I Söll ska vi som jag tidigare berättat springa tour de tirol, en tredagarstävling i bergen där vi ska kuta 76km och ta totalt 3500 höjdmeter. Jag har nog inte riktigt tidigare reflekterat över hur mycket 3500 höjdmeter är men när jag med mosiga, trötta ben vilade i jacuzzin efter söndagens 40km på MTB då vi tagit (endast?) 1150 höjdmeter ramlade liksom poletten ner och jag började förstå att det är en jäkla utmaning jag har gett mig på. Det kommer liksom inte att funka med bara platt landsvägslöpning om jag ens ska lyckas ta mig i mål utan det är nog hög tid att börja förbereda kroppen på vad som komma skall.
Så idag på vår första dag på hemmaplan bestämde jag mig för att det var lika bra att ta tjuren vid hornen och snörade därför på mig trailskorna, plockade fram skidstavarna och begav mig till slalombacken på Isaberg.
Eftersom jag än så länge bara får springa varannan dag var planen att gå rask stavgång upp- och nerför backen för att aktivera rätt muskler men ändå inte utsätta skelettet för samma belastning som vid löpning. Så även om stavgång lät rätt mesigt i mina öron tänkte jag att det ändå kunde vara en bra och lagom lätt uppstart på förberedelserna och planerade in ett pass på crosstrainern på eftermiddagen så att dagen trots mes-stavgång skulle kunna summeras med lite pulshöjande träning.
Det visade sig vara ganska onödigt.
Min fina J gav sig iväg på en MTB tur på vägarna kring berget och tanken var att jag skulle gå upp och ner för skidbacken till han kom tillbaka, vilket skulle vara ungefär 90min senare enligt hans beräkning. Jag radade upp några flaskor vatten längst ner i backen, stoppade musik i öronen och påbörjade min vandring uppför berget i den gassande solen och den 29 gradiga värmen. Blev rejält överraskad när jag typ två minuter senare insåg vilket tufft pass jag tydligen hade framför mig då jag redan hade nått en puls som långt översteg vad jag når på många intervallpass både på crossen och på spinningcykeln.
För er som har varit på Isaberg och vet hur det ser ut: jag startade nere vid campingen och gick sedan slalombacken hela vägen upp till tornet på toppen innan jag vände neråt för att göra samma sak igen, och igen, och igen utan vila. För er som inte vet hur det ser ut på Isaberg (men ni vet ju hur en slalombacke ser ut) får jag nog förklara det mer vetenskapligt: enligt min GPS notsvarade varje vandring upp till toppen en distans strax under 500m och en bit över 100 höjdmeter där jag skulle vilja påstå att de sista 30-40m är så sjukt branta att de nästan går rakt upp.
Jag var så trött att jag var yr och ville lägga mig ner i fosterställning var gång jag nådde toppen och där peakade min puls på varje intervall mellan 190 och 195 vilket är väldigt högt för att vara mig som brukar vara nöjd om jag på ett riktigt bra pass på crosstrainer eller spinningpass når 180-185. Min återhämtning funkade dock kanon så när jag istället för att lägga mig ner och dö valde att vända och jogga/gå nerför backen kände jag mig återhämtad nog att ta nya tag var gång jag kom ner igen. Det var även lite kul och mentalt lite lättare att inte riktigt veta hur många intervaller och hur länge jag skulle hålla på (passet skulle ju vara slut när min J kom tillbaka från sin cykeltur) så när det var som jobbigast kunde jag trösta mig med att det kanske var den allra sista intervallen - även om det egentligen kunde vara både en, två och fem stycken kvar. När min cyklist dök upp på toppen var det dock väldigt välkommet och skönt att få kasta sig ner i gräset och pusta ut en stund samtidigt som jag lovade mig själv att aldrig göra det här igen och att omedelbart stryka mig från Tour de tirol. För det synes vara en väldigt stor skillnad på dagens deyga 700 höjdmeter och Söll tävlingens 3500 höjdmeter och att utsätta mig för att bli fem gånger så trött lät för stunden inte särskilt lockande.
Hävde i mig ett par flaskor vatten, käkade en energibar och svalkade mig med ett dopp i den närliggande sjön men när jag sedan satt på stranden och torkade i solen kom jag plötsligt på mig själv med att sitta och planera för nästa skidbackpass i övermorgon och hur jag då skulle ha som mål att härda ut en kvart längre, att göra varje varv till toppen lite snabbare och hur jag även satt och drömde om hur kul, spännande och utmanande det kommer att bli att åka till Söll i Oktober...
Men kände jag ett behov av att köra det där planerade tröskelpasset på crosstrainern på eftermiddagen? Knappast, någon måtta får det allt vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar