Söndag i hemmets lugna vrå

Efter Tjejmilen i lördags körde vi raka spåret hem till Gislaved då både jag och Jonne längtade efter en skön, ledig söndag på hemmaplan. Efter en härlig sovmorgon i sin egen säng hade vi en trevlig och nyttig förmiddag där det både tränades, städades och hemmafixades i lugn och ro för första gången på länge utan stress och press.

Vi var färdiga med alla måsten lagom till att Finnkampen började på tv och trötta och möra med en eftermiddag i soffan i sikte damp vi ner framför tv:n och tryckte på fjärrkontrollen.
Men det kom inget ljud. Tryckte igen. Kom fortfarande inget ljud. Snurrade lite på batterierna i fjärrisen och tryckte igen. Fortfarande knäpptyst. I ett sista desperat försök körde vi den klassiska ”banka lite på fjärrkontrollen – metoden”. Tryckte igen och det var fortfarande tyst som i graven. Från tv:n i alla fall, min mans svordomar ekade dock högt i rummet.
Efter att Jonne (som är utbildad elektriker) i en halvtimme vänt och vridit på varenda kabel insåg vi att det var kört, hemmabioanläggningen var död och inga återupplivningsförsök funkade. Blev till att titta på Finnkampen med mesljud från den vanliga tv:n och till att ändra månadens budget till att inkludera inköp av ny förstärkare. Suck.

Men det gick ju trots allt ganska bra att titta på Finnkamp med dåligt ljud och när vi hejjat så gott vi kunde på alla som kämpade på Ullevi var det dags att kliva upp ur soffan och åka till affären för veckans storhandling. Jag knallade ner till min lilla Ford, vred om nyckeln och då hände ingenting. Jag vred igen och motorn gav ifrån sig ett mycket oroväckande hackande ljud, men startade inte. Min trogna lilla bil som aldrig har strulat tidigare ville plötsligt inte heller den vara med längre utan lät som en gräsklippare men rörde sig inte ur fläcken.  

Blev till att stega in till vår bilmekaniker-granne som var snäll nog att lyssna på det trevliga ljudet och konstatera att vi måste byta batteri. Suck. Pust.

Tog istället vår andra bil och åkte till affären, kom hem och fixade kvällsmat och medan maten blev klar i ugnen skulle vi bara sätta tillbaka tyget runt den bäddmadrass vi varit duktiga nog att tvätta tidigare på dagen. Då visar det sig, såklart, att överdraget inte bara har krympt i tvätten, dragkedjan har dessutom gått sönder. Efter att ha pillat med dragkedjan och dragit och slitit i tyget för att töja ut det (lyckades!) konstaterar jag att det smidigaste nog trots allt blir att dra på överdraget och sedan sy ihop det runtom då det verkade omöjligt att laga dragkedjan. Min man, som nu var väldigt sugen på att slippa allt strul och käka middag i lugn och ro, föreslog istället att vi skulle skita i det, kasta madrassen och köpa en ny imorgon. Men det tyckte jag var onödigt, det kan väl inte ta så himla lång tid att sy ihop den liksom? När jag två timmar senare började tröttna på att leka sömmerska ångrade jag mitt beslut men då var det så dags, var ju nästan färdig. Den lugna myskvällen hemma som skulle följas av att gå och lägga sig tidigt för att vara pigg till den gristräning som inleddes på måndagens morgonpass hade med ens förvandlats till en kväll sittandes på golvet med synål i högsta hugg, med en middag som intogs på 10 minuter och med en mycket sen läggdags med alldeles för få timmars sömn som resultat. Suck. Pust. Och stön.

Sköna, sköna söndag.