Lilla snigel akta dig...

Idag var det dags för första snabbdistanspasset i löparskor på tre månader, tillika ett av mina första fartpass överhuvudtaget på samma tid. Har endast hunnit med ett par intervallpass och något backpass men nu var det alltså dags att se vad kroppen skulle tycka om att springa snabbt längre sammanhängande utan att få vila med jämna mellanrum som på intervallpassen.

Den tyckte att det var... Sådär...

Vaknade tidigare än nödvändigt med tanke på att jag var ledig från jobbet och kunde inte somna om. Kunde först inte riktigt sätta fingret på varför jag inte kunde slappna av men insåg efter en stund att jag var nervös. För ett träningspass. Ett litet fjuttigt, oviktigt träningspass som bara skulle mäta min form lite grann men det kändes som en tävling. Oroade mig för att det skulle vara äckligt jobbigt, oroade mig för att jag skulle springa så lusigt sakta att jag skulle känna mig värdelös, oroade mig för att det skulle göra ont i min skada och oroade mig för att inte orka genomföra passet enligt plan. Löjligt.

Något övertänd och med en känsla av att jag gjort en liiite för stor grej av detta första lilla test i mitt huvud gav jag mig i alla fall iväg på en cykelväg som jag visste var både rak och platt och därmed perfekt om man vill springa fort. Värmde upp med 5km jogg innan jag tryckte igång klockan, ökade upp farten på benen och påbörjade det 5km avsnitt jag bävat för. Var lite feg i början och vågade inte trycka på ordentligt då mitt självförtroende var i botten och att maxa ens ynka fem kilometer kändes övermäktigt. Fegade och höll mig till marathonfart första kilometern men upptäckte snart till min förvåning att det inte alls kändes så katastrofalt som jag hade väntat mig för benen var pigga och starka och nu när mitt bäcken är helt kunde jag plötsligt både ta ut steget ordentligt, få ut mer kraft i varje steg och orkade hålla en betydligt bättre hållning och höjd i höften än tidigare. Så jag vågade skruva upp farten lite grann och ett par kilometer senare började faktiskt även tekniken sätta sig och något som liknande lite flyt infann sig. Bra.

Vad som dock inte var bra var att min andning var ovanligt ansträngd och pulsen ovanligt hög trots att min kropp kändes stark och jag insåg att min hals som varit lite svidig någon vecka nog faktiskt egentligen var ganska tjock och svullen. Det pep när jag andades, det spände i nacken, munnen blev snustorr och snoret (ja ursäkta detaljerna) började rinna. 

Klockade av fem kilometer på snigelfarten 18,34 men tar med mig känslan av att efter att ha vilat bara en minut ha kunnat fortsatt en bra bit till, känslan av att kroppen var stark och jag skyller bort en knapp halvminut på min begynnande förkylning och det dåliga självförtroende som bromsade mig. 

Hostade, frustade och snöt mig en stund innan jag vände hemåt och kom då på att jag i min iver haft en tankevurpa i valet av runda. Planen var uppvärmning 5km, snabbdistans 5km och sedan en nerjogg hem på max 5km. Men jag hade ju startat på en cykelväg och joggat fem kilometer i en riktning och sedan fortsatt med min snabba femma i samma riktning vilket ju således innebar att jag nu hade 10km distanslöpning kvar innan jag var hemma.

Men jag kände mig som sagt pigg, var till och med lite sugen på att köra en snabbfemma till för att få revenge på den lite slöa tiden, så de extra kilometerna välkomnades som en trevlig bonus och jag löpte lugnt och stilla hemåt.

Men så med tre kilometer kvar hände något, kroppen blev akuttrött och matt, blodsockret rasade och halsen svullnade igen mer och mer. Sprang väldigt sakta mot slutet och det var rejält skönt när jag äntligen såg mitt hus på krönet av sista backen efter 20km.

Efter att ha duschat, proppat i mig ett mellis med massor av C-vitamin kände jag mig piggare men det är helt uppenbart att en förkylning ligger och lurar och nu är bara frågan om dagens pass fördrev bacillerna eller om det kommer att vara den utlösande faktor som gör mig dundersjuk? Med vetskapen om att jag under föregående helgs resa till Mallis delade rum med en kollega som fick halsfluss och 40 graders feber känns det lite oroande med en svullen hals men jag fortsätter att frenetiskt tugga citrusfrukter och hoppas att jag bara drabbats av en lightvariant och lite inbillningssjuka.

För övrigt är det ju bara att dra slutsatsen att jag just nu behöver fartträning. 

Väldigt, väldigt mycket fartträning...