Jag är en löpare igen!!!!

Jaha hörrni, ”long time no see” eller hur det nu är man brukar säga.

Jag tänker att jag ska bespara er stackars läsare som fortfarande finns kvar och inte har ledsnat på mig efter min dåliga uppdatering en massa dåliga bortförklaringar till min frånvaro och istället vara ärlig och erkänna att det inte finns någon som helst anledning - bloggandet har liksom bara inte blivit av.

Så vad har jag gjort istället? 

Jo, jag har SPRUNGIT!!! Inte bara fjantjoggat och gå-sprungit utan kutat PÅ RIKTIGT!!!

          

                 Färgglad och lycklig!

Efter ett återbesök hos min läkare har jag nämligen fått klartecken att (med förstånd) trappa upp löpningen och börja springa lite mer ”på riktigt” eftersom min stressreaktion nu verkade ha läkt som den skulle. När det kommer till träning är ju dock förstånd något som inte finns i min ordlista varför jag bad om lite mer konkreta svar på vad det innebär? Svaret blev att det får göra lite ont under upptrappningsfasen eftersom det är helt naturligt att det tar ett tag för kroppen att vänja sig men att jag måste lyssna på magkänslan och så fort den signalerar att det gör mer ont än vad som är normalt ska jag lita på den känslan och backa ett steg med löpningen för säkerhets skull. Att vara medveten om att bakslag kommer att komma, det gäller bara att hantera dem på rätt sätt för att snabbt kunna gå vidare med träningen igen.

Okej, fortfarande flummigt och luddigt i mina öron och det får jag väl stå ut med eftersom det inte finns något konkret svar då alla kroppar funkar olika, men eftersom jag inte litar på mig själv och vet att jag är typ världsrekordhållare i att tränga bort smärta så planeras istället löpträningen med förstånd och jag "tänker efter före" och fortsätter att fega lite ett tag till.

Att fega innebär dels att inte springa för många dagar i rad men också att hitta på kreativa lösningar för att få igång löpningen samtidigt som jag skonar kroppen så mycket som möjligt från löpningens elaka effekter. Att köra vanlig alternativ träning mellan löppassen är ju inget problem, jag börjar ju bli någon form av expert på det området, och hur det går till när jag kör crosstrainer/wetwest/spinning/landsvägscykel har jag ju beskrivit i tidigare inlägg för den som vill läsa mer om det.

För att trappa upp löpformen har jag ju nu då självklart börjat köra mer och mer rena löppass men också börjat köra pass som mer liknar någon form av duatlonträning.  

Detta innebär att om jag egentligen skulle vilja köra 3tim långpass löpning men vet att min kropp just nu bör begränsas till 90min löpning börjar jag med att kuta dessa 90min innan jag sedan avslutar med att hoppa direkt upp på min racer och avsluta med några mil på den till jag nått önskad träningstid.  Det händer även att jag kombinerar löpningen med att gå på en spinningklass eller att ställa mig en timme på crosstrainern men då får träningen genast mer formen av kvalitet eftersom det är svårt att hålla ner pulsen till distanslöparpuls när man är på spinning eller kör cross. (eftersom jag måste köra intervaller på crossen för att inte dö av tristess).

Jag har också märkt att traillöpning är betydligt skonsammare för min kropp än att nöta asfalt och eftersom jag på skogsstigar kan springa i princip smärtfri förlägger jag gärna de pass där jag vill springa en lite längre tid på de härliga vandringslederna uppe på Isaberg.

På tal om traillöpning på Isaberg är det nog också den träning som gör mig lyckligast just nu då det är där jag märker den allra största positiva skillnaden på min kropp nu jämfört med när jag var skadad. Jag sprang 20km på berget i helgen och höll 15sek snabbare/km än vad jag NÅGONSIN gjort på samma slinga tidigare. Plötsligt kunde jag ta ut steget uppför backarna utan den begränsning i rörlighet som jag känt i alla motlut det senaste året, men vad som förvånade mig mest var hur påverkad jag varit även i min utförslöpning. Plötsligt vågade jag ju springa på även nedför och det kändes inte som om jag skulle gå av på mitten så fort jag smällde ner foten på en rot eller fick en lite för kraftig stöt. Känslan av att riskera att gå sönder så fort jag kliver ner från en trottoarkant var som bortblåst och min höft/bäcken var plötsligt redo att ta emot lite stötar utan obehag. Jösses vilken skillnad!

Efter att idag ha justerat mitt svansben som tydligen i ett år har legat i fel läge och påverkat muskler och ligament på ett tokigt sätt är förhoppningen att det sista onda i min kropp ska försvinna och jag ska få bli helt smärtfri för första gången på ett år. Om behandlingen har funkat är tanken att jag senare i veckan ska få testa på lite hårdare kvalitetsträning i löparskorna. Aldrig har jag väl sätt fram så mycket mot lite tusingar som just nu!

Förutom all träning finns väl inte mycket annat att säga att jag som de flesta andra nu är tillbaka i vardagen igen och dagarna fylls med knappande på datorn vid skrivbordet på kontoret istället för bokläsande på altanen och långa härliga semestermiddagar på trevliga uteserveringar har bytts mot hemlagad mat vid köksbordet. Men det har ju också sin charm, var sak har sin tid liksom och jag gillar ändå på något sätt vardagen och dess fungerande rutiner.

Vad som dock inte hör till de vardagliga rutinerna är gårdagens vilodag som verkligen blev en vilodag delux då jag och mina två fina vänner Nettan och Linda spenderade hela dagen på Varbergs kurortshotell där vi bubblade i bubbelpoolen, bastade i diverse olika bastur, tog eftermiddagstupplur i vilstolar med avslappnande musik i högtalarna, åt restaurangens underbart goda och fräscha spa-buffé, promenerade utmed havet och framförallt pratade, skrattade och pratade lite till då en hel sommars händelser fanns att uppdatera sig på. Så skulle alla vilodagar se ut!

Nu sängen, för i arla morgonstund väntar ju den efterlängtade morgonjoggen. Välkommen tillbaka i mitt liv löpningen - jag har saknat dig!!!