Jobbigt...

Huga.
Har idag avklarat det sista riktigt tuffa passet på en ca 4 veckor lång, tuff nerträningsperiod och det blev ett riktigt bra pass och ett fint styrkebesked! Men när jag nu sitter här illamående efter 37km i stegrande fart (15+15+7) där de sista 7km skulle vara riktigt snabba måste jag erkänna att det känns skönt att man nu ska få lätta lite på träningen för att toppa formen inför Stockholm Marathon.
Har efter avlutat pass inte gjort mycket vettigt; tryckt i mig en hel del mat, druckit ett par liter vatten samt sovit lite men framförallt mest mått dåligt och varit gnällig.
Har dock nu äntligen tagit mig samman och slängt ihop ett par potatissallader (en med soltorkad tomat, feta och oliver + en "klassisk" med gräddfil, senap och gräslök) som ska tas med till kvällens grillning hos svägerskan med familj.

Min fina, underbara make har varit på mässa i veckan. Han har efter 11år tillsammans med mig förstått att det är mycket viktigt att man har en present med sig hem när man har varit bortrest och han har uppenbarligen också förstått precis vad jag behöver och uppskattar.
Vissa uppvaktas med blommor och choklad, jag fick ett par nya kompressionsskydd till mina vader.
Väry romäääntic...

Mycket fin present som förgyllde dagens träning!

Social löpning

Den allra mesta av min träning bedriver jag i min ensamhet. Bara jag, skorna, asfalten, tystnaden och kilometer efter kilometer som tillryggaläggs och samlas i min löpardagbok. Härligt och ibland avkopplande efter en stressig dag på jobbet men stundtals också ensamt.
Därför var det stora kontraster och ett roligt inslag i min just nu tunga träningsperiod när jag idag fick genomföra kvällspasset tillsammans med inte en, inte två utan hela sex personer i mitt sällskap!

Jag är nämligen hedersmedlem i LGR-Gänget, ett gäng flitiga löpare i Gnosjö som tränar tillsammans flera gånger i veckan. Att jag är hedersmedlem innebär att jag ett par gånger om året hedras med äran bli inbjuden att vara med och leka med grabbarna på deras distanspass.
Idag var en sådan dag, och vilken perfekt dag det var för löpning! Luften var frisk, temperaturen perfekt och solen började precis kika fram igen efter en rejäl regnskur.
I behaglig fart som inbjöd till social löpning med mycket prat och skratt trampade vi iväg genom skogarna utanför Gnosjö på för mig tidigare outforskade vägar. Vi passerade hembygdsgårdar, fotbollsmatcher, mängder av små industrier i sann Gnosjöanda men höjdpunkten var ändå när vi från toppen av en backe fick beskåda solnedgången över en spegelblank Töllstorpssjön. Det var så vackert att man var tvungen att dra i bromsen och bara njuta av utsikten några sekunder.
Löpning när den är som allra, allra bäst!

Hela gänget samlade innan start. Ensam tjej bland alla grabbarna, dags att värva tjejer till LGR-gänget?!

Återhämtning på Daniels veranda efter passet.

Mitt eget serviceteam

Riktiga idrottare har ju eget serviceteam, så även jag - mitt kallas familjen Sjöblom!
Idag har jag sprungit till Sjölid och blivit ompysslad!

Tack till Malin som bjöd på god mat efter avslutat 25km pass...


Pastasallad med tonfisk och hembakat bröd!

Tack Malins pappa Staffan som köpte fina nya ROSA Lunarglide 2 till mig i USA

Shit vad kul det ska bli att springa imorgon bitti i så fina skor!!

Tack till Malins frisör-svägerska Emelie som gjorde mig vårfin i håret

Snygg man blir i slinghätta, tur att Malin bor ett par mil utanför stan...

En dag i solen!

