Harar, turistar och bästishänger i Kalmar

När vardagen är igång och pusslet med jobb och träning ska gå ihop är det svårt att hinna med att träffa vänner och familj så mycket som man egentligen skulle önska. Det brukar bli begränsat till en lunchdejt på något trevligt fik, en långpromenad eller en fruktstund i bastun efter träningen och alltid med en blick på klockan för att inte missa nästa tid att passa. Just därför är en av höjdpunkterna med semester att man plötsligt får möjligheten att vårda sina relationer och har gott om tid att göra skojiga saker med sina nära och kära.

I onsdags drog således jag och min vän Malin iväg till Kalmar för att ta ett kompisdygn tillsammans och tack vare den inledande tretimmars bilresan fick vi gott om tid att prata ikapp om allt mellan himmel och jord redan innan vi ens var framme vid resans mål. Väl i Kalmar checkade vi in på stans finaste hotell, dvs i Malins kompis Stefans sekelskifteslägenhet, där vi genast insåg att vi skulle trivas då det första vi blev presenterade för var hans vinkyl och den flaska Moet som låg där väl kyld och bara väntade på oss. 

Men innan vi fick ta och stifta närmare bekantskap med denna goding hade vi ett uppdrag att genomföra, Malin skulle nämligen försöka slå sitt 10km pers på kalmarmilen och min uppgift var att agera hare för att underlätta denna prestation. 

Det tidigare personliga rekordet låg på 52,30 och Malin hävdade bestämt att hur mycket hon än försöker på träning kan hon inte springa snabbare än 5,15min/km. Men eftersom jag vet att Malin har en tendens att alltid springa på kuperade skogsvägar och kalmarmilen avgörs på en flack bana mitt i stan lyckades jag övertyga henne om att vi ändå skulle försöka gå sub50. 

Att vara hare åt någon som inte har några elitambitioner utan en mer avslappnad motionärssyn på det här med löpning är rätt glassigt och väldigt annorlunda mot när jag tävlar själv. Det där med uppvärmning ansågs lite overkill innebärande att vid den tidpunkt då jag själv brukar vara i full färd med stegringslopp och stretch satt vi nu istället och drack kaffe i väntan på att byta om och glida ner till start sisådär en kvart innan startskottet. Att reka banan, kolla startlistor, räkna fram mellantider och annat fix fanns inte heller med i planen. Det var rätt soft helt enkelt. 

Men när loppet väl var igång insåg jag dock att det trots allt finns en hel del likheter mellan moionär och elitlöpare när det kommer till alla de mentala kval och tvivel på sig själv man upplever under ett lopp. De är tydligen precis desamma oavsett om man springer på 55 eller 35 minuter.

Vi öppnade strax under 5,00min/km och då detta för Malin alltså är rejäl persfart var hon redan efter 3-4km naturligtvis precis lika trött och illamående som jag själv skulle varit om jag försökt persa på milen. Detta är en också mentalt jobbig del av loppet eftersom man redan har hunnit bli duktigt trött samtidigt som man vet att det är mer än hälften kvar. 

Jag försökte peppa henne med just detta, att jag också skulle varit lika trött och att tröttheten beror på att hon springer fortare än någonsin och inte för att hon springer dåligt. Ända fram till 7km höll hon den planerade farten riktigt bra men sedan började hon få det riktigt jobbigt och då blev det plötsligt ganska svårt att vara hare åt en person som man bryr sig väldigt mycket om. Hur mycket ska jag egentligen tjata och peppa henne att fortsätta pressa sig? Mår hon dåligt och har verkligen väggat eller är hon bara "normalt trött"? Jag vet ju att jag själv många gånger under lopp har trott att jag är slut, att det inte finns något kvar att ge och har slagit av på takten bara för att sedan förbanna mig själv och min bekvämlighet när loppet är över och man insåg att det fanns mer kvar. Samtidigt vill jag ju inte pressa någon jag älskar till att fara illa.

Men jag fortsatte peppa, även om det kändes som att jag satte vår vänskap på spel och även om jag hellre hade kramat henne än slängt ett glas vatten över henne när hon sa att hon var så trött att hon frös och att fingrarna hade domnat bort.

Med en kilometer kvar bad hon mig att men hjälp av min GPS räkna ner var hundrade meter vi passerade till vi var i mål och jag kontrade med att lova att göra det om hon lovade att öka farten sista kilometern och ge mig allt hon hade kvar. Det gjorde hon.

När vi till slut nådde mållinjen visade klockan 50,32 och efter att hon fått dö en stund i målfållan medan jag oroligt undrade om hon någonsin skulle vilja prata med mig igen efter vad jag just utsatt henne för var det en riktigt glad och nöjd bästis som kunde konstatera att hon hade slitit sig till ett nytt pers med exakt två minuter. Grym prestation!

I målfållan möter vi sedan även Stefan som sprungit tillsammans med oss de första fem kilometerna som också var väldigt nöjd med sitt lopp då den lugna och jämna öppningen på loppet hade gjort att han kunde avsluta andra halvan på lätta ben där han kunnat öka farten varje kilometer, plockat rygg efter rygg och till slut sprungit i mål på 47 minuter - en tid långt bättre än han förväntat sig innan loppet. 

Nöjd och glad trio efter loppet!

Glada och nöjda joggade vi sedan tillsammans bort till badplatsen vid Kalmar slott där vi badade med träningskläderna på innan vi strosade hem i den ljumna kvällen, åt underbar fiskmiddag på en uteservering i stan och avslutade med att skåla i Moet.

Bästishäng när det är som allra bäst!

Malin och Stefan njuter av god mat och dryck när de firar sina fina prestationer
i löparspåret!

 

Förutom löpning hann vi även med en rundtur på slottet, lite shopping i stan,
en och annan fikapaus och ett dopp i havet.