För varje dåligt pass är man ett pass närmare ett bra...

Under mer än två månaders tid, februari, mars och halva april, har jag haft strul med mitt vänstra ben. Jag vet inte om jag ska säga att jag har varit skadad eftersom jag den mesta tiden har kunnat springa, men jag kan heller inte säga att jag har varit skadefri eftersom jag inte kunnat köra på för fullt. Passen har mestadels varit begränsade till lugna distanspass då benet inte hållit för att springa kvalitetspass så dessa har istället fått bedrivas på crosstrainer, cykel och andra liknande redskap. Det har delvis funkat visar det sig nu när en naprapat för två veckor sedan fixade min bakåtroterade höftkula och jag har börjat kunna trappa upp löpträningen, för hjärta och lungor verkar helt opåverkade av kvalitetslöpningens frånvaro. Värre är det dock med farten i benen som verkar helt utraderad och känslan är att jag just nu är tränad mer som en ultralöpare än en marathonlöpare då det verkar som om jag kan springa precis hur långt som helst så länge farten är kontrollerad men så fort jag försöker köra hård fart gör sig frånvaron av sådan träning väldigt väl påmind.

Det går nämligen sjukligt långsamt, så långsamt att farten på vissa av mina längre intervaller knappt håller min "vanliga" marathonfart och även de två snabbdistanspass där jag testat att maxa mig över 5km visar att ungefär den fart jag har brukat hålla första 5km på en mara när jag varit i form är min toppfart just nu. Otroligt frustrerande, särskilt när man tar i så att det i kroppen känns som om man håller på att persa samtidigt som klockan visar att just ett pers är något man just nu är ljusår ifrån tyvärr.  

Trösten är att jag ändå på något konstigt sätt samtidigt känner mig i bra form - stark efter att ha kört en hel del distans och skött min alternativträning med en total träningsdos om ca 3 timmar per dag under en väldigt lång tid. Så grunden finns där, men att ha formstatus som i en grundträningsperiod när det är maj månad och tävlingssäsongen är i full gång är ju inte direkt det man vill.

Eftersom enda boten mot långsamma ben är att gång på gång utsätta sig för den nära döden upplevelse som det just nu innebär för mig att springa kvalitetspass ligger fokus just nu på just dessa pass. Och det går framåt, sakta men säkert, men klart är att det kommer att krävas många plågsamma minuter och kilometer där i spåret innan jag närmar mig något som liknar fart. 

Men varje gång jag är därute i spåret och frustande försöker ta mig igenom ett grisigt kvalitetspass tröstar jag mig med att för varje minut som går och för varje "snabb" kilometer som avklaras är jag ett steg närmre den där härligt lätta och snabba känslan som vi alla löpare eftersträvar. Tålamod är nyckelordet.

Nästa steg i formjakten är att jag just nu sitter på ett tåg på väg till Sthlm för att över helgen ha förmånen att på ett mini-träningsläger bli plågad av Coach A på samtliga pass. Det har utlovats godbitar som backintervaller, konditionsstyrka, långpass och ett snabbdistanspass som kommer att förläggas på ett 10km lopp imorgon med förhoppningen att en nummerlapp ska locka fram någon sekunds extra fart ur mina ben. Det kommer att bli tufft men givande.

Vägen till formen är just plågsam, tuff, utmanande och ganska lång, men motivationen att träna hårt stiger till enorma höjder när man tror sig se slutet på rehabträsket och anar tävlingar och form där borta i fjärran.

Jakten på den försvunna formen kan börja...