Jahapp, då vet man hur det känns att springa 10549m i maxfart med en förkylning i kroppen. Vaknade i morse och letade igenom min kropp för att försöka hitta någon ynka centimeter där jag inte hade ont. Misslyckades dock i sökandet och fick konstatera att det gjorde ont överrallt - inte bara i musklerna utan det kändes till och med som om det gjorde ont i skinnet och i tänderna... Men jag kunde i alla fall glatt konstatera att det sista av min förkylning nog försvann med svetten någonstans ute på Osudden igår och tog därför beslutet att genomgföra dagens träning enligt plan. Ont ska med ont botas så efter 30km lugn distans kändes kroppen helt normal igen. Med tanke på vilken härlig lördag jag fick känns det som att det med facit i hand var ett bra beslut att starta i Värnamo kvartsmara, men vi tar det från början:

Efter en god natts sömn vaknade jag vid 8 snåret igår morse, solen sken och det var ca 15 grader varmt ute - perfekt väder för tävling och jag blev grymt löpsugen bara att titta ut genom fönstret.
Hämtade upp Amelie i Anderstorp och drog till Värnamo där vi gemensamt genomförde en noggrann uppvärmning i Apladalen. Så himla kul att ha sällskap med sig på tävlingen så man kan "tagga upp" tillsammans! Trots att jag kände mig stel i kroppen och snorig i näsan var jag grymt löpsugen och såg fram emot loppet - dock med en liten oro för hur kroppen skulle kännas, framsida lår har inte varit sig själva på senaste tiden och förkylningen är ju en historia för sig.
Lagom till start anlände dagens fanclub bestående av min fina Jonne, min far, Amelies far samt Amelies lilla söta 3åriga kusin och vi fick några sista peppande ord innan skottet gick. (b l a ett sista minuten tips från 3 åringen vad man ska göra med konkurrenternas skosnören om man vill vinna - finns verkligen många tankar i huvudet när man är 3 år, haha)

Starten var lite strulig med knuffar och trängsel nerför Storgatsbacken men ganska snabbt flöt jag in i ett bra tempo. Låren kändes stela (precis som förväntat) men jag bestämde mig för att dra på så länge det funkade och hoppas på det bästa. Tog ledningen i damklassen direkt och hamnade i en bra klunga med killar där vi alla höll en bra och jämn fart. Vid 5-6km började lyckligtvis stelheten i låren försvinna, dock kändes det absolut att jag hade förkylningen i kroppen och efter varje liten backe var jag 10ggr mer andfådd än jag brukar. Tiden försvann trots tröttheten förvånandsvärt fort även om jag fick slita ont och 10km klockades av bland fikande gäster vid Pelikanen på 36.25 - vilket bara är 5 sek långsammare än mitt pers på distansen! Upploppet uppför Storgatsbacken var sjukt segt och jag tappade mycket fart men med många bekanta ansikten och glada hejande människor utmed banan fick jag extra kraft och höll ändå ihop det ganska bra in i mål. Sluttiden blev 38,34 vilket jag är supernöjd med, långt bättre än förväntat med tanke på hur senaste veckorna har sett ut med extremt mycket mängdträning kombinerat med förklylning.
Ett obekräftat rykte pratar t o m om banrekord, kan verkligen detta stämma? Någon som vet?!
Efter någon minuts spänd väntan i målet och grattiskramar från fanclub och tränare kom även Amelie i mål på en kanonfin tredje plats, även hon var nära personligt rekord på 10km - 40.15, imponerande av en 18 åring som normalt sett tävlar på 800m, 1500m och 3000m!

Fantastiskt glad och tacksam över att få göra ytterligare en bra tid och att få ytterligare en seger - extra kul också att få vinna på hemmaplan inför en massa människor man känner!
Som grädde på latten avslutades en härlig löpardag med en lång, mysig fika tillsammans med Amelie och vår gemensamma fanclub på en liten trevlig uteservering i Apladalen. Tror fiket hette "Kaffestugan" , en liten röd stuga med massa bord i trädgården där personalen tog upp beställningen vid bordet och serverade kaffe ur kopparkittel!

Amelie 3a och kenyanen 1a - bra dag för Villstad GIF!

Nu har vi just avklarat makens födelsedagskalas tillsammans med svärföräldrar, svärmormor och morfar och efter en lång dag får det nu bli Manchester United - Chelsea på TV. (= ett mycket bra svepsjäl för att få halvsova i 90 min...)

Vill avsluta med att utfärda en varning - baka aldrig denna kakan! Den är mycket beroendeframkallande och kan öka risken för högt kolestrol, hål i tänderna och övervikt:

Dumlekladdis

100g smör

30 dumlekolor

2 ägg

2dl socker

1,5dl mjöl

3msk kakao

1 tsk vaniljsocker

1/2 tsk salt

Smält smör och dumlekolor. Vispa ägg och socker pösigt. Blanda i övriga ingredienser och häll smeten i en form med löstagbar kant. Grädda 25min i 175grader. Servera med vaniljglass.

Att tävla som träning

Imorgon ska jag springa Värnamo Kvartsmarathon och jag ser verkligen fram emot att få tävla på hemmaplan med en massa bekanta ansikten utmed banan!

När man bor i mörkaste Småland och är långdistanslöpare brukar tävling innebära att man måste dra iväg över halva landet för att tävla och det blir en väldigt stor grej av det. Det positiva med det är att man får besöka delar av landet man kanske aldrig skulle besökt annars och resvägen ofta är så lång att det krävs någon övernattning varför det blir som att åka på en liten minisemester. Nackdelen är ju just att man måste åka så långt och därmed avsätta hela helgen för tävling, vilket inte alltid är det lättaste när man ska få livspusslet att gå ihop.

Den här gången kommer jag dock kunna sova ut i min egen säng på morgonen, äta min frukost och läsa morgontidningen, sätta mig i bilen med 30 min resa till starten, springa tävlingen och ändå vara tillbaka igen i god tid till lillbrorsans födelsedagskalas. Känns lite lyxigt!
Tävling på hemmaplan passar dessutom extra bra just nu då den här tävlingen i första hand är en del av träningsupplägget inför Stockholm Marathon vilket innebär att jag har träning både idag och på söndag morgon och det helt enkelt inte hade funnits tid att åka iväg en hel helg.
Jag ska erkänna att det känns lite konstigt att inte vara "toppad" när det är tävling på agendan och att jag knappt har hunnit tänka på att det är tävling på gång. Det är först nu, efter att just ha avklarat sista träningspasset, som jag mentalt börjar ställa mig in på att det är tävlingsdax imorgon som suget så smått börjar infinna sig.

Så även om risken är stor att benen protesterar mot farten och argt påminner mig om de många mil jag avklarat senaste veckorna ska det ändå bli kul med ett avbrott i träningen, få lite tävlingspuls, en klocka som tickar och en nummerlapp på bröstet.

Och vem vet, kroppen har överraskat förr - när skottet går och adrenalinet pumpar är det lätt att glömma lite trötthet...

Tack RUT!

Ofta undrar jag hur min fantastiska mamma hann och orkade med livet när jag och mina två bröder var små. Vi bodde i ett stort hus på landet med tillhörande jätteträdgård, hon jobbade heltid, mor till tre överaktiva barn som höll på med diverse sporter samt scouting och musikskola och som dessutom behövde skjuts till samtliga aktiviteter då vi bodde 1 mil utanför samhället. Hon var engagerad i idrottsföreningen, hem och skola, hade symöten med väninnorna och sprang på föräldramöten...
Trots detta var vår frys alltid full av hembakat (jag tyckte det var superlyxigt och festligt om vi någon gång åt "köpebröd"!), allltid vällagad mat från grunden, alltid storstädning på helgen (minns doften av nyskurat golv) och alltid var alla trädgårdslanden renrensade från ogräs.
Hur i hela fridens namn hann hon med?? Hade dygnet fler timmar på 80-talet?

På något sätt har min uppväxt satt en viss standard, jag har liksom en viss idealbild över hur hemmet ska skötas. Jag vill baka mitt eget bröd, jag vill hålla borta dammråttorna så gott det går och disken får inte stå många minuter innan den måste tas om hand. Det är liksom bara minimikraven över vad en ordentlig kvinna ska ordna, men vi bor på 88m2 och jag tycker ändå att det är omöjligt att få tiden att räcka till!! Hur gör man??

Måste säga att jag lite hånfullt har skrattat år RUT-avdraget. Jag kan till och med någon gång ha sagt att det är lite löjligt; ska verkligen statliga medel hjälpa de stackars förslappade själar som inte orkar ta hand om sin egen smuts? Nej, nån måtta får det väl vara!
I mer än en månads tid har jag varje vecka lovat mig själv att "till helgen ska fönsterna putsas", i en månads tid har jag varje söndag bittert konstaterat att jag även denna helg hittat 250 olika bortförklaringar till att slippa undan.
Så idag har jag gjort det. Jag har anlitat fönsterputsare, jag har nyttjat RUT-avdraget - and I liked it!!!
Två fönsterputsar-män (varför finns det bara manliga sådana förresten? Hur många av era män, kära läsare, putsar fönsterna hemma?) dök upp hos oss i förmiddags. De klev in i vår lägenhet 09.17, de gick loss på våra fönster med diverse skrapor, trasor och rengöringsmedel och klev ut genom dörren igen 09.34. 17min???
17min är nog ungefär den tid det skulle ta för mig att leta reda på fönsterskrapan och putsmedlet i förrådet!

Nu ligger jag här i soffan efter avslutad träning; förkyld, hängig, trött och har ont i hela kroppen och tänker inte lyfta ett finger för att göra någon nytta här hemma. Men ändå har vi husets finaste fönster och jag har faktiskt inte ett uns dåligt samvete över att ha köpt mig fri från detta jobb.

Så tack RUT, jag tar tillbaka alla onda ord och hyllar dig härmed som den vardagshjälte du är!

Mat

Visst är det egentligen ganska intressant med just mat?!
Maten fyller så många olika funktioner i våra liv. För mig är det kanske i första hand kroppens bränsle och en oerhört viktigt ingrediens i mitt löparliv för att jag ska kunna prestera maximalt. Jag är därför mycket noga med att laga näringsriktig och bra mat, med mottot att nyttig mat inte måste vara tråkig mat. Målet är att varje vecka ska innehålla minst två nya recept som jag aldrig provat tidigare - allt för att matlagningen ska bli så rolig som möjligt och kosten så varierad som möjligt. Veckans meny planeras på söndagen och därefter blir det storhandling då det är helt uteslutet för mig att gå och handla på veckorna då det är tids- och energikrävande nog att laga middag varje kväll efter avslutad träning.
Men mat är så mycket mer.
För mig är det också något socialt - en god middag med familjen eller med vännerna är det perfekta sättet att umgås. Att dessutom laga maten tillsammans med någon som är lika intresserad av matlagning som en själv är ett sant nöje!
Att gå på en bra restaurang och bli bortskämd med att få välja och vraka från en meny och därefter bli tipsad om det perfekta vinet till maten är en underbar lyx, som balsam för själen och helt oslagbart!
Att läsa kokböcker och att själv exprimentera med nya smaker och hitta på nya recept är som ett spännande äventyr - ett lika stort äventyr som att vara på semester i främmande länder och prova på nya, annorlunda maträtter som man aldrig sett förut.

Mat kan också vara något komplicerat, något ångestladdat och något nödvändigt ont. Många är de människor som bantar och mår dåligt över sin kropp, många är de som är ätstörda och antingen äter för mycket eller inget alls, många människor lever i länder där mat är en lyx då de inte säkert vet om de får mat för dagen.
Under en period av mitt liv var mat även för mig något oerhört komplicerat och svårt. En tarmsjukdom gjorde att jag inte kunde äta och när jag väl blev fri från sjukdomen var min syn på mat så förvrängd och skev att jag inte visste vad, hur eller hur mycket man skulle äta varför maten plötsligt blev en väldigt central och oerhört komplicerad del av mitt liv.
Efter att ha kommit till rätta med detta infann sig en balans i kroppen och mat har sedan dess enbart förknippats med positiva tankar hos mig. Först efter det kom även resultaten av min träning, det var helt otroligt att upptäcka hur mycket mer man orkade när kroppen fick den energi som den behövde.

Igår hade jag en perfekt dag i matens tecken. Bästis Malin skulle ha födelsedagsfest för 20 personer och jag fick äran att hjälpa till att utforma och tillaga en vårbuffé - hur kul som helst!!
Sparristerrine, bakade färskpotatisar med västerbottencreme, honungsmarinerade kycklingspett, pestofylld foccacia, kallskuret, sallad med mango och mozzarella, tunnbrödsrullar med lax och pepparrot mm.
Malin hade dessutom förberett sin paraddessert; underbara små maränggrottor med mascarponecréme toppade med fruktsallad.
Efter avslutad matlagning for jag hem, svidade om till feststassen, hämtade maken och återvände till festen som en "vanlig" gäst. Och vilken trevlig fest vi hade! Jag fick chansen att lära känna en massa nya människor och framförallt att prata med de tjejer som ingår i Malins "andra" tjejgäng som jag hört så mycket bra om men aldrig riktigt haft möjlighet att lära känna.

God mat + goda vänner = receptet på en perfekt lördagskväll!