, och därmed snarare får trängas och få onda ögon av Powerwalkande Östermalmsbrudar i spritt nya träningskläder som är föga använda. Plus alla strövande turister och att man ofta möter flera man tävlar mot och som kanske springa snabbare än jag själv!
Tacka vet jag landet och springa i lugn skog en morgon!! Det är löpning på riktigt!
//Jonas
Raggare slipper vi här i storstan..det farligaste man kan råka ut för är en kastad ölburk från studentflaken vid skolavslutningarna, men nu har de förbjudit dessa inne i stan så man är ganska säker..
SvaraRaderaSkolungdomar kan vara störande, speciellt när de har utflykt på Djugården, men det sker också väldigt sällan. Nyfikna hundar på Gärdet - Stockholms hundrastplats - ("som bara vill leka") är väl annars ett potentiellt störningsmoment.
Det var det bästa jag läst på länge! Så sant! Känner igen allt, men då bor jag ju också här i grannorten. =)
SvaraRaderaJag har nog mest svårt för ungdomar i grupp där en av dem måste försöka imponera på de andra genom att säga ngt. Behöver inte va ngt otrevligt egentligen, men bara onödigt och irriterande. Jag måste faktiskt erkänna att jag inte alltid varit så vuxen som du i sådana situationer... Tonåringar behöver veta hut! =) Är man riktigt, riktigt trött på en runda kan det mesta bli irriterande. Kan räcka med folk som glor ut ur sina bilar eller avbryter ett samtal för att stirra. Tror det är mer småortsfenomen som sagt. Det händer för lite för vissa helt enkelt. Eller så är de bara avundsjuka... =)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaTack för input, det verkar ju som om vi har ringat in "problemet" och lokaliserat det till landsorten, förutom i Götet då förstås där fenomenet också verkar förekomma. Men en världsstjärna som Kenenisa Bekele kanske inte får springa obemärkt förbi på särskilt många platser i världen, haha.(f ö en ära att en sådan löparikon läser min blogg!)
SvaraRaderaJust det MagnusN, jag glömde ju klassikern med hundarna som "bara vill leka" och "inte är farliga"! Konstigt att ägarna inte fattar att det kvittar vilket syfte 40kg schäferhund har när den rusar fram och hoppar på en - träningspasset blir förstört och det är lika obehagligt oavsett om den vill leka eller äta upp en. Hände faktiskt en gång att jag blev vält av en sådan hund, ägaren kom åkande efter i Permobil och vrålade att hunden inte var farlig och bara ville leka. När han såg mig falla till marken, hörde mig skrika i dödsångest och sedan såg att jag grät av rädsla blev han lite mer ödmjuk och erbjöd mig skjuts hem på permobilen. Snällt, men jag avböjde vänligt men bestämt och kutade därifrån så fort jag kunde.
Var rätt kul att läsa av pulskurvan i datorn på det passet, inte ofta man når sådana pulstoppar... :)