Ni vet, sådär hårt att man känner att det kryper i benen på kvällen när man ska sova, så hårt att hunger är ett konstant tillstånd som till och med kan få dig att stiga upp mitt i natten för att käka och hårt nog för att benen ska vara så trötta att du helst skulle rulla på kontorsstolen till skrivaren på kontoret istället för att gå.
Underbara trötthetskänslor som bara ger mig en kick att vilja köra ännu hårdare. Jag älskar det.
Just idag har jag dock vilodag, och att jag njuter av den till fullo är det allra tydligaste tecknet på att jag är sliten nog att behöva vilan. För när det inte ens är frustrerande att inte träna och när det inte gör mig rastlös att ligga i soffan och kolla andra friidrottare pressa sig på Diamond League - då vet jag att jag har gjort vad jag ska på min träning och förtjänar vilan för då är min kropp trött.
Men jag är trött och sliten på ett annat sätt än på länge. På ett skönt, och bra, sätt.
Sliten för att jag har kunnat pressa mig hårdare än på länge då jag fått vara mentalt stark igen under en längre period och därmed orkat engagera mig i mitt träning på ett helt annat sätt än vad som varit fallet under senaste året. Jag orkar tycka att det är viktigt igen om jag kör åtta eller tio intervaller, orkar bry mig om jag når 90% eller 95% av maxpulsen, orkar bli förbannad på mig själv om jag levererar dåligt på något pass och orkar tycka att det viktigaste i livet är om jag kan göra en extra rep på styrketräningen eller inte. Jag kör mitt rehab/rörlighetsprogram för höft och bäcken utan att det gör mig det minsta att övningarna är tråkigast i världen eftersom jag orkar inse vikten av dessa för att få min framtida löpning att fungera.
Jag orkar vara motiverad. Orkar vara fokuserad. Orkar älska min träning.
Här i mitt rehabträsk har jag insett att man kan pressa sig riktigt hårt med alternativ träning och att det faktiskt inte bara är springandes man kan få en träningseffekt. I framtiden kommer jag därmed våga byta ut något löppass då och då mot alternativ träning för att spara kroppen utan att vara rädd att bli en sämre löpare. För jag inser nu att även om löpning är det allra roligaste och absolut bästa jag vet är det nog tyvärr inte det bästa och snällaste kroppen vet om man ska vara helt ärlig mot sig själv.
För sedan två veckor tillbaka och i ytterligare en vecka framåt ligger jag på en träningsmängd om minst tre timmar om dagen. Omsatt till löpning hade det inneburit mycket ömma leder och muskler. Med den rehab jag kör nu innebär det trötta muskler, men inte onda.
När jag vaknade i morse och reste mig ut sängen var jag nästan tvungen att lägga mig och resa mig igen för att känna på känslan igen. Känslan av att resa sig ut sängen utan att det faktiskt gjorde ont någonstans. Det högg inte i min onda höft, det var ingen muskel som krampade och trots att jag scannade min kropp både en, två och tre gånger hittade jag ingenstans som gjorde ont - trots fyra timmar träning dagen innan innehållande både tröskelträning på crosstrainer, maxintetvaller på spinningcykel och tuff styrketräning. Kroppen börjar laga sig, börjar fungera och börjar läka.
Den känslan känner jag knappt igen, jag som brukar leva efter devisen att den dag man vaknar utan att ha ont någonstans är man död. Men vad jag vet lever jag, i allra högsta grad. Lever livet igen, med min gamla vanliga energi och med en välmåendekänsla jag inte känt på länge.
Den känslan tänker jag bevara genom att springa smartare i framtiden för att inte alltid vara sliten och söndrig. För jag tror att en hel Jossan kommer att vara en snabb Jossan.
Nu stundar fyra veckor semester från jobbet som ska fyllas med träning, vila, resor, god mat och tid till familj och vänner. Som grädde på moset liksom.
Nu är det väl egentligen bara lite löpning som saknas för att livet ska peaka.
Snart så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar