Falkenberg, fotboll och fördomar

Sedan några dagar tillbaka hänger jag i sommarstugan i Falkenberg, troligen det stället på jorden som ger mig allra mest semesterkänsla och allra bäst avkoppling. Här finns inga måsten och ingen stress. Maten som inhandlas i den lilla butiken på stugområdet är enkel och lättlagad eftersom varken butikens utbud eller stugans kök tillåter några större kulinariska succéer vilket i sig är befriande. Att lägga fem minuter på att öppna en burk potatissallad och lägga fram en varmrökt lax är alldeles lagom arbetsinsats på en ledig dag. 

Stugan är liten, skulle man få för sig att städa skulle det ta ungefär tio minuter men det gör man ändå inte förrän man åker hem för just eftersom det är så litet blir det ändå stökigt direkt igen. Särskilt när en racer och en mtb med tillhörande servicematerial ska trängas med svettiga träningskläder och dessutom släpas ut och in flera gånger om dagen med allt vad medföljande lera och olja det innebär.

De första lediga dagarna har fyllts av träning, träning och åter träning eftersom min plan om tre-fyra timmar om dagen fram till veckans slut ska hållas till varje pris innan jag ska dra ner på dosen för att ge kroppen en chans att suga åt sig effekten. Det lyxiga med semester är ju dock att den extra lediga tiden gör att det trots de härliga långpassen på cykel utmed havet och de svettiga crosstrainerpassen på gymmet ändå finns utrymme till trevliga luncher på stadens uteserveringar, bokläsning i solstolen och självklart den prestigefyllda tipspromenaden på stugområdet varje söndag, tisdag och torsdag. Ganska trevlig återhämtning jämfört med en arbetsdag på kontoret. (Även om mitt jobb är skoj och också har sin charm såklart, kram på er kära kollegor som läser vad jag skriver just i detta nu...)

Veckans höjdpunkt träningsmässigt so far borde egentligen vara dagens 10mils pass på cykel där jag för första gången någonsin lyckades snitta över 30km/h på ett så långt pass men det finns faktiskt en träningshändelse av annan karaktär som slår detta:

På söndagens exakt likadana pass lossnar nämligen min ena trampa när jag befinner mig sisådär 50km hemifrån. Att meka är liksom inte min grej, jag tränar, meket överlämnar jag med trygg hand till min fina J. Tyvärr befann sig denna underbara man/servicetekniker på annan ort ungefär 15mil bort vilket gjorde det hela lite komplicerat. Till en krissituation skulle jag nästan vilja kalla det. 

I samma stund som trampan bestämmer sig för att bryta sig loss från sitt mångåriga förhållande med min hoj får jag syn på ett ganska ruckligt hus. Ni vet ett sånt där hus med lite för många bilar på gården, lite för många plastmöbler, lite för taskigt målad fasad och där man liksom bara väntar på att en blodtörstig lösspringande hund ska skutta fram bakom den oklippta häcken. På uppfarten till detta palats ser jag, såklart, en raggare i bar överkropp, med byxorna på halv stång och med lite för många tatueringar som står och mekar på sin gamla BMW som är stripad med eldsflammor. Mina förutfattade meningar om huset och denna person gör mig väldigt tveksam till att ens våga stanna till men efter att ha övervägt alternativen (inga) så knallar jag upp med min hoj och tänker att "om snubben kan meka bil kan han nog meka hoj" också. Försöker se så söt (svårt) och hjälplös (lätt) ut jag bara kan med snor och svett rinnande i ansiktet och håret klibbande på ryggen när jag försiktigt ber om hjälp att laga min hoj.

Överraskande nog möts jag av en supertrevlig snubbe som utan att tveka släpper allt han har för händer, hämtar lämpliga verktyg i garaget och sätter igång att fixa min hoj. Efter en stunds fix är trampan på plats och då ordnar han även med påfyllning av mina vattenflaskor och erbjuder mig en kopp kaffe. Vilken kille, och vilken lärdom för mig om att sluta ha fördomar. "Man ska inte döma hunden efter håren", eller hur det nu är man säger...

Nu ska det laddas inför kvällens fotbolls-VM, vilket är något som prioriteras i den här familjen där vi alla älskar fotboll.

I lördags slog vi nog någon form av fotbollsrekord när vi brände av derbyt mellan Falkenberg och Halmstad på plats på arenan och sedan två VM-matcher på tv. Nästan på gränsen även för mig som ändå är intresserad över genomsnittet - trots att vi hann med en paus där vi åt middag med goda vänner mellan de två VM matcherna. Så idag känns det skönt att det bara blir en match, dock inte vilken match som helst för när Tyskland spelar taggas det lite extra och jag hejjar något högre än vanligt för husfridens skull då jag just inser stundens allvar genom att bara kasta en blick på min nervösa, tysklandsälskande make. 

Så, Heja Tyskland! 

Jonne, Jocke å Therese kollar på Hallandsderbyt och njuter av sol och 28 gradig värme.Bra start på semestern!