Ont ska med ont fördrivas

Som ni vet har jag haft lite strul med mitt vänstra lår de senaste två månaderna. Inte så illa att jag inte kunnat springa alls, men tillräckligt ont för att inte kunna köra den mängd och den kvalitet som jag hade velat och behövt.

Jag har gjort en MR som tack och lov inte visade någon skelettskada så igår var det dags för naprapat-Jocke på Medic rehab i Jönköping att göra ett försök att rädda situationen. 

Vi började med diverse mätningar som visade att min rörlighet i höften skiljde över 10cm från höger till vänster sida och att jag var väsentligt svagare i vänster ben. Efter 75min knäckande och tänjande i vad som kändes som varenda kota, muskel och led från käken till foten gjorde vi om testerna och plötsligt var rörligheten jämn mellan båda sidor och styrkan klart förbättrad. (Dessutom hade han som en bonus lyckats knäcka bort det lock jag haft i örat i två veckor!) 

Vi vet ju såklart inte än om vi har hittat lösningen på problemet, men klart är ju att han lyckades med någon form av förbättring med tanke på att jag direkt visade bättre resultat på testerna - men om det är roten till det onda återstår att se...

På kvällen pratade jag med Mr Coach som efter naprapat-jockes utlåtande skulle ge mig träningsplanen för resten av veckan. Eftersom naprapat-Jocke tyckte att jag skulle våga köra på lite hårdare till vi ses igen nästa vecka hoppades och förväntade jag mig att få njuta av ett rejält distanspass idag på morgonen. Men tji fick jag, lätt jogg i 30min + styrka skulle inleda dagen enligt Coach A. Jag blev sur och inledde en massiv övertalningskampanj om att få utöka löpningen vilket dock endast ledde till att Coach A sträckte sig till 45min jogg "och inte en minut extra" eftersom han ansåg att man borde avvakta någon dag med hård löpning efter behandling då man dels kan känna sig seg men också för att få maximal effekt och låta kroppen läka.

Jag tvingades besviket att ge upp, även om jag fortfarande var sur och tyckte att Coach A hade fel och var en mes. Men coachen bestämmer.

När jag vaknade idag på morgonen tackade jag istället Gud för att Coach A både är snäppet envisare, snäppet klokare och har snäppet mer erfarenhet av träning än jag. Jag hade nämligen ont i varenda centimeter av min kropp och hade faktiskt själv inte velat springa en minut mer än de tilldelade 45 minuterna och plötsligt framstod Coach A som en hjälte i mina ögon som räddat mig från mitt eget förslag om att springa två timmar. Jag sprang joggen stel som en pensionär och höll ungefär samma fart som gamlingarna brukade hålla när jag jobbade på ålderdomshem och ordnade tipspromenad med de boende. Den efterföljande styrkan på gymmet höll ungefär samma nivå - vikterna jag orkade lyfta hade passat bra på något av de gymnastikpass som brukade hållas i arbetsterapin på nyss nämnda boende.

Kändes som om jag blivit överkörd av en ångvält. 

Hela dagen har den känslan hållit i sig även om det verkade släppa lite när jag och mitt pannben körde cykelintervaller i 90min på en enslig cykel på gymmet ikväll med bara en vägg som utsikt medan solen sken utomhus (Nej alla dagar är inte roliga när man är löpare!)

Jag har varit trött, mått illa, svettats, varit dålig i magen, haft hjärtklappning - helt enkelt mått totalt asrisigt.

När naprapat-Jockes enda kommentar på denna reaktion var att "det lovar gott" blev jag dock hoppfull om en smärtfri löparframtid och snabba lätta ben på härliga tävlingar i vårsolen. Ska bara överleva först.

Ont ska med ont fördrivas sägs det, hoppas det stämmer.

Godnatt